Att flytta en spindel

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag är rädd för spindlar, jag är faktiskt jätterädd. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som skrämmer mig, men de där små ofarliga varelserna får mig att reagera på ett onaturligt sätt. Jag tror att det är deras alla ben och vetskapen om att de har åtta ögon som skrämmer mig. Kanske. Jag vet inte.
I huset jag växte upp i fanns spindlar. Jag såg flera stycken under min tid där, men det var ganska lugnande att veta att jag oftast hade mina föräldrar i närheten eftersom de är ganska beskyddande. Där min familj bor just nu - och där jag bor om helgerna - finns det till min stora glädje inte alls många spindlar.
Men jag har upptäckt att vi har spindlar i mitt hem här i Växjö, och att min rumskompis Julia inte känns lika bra att ha vid sin sida då en spindel uppenbarar sig. Jag har visserligen känt henne i drygt 4 år nu och bott under samma tak som henne i nästan ett och ett halvt år, men mamma och pappa ger ändå bästa beskyddet, det går inte att komma ifrån.
Det var en helt vanlig torsdagskväll. Jag hade varit på toaletten, borstat tänderna och var klar för sängen. Jag var jättetrött och helt säker på att jag skulle somna i samma ögonblick som jag la huvudet på kudden. Men den kvällen var min säng upptagen. Jag blev svårt chockad när jag såg den enorma spindel som låg på mitt lakan. Jag skrek och var snabbt ute ur rummet och inne hos Julia. Hon skrattade hysteriskt när jag förklarade varför jag hade skrikit. Hur kunde jag skrika så högt över en spindel? Det kändes otroligt förnedrande. Hon verkade inte vilja hjälpa mig. Det var bara att försöka tänka ut något smart sätt för mig att få spindeln ut från rummet och helst in i hennes.
Det första jag kom på var att använda ett papper. Jag är så smart, tänkte jag. Tanken var att få upp spindeln på arket och sedan bara bära ut den. Detta var dock inte lika enkelt som jag hade föreställt mig. För det första hade jag stora svårigheter med att överhuvudtaget gå i närheten av min säng, för det andra är det inte det lättaste att försöka få spindeln, upp på pappret, utan att ta eller se på den och för det tredje var inte spindeln speciellt samarbetsvillig. Det var en dålig idé det här med pappersarket alltså.
Mitt andra försök gick ut på att använda ett glas. På så sätt skulle jag ju inte alls behöva vara rädd för spindeln eftersom han inte skulle kunna göra något inifrån ett glas. Detta resulterade i ett glas, innehållande en spindel, i min säng. Det kändes inte riktigt som att jag hade lyckats.
Jag var djupt inne i mina tankar om ”hur-man-förflyttar-en-spindel-på-bästa-sätt” när Julia kom till undsättning. ”Jag tar den åt dig” sa hon bara och lyfte glaset. Jag såg skräckslaget hur spindeln sprang över sängen - vilket var en väldigt läskig syn - och jag skrek hysteriskt. Till min stora glädje gjorde även Julia det. ”Jag trodde inte du var rädd för spindlar” sa jag med ett skratt, ”Men jag skrek ju bara för att du skrek”. Hon kunde inte lura mig, även hon var rädd för spindlar. Vi fick problem. Vad skulle vi göra nu?
Vi diskuterade det hela en stund utan att komma fram till något svar vi var speciellt nöjda med. Vi kom dock fram till att vi var barnsliga och borde skärpa oss. Det var bara att ta sig i kragen och möta spindeln. Detta var emellertid värre än vad vi räknat med. Tänk att man kan vara så rädd för det där lilla svarta ofarliga krypet.
Spindeln satt nu på väggen, helt still. Jag kunde inte röra den, jag kunde inte ens röra mig själv när jag tänkte den tanken. Det var hemskt. Men Julia var tuff. Hon gjorde det. Självklart utan att lyckas speciellt bra, men hon försökte i alla fall, det var mer än vad jag klarade av.
Hon skrek, jag skrek och spindeln hamnade på golvet. Detta var ingen rolig situation, nu kunde han ju springa rakt på oss! Tack och lov att jag hade en matta, där på stod vi helt skräckslagna. Men vad var det för falsk trygghet vi kände där? Jag tror inte att mattan skulle ha varit något större hinder för vår spindel. Men det kändes bara mycket bättre att stå på mattan och veta att spindeln var på golvet. Vi har aldrig varit speciellt smarta jag och Julia. Bara för att vi lyckats gå ur högstadiet med väldigt bra betyg och ryktet att vara smarta och duktiga betyder inte att vi är det när det finns en spindel i närheten.
Efter att ha stirrat på spindeln ett bra tag kändes det inte lika farligt längre och vi fångade den i glaset igen. Men vad skulle hända nu då? Skulle spindeln vara instängd i glaset till sista andetaget? Det skulle vara djurplågeri på hög nivå, det tyckte vi båda två.
Jag kollade på Julia och såg att hon tänkte samma sak som jag ”Vi dödar den”. Det skulle vara det bästa för alla in...