Frihetstiden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning

Författningen
Ekonomiska uppbyggnad
Lagstiftning
Ståndsamhället
Hattpartiet
Mösspartiet
Krigsmaktens organisation


Författningen

Efter budet om Karl XII död jublade adeln. Äntligen skulle de kunna ta tillbaka de gårdar och marker som fråntagits dem under reduktionen. Adeln skulle också kunna ta tillbaka makten och säkra sina platser i maktens centrum. Redan innan konungen var död hade adeln träffats på hemliga möten för att komma på ett sätt att själva kunna ta tillbaka makten. De började skriva en författning som skulle stärka adelns maktposition. Den nya författningen gjorde skillnad på lagar som gällde för hur landet skulle styras och de övriga lagarna som kom att kallas grundlagar. När konungen dött infördes författningen på ett lätt och smidigt sätt. Det blev enkelt att införa den på grund av att det saknades en rättmätig arvinge, alltså en son eller en dotter till Karl XII. Istället tillfrågades konungens syster Ulrika Eleonora om hon vill bli landets regent. Hon tackade ja, men ville dela maken med sin make Fredrik. Detta gick inte adeln med på, men Ulrika Eleonora gav då över kronan till sin make och Sverige fick en ny kung istället. Adeln var glada över det här beslutet, men de visade inte det för kungaparet. Adeln gav dem ett dilemma och sa till Fredrik att om du vill bli kung då måste du skriva på författningen. Fredrik gjorde som han blev tillsagd och adeln hade än en gång säkrat sin plats.

Adelns baktankar med denna författning var att de skulle kunna förhindra ett nytt envälde. Kung Fredrik I skulle inte kunna besluta något utan att adeln var eniga med honom. Författningen gjorde att kungen var tvungen att besluta med hjälp av ”råds råde”. Det innebar att ett råd tillsattes av 16 medlemmar. Kungen var en av dem och ut mot befolkningen i Sverige såg det ut som att kungen hade makten i rådet. Så var inte fallet. Alla 15 adelsmän hade varsin röst och kungen hade endast två. Detta gjorde att om de andra männen i rådet var eniga, fick inte kungen sin vilja igenom. Rådsherrarna var tillsatta av kungen. Han kunde då välja några han ansåg skulle bli lätta att få med sig. De män som blev valda var alla förslagna av ständernas tre högsta råd. Detta resulterade i att de män de tre stånden ville få in i rådet ofta hamnade där och kunde föra ständernas talan och kungen kunde då inte besluta på det sätt han ville. Under frihetstiden kom Sveriges makt att placeras mer och mer i adelns händer.

1723 kom riksdagsordningen. Riksdagsordningen skrevs för att det skulle bli en mer demokratisk ledning i Sverige. Den var inte demokratisk, men mer än vad det varit när kungen bestämde. De olika stånden ville inte längre bli styrda av en kung och de ansåg att det bästa sättet att inte låta kungen bestämma var att tillsätta en riksdag som blev representerad av alla fyra stånden. Riksdagen samlades vart tredje år och tillsammans beslutade de att göra arbetet lite enklare. I riksdagen satt det 50 representanter från adelsståndet, 25 från prästståndet och 25 från borgarståndet . Det var många människor att tilldela arbetsuppgifter till och för att detta skulle bli lättare delades de in i olika utskott. Det fanns ett utskott som arbetade med frågor om landets finanser, ett annat utskott arbetade med krigsmakten och andra utskott handhade andra frågor. Det sekreta utskottet tog hand om utrikesfrågorna och det var där den främsta makten låg. Med hjälp av det sekreta utskottet fick adeln mer makt över landet genom kanslipresidenten Arvid Horn. Han var en mycket inflytelserik man och under många år var det mer eller mindre han som styrde Sverige. Han styrde landet med försiktighet och var mycket konservativ. Människor blev irriterade på hans sätt att leda landet och många kallade honom stelbent och han bidrog till en passiv och gammalmansregering påstod man. Dock måste det varit ett ytterst effektivt sätt att styra på. Arvid Horn vann kung Fredrik I:s förtroende och fick därmed också bli lantmarskalk. Lantmarskalken var den man som förespråkade adelsståndet vid riksdagarna. Detta var också en bidragande faktor till att det sekreta utskottet fick mer makt. Men Arvid Horn i spetsen för adelsmännen och dessutom kanslipresident, kunde det inte bli mer rätt för adelsståndet.


Ekonomisk uppbyggnad

När Arvid Horn blev vald till kanslipresident insåg han hur mycket jobb som låg framför honom. Sverige var mycket krigshärjat och det hade satt djupa spår. Arvid Horn förstod att han måste inrikta sig på att bygga upp Sverige på nytt. Det första viktiga uppdrag han åtog sig var att sluta fred med de länder Sverige krigat emot. Den största utmaningen var att sluta fred med Ryssland med så bra villkor som möjligt. Det visade sig vara svårare än Arvid Horn trott och det krävdes mer uppoffringar från Sveriges sida än han och framförallt kritikerna hade räknat med. Men fred blev det.

När det svenska självförtroendet och den svaga ekonomin börjat växa allt mer visade Arvid Horn att han inte var helt nöjd med förhandlingarna mot Ryssland. Han ansåg att Sverige varit tvungna att låta Ryssland få mer än de skulle ha egentligen och för att visa sitt missnöje anslöt han sig till den Hannoverarska alliansen. Detta var en allians Frankrike och Storbritannien ingått mot Österrike, Spanien och Ryssland.

Det var inte alla i riksdagen som gillade Arvid Horns tilltag och det blev stora splittringar mellan riksdagsmännen, men tack vare kungens två röster lyckades han genomföra medgåendet i alliansen. Arvid Horn kom allt närmare kung Fredrik. Kanslipresidenten hade konungens fulla stöd och de som var emot förslaget att gå med i alliansen gjorde allt för att splittra kungen och Arvid Horn åt. De som kritiserat Arvid Horn tystades snart och han kunde återigen sitta tryggt på kanslipresidentens stol.

Efter det rabalder som uppstått riktade Arvid Horn åter sina intressen mot Sveriges uppbyggnad. Han satsade mycket tid och pengar på att återuppbygga jordbruket. Om inte det svenska folket fick mat inom den närmaste framtiden skulle de gå under och Arvid Horn skulle mista sin mäktiga position. Jordbruken rustades upp och spannmålen växte snart igen på åkrarna. Under krigsåren hade kuststäderna i Finland bränts ner men det tog inte lång tid att bygga upp dem igen. Snart var även importen av varor igång igen. Det blev dyrt att importera textilier och andra nödvändigheter. Arvid Horn, tillsammans med kung Fredrik, insåg detta och började istället satsa på inhemska varor och manufakturer. Det fanns små industrier i Sverige som fick bidrag från kungen till att fortsätta utveckla dem. När varutransporterna gick från Sverige till andra länder med varor istället för tvärtom fick den svenska ekonomin ett rejält uppsving. Det blev ännu mer pengar i kassan när Arvid Horn och mösspartiet år 1724 kom på den brillianta idén om det så kallade produktplakatet. Produktplakatet innebar att utländska skepp fick lossa sina laster i svenska hamnar så länge lasten kom från fartygets eget hemland. Om fallet inte var så fick lasten lämnas över till svenska fartyg som tog inte det till land. Detta för att främja merkantilismen. Merkantilismen kommer från ett latinskt ord och betyder ”idka handel”. Merkantilismen fanns i hela Europa på den här tiden och det innebar i korta drag att man ville öka exporten och minska importen.
Svenskarna led under stormaktstidens alla krig, framförallt kvinnorna, men under frihetstiden då få krig utkämpades kunde det svenska samhället växa. Befolkningsmängden ökade då männen kunde vara hemma hos sina fruar mer, familjerna fick oftast mat för dagen och det blev även ett litet överflöd. Även landets ekonomi blev bättre under den här tiden.


Lagstiftningen

De gamla lagarna från Magnus Erikssons tid användes ända fram tills 1736. Den gamla lands- och stadslagen skrevs om och blev istället ”Sveriges rikes lag”. Den nya lagen var skriven på ett sådant sätt att de flesta människor med läskunnande kunde förstå den. Det var också en lag som gällde allt och alla. Det fanns ingen speciell lag för livet på landet eller i staden, utan alla levde under samma lagstiftning.

Den nya lagen började skrivas redan under Karl XII tid, men arbetet lades på is under det stora Nordiska kriget. Arbetet togs upp på nytt när Arvid Horn valdes till kanslipresident, men det är inte han som ska få all kredit för arbetet med lagarna. Det var nämligen juristen och likaså riksrådet greve Gustav Cronhielm som ansvarade för skrivandet av lagarna. Anledningen till att man började skriva en ny lagbok var på grund av samhällets allt snabbare utveckling. En annan anledning var att de lagar som fanns sedan Magnus Erikssons tid inte var tillräckligt moderna och att de hade tjänat sitt syfte. Lagarna blev många och boken de bildade blev ”Sveriges rikes lag”. Lagarna delades upp i nio balkar, det vill säga nio olika större avsnitt. Det fanns tillexempel Straffbalken, Ärvdabalken och Giftermålsbalken.

Lagboken var färdigskrivna år 1734 och år 1736 skrevs de under av kungen och samma år trädde de i kraft. Lagarna var förändrade men inte mindre stränga för det. De som bröt mot lagarna blev fortfarande hårt dömda.


Ståndsamhället

Sverige var ett ståndsamhälle under frihetstiden. Det var adelsståndet, prästeståndet, borgarståndet och bondeståndet. Under riksdagarna var det flest adelsmän närvarande fastän de bara var cirka 0,5 % av hela den svenska befolkningen. Adelsmännen var de som kunde stiga i grader och få de högsta positionerna i riksdagen och i övriga landet. Ättens huvudman var en självskriven riksdagsman. Under tidigare epoker i Sveriges historia hade det varit förbjudet för adlade män att gifta sig med en ofrälse. Detta ändrades dock under frihetstiden och detta ledde till att ståndsgränserna blev mindre påtagliga. En annan anledning till att gränsen mellan adelsståndet och borgarståndet blev mindre var att skickliga militärer eller andra ämbetsmän ofta adlades när de steg i graderna. Detta innebar att även de kunde avancera och få de högre positionerna i samhället. Det var nämligen så att det var bara adelsståndet som hade tillträde till de högre posterna i det svenska samhället. Det blev fler och fler män som adlades och det blev större konkurrens på posteringarna. År 1762 förbjöds adlandet av ofrälse under en tid och det blev då igen helt utestängda från möjligheten att få de högre ställningarna.

Det andra ståndet var prästeståndet. De var ungefär 0,9 % av befolkningen och under riksdagarna fanns det 50 representanter. Det var framförallt biskopar och superintendenter som var med under dessa sammanträden, men även stiftens kyrkoherdar och kaplaner var valbara. Det var oftast ärkebiskopen som var prästeståndets talesman. Om ärkebiskopen fick förhinder var det någon annan uppsatt biskop som fick förmånen att vara ståndets talesman. Bönderna lyssnade med stor vördnad på vad prästeståndet hade för åsikter. I socknarna runt om i landet var det prästerna som var de lärda. Prästerna var ofta lärare åt barnen, ibland till och med läkare och det var även prästernas om skötte om socknens angelägenheter.

Det var bara prästerna som fick predika, men det blev svårare och svårare att hålla koll på andra väckelsegrupper som uppkommit efter de långa fängelsestraff svenska soldater haft under alla år av krig. Det var framförallt en väckelserörelse fick många anhängare – den pietistiska väckelsen. Grupper av människor som var anhängare till den träffades ofta hemma hos varandra och hade egna andakter. Detta gillades inte hos prästeståndet och konventikelplakatet 1726 förbjöd alla slags sammankomster där det sjöngs psalmer, lästes ur bibeln eller hölls bibelsamtal.
Borgarståndet är det tredje ståndet. De satt 80 valda riksdagsmän under riksdagarna men det var inte alla borgare som fick väljas att vara med vid ett stort möte. Det var bara ”rätt” borgare som fick det och det var de som hade laglig rätt att utöva sitt yrke i staden, burskapsägande borgare. Borgarståndet tävlade med adelsståndet om inflytande under riksdagarna. Det var speciellt några särskilt högt uppsatta borgare ”Skeppsbroadeln” som tävlade mot högadeln. Under frihetstiden blev borgarna mer och mer förmögna. Eftersom det satsades på industrier och handel blev borgarna snart mycket välbärgade. Det var inte längre självklart att se skillnad på en greve och en skeppsredare. Skeppsredarna kunde numera köpa sig lika fina kläder och smycken som grevarna och det blev vanligare med giftermål mellan adelsmän och rika köpmansdöttrar ägde rum.

Det bildades ett nytt stånd ur borgarståndet – medelståndet som senare kom att bli medelklassen. Medelståndet blev mer och mer framträdande. De rikaste borgarna blev adlade och försvann från borgarståndet. De som blev kvar var de mindre industriägarna med endast ett par anställda. Det var inte bara industriägare som ingick i medelståndet utan även ofrälse officerare, brukspatroner, advokater, läkare, lärare med flera. Dessa passade inte in i något av de fyra stånden och de fick därför inte representeras under riksdagarna. Det retade dessa ”ofrälse ståndpersoner” och de kom att leda arbetet mot de fyra stånden.

Det fjärde ståndet var bondeståndet. Bönderna var de minst ansedda under riksdagarna. Det var cirka 150 representanter men de hade ingen speciell talesman. Den valdes oftast på plats och kunde då vara en rusthållare, storbonde eller nämndeman. Bönderna ute i Sverige var mycket förgrymmade över hur de blev behandlade av riksdagen. De fick inte veta vad som sades på riksdagarna och det som sades gjorde inte livet lättare för bönderna. De ledande i Sverige visade inget större intresse för böndernas och deras liv fast att befolkningen bestod till ¾ av bönder.

Under de fyra stånden fanns det industriarbetare, tjänstehjon och daglönare och dessa kallades ”arbetarklassen”. Dessa människor hade inga rättigheter i samhället. De var inte förespråkade under riksdagarna och var inte värda ett dyft i ståndens ögon. Dock var de bra att ha till att sköta de tunga och smutsiga jobben, men de blev inte mer värda för det. Av de som inte hade en fast anställning var det många som blev tvångsomhändertagna och tvingades jobba länge utan lön och kanske till och med utan mat. Dessa människor var även de som togs ut till militärtjänst i första hand.


Hattpartiet

Hattpartiet eller hattarna som de kallades i folkmun var en sammanslutning mellan män i riksdagen. De hade alla en sak gemensamt och det var att de stred mot Arvid Horns fredliga och försiktiga sätt att styra Sverige. De flesta som var med av bildandet av Hattarna hade även varit med i det forna Holsteinska partiet. Det var ett parti som var anhängare till Karl XII:s systerson Carl Friedrich av Holstein – Gottorp och hans anspråk på den svenska tronen. De två främsta männen i Hattarna var rådmannen Carl Gyllenborg och presidenten i Kommerskollegiet Daniel Niclas von Höpken. De två hade länge varit kung Fredrik I:s fiender och vänner till Ryssland, men i början av 1730-talet bytte de taktik. De ville komma närmare kungen och det gjorde de genom att nästla sig in hos kungen.

Hattarnas första auktion var när de förband sig till ett krigsparti. Detta parti hade bildats i Polen av dem som stred mot kungen som var tillsatt av Ryssland. Frankrike var bittra fiender till Ryssland och ville mer än gärna att Sverige skulle skriva på ett avtal och försöka ta Ryssland i besittning. Hattarna ville hämnas på Ryssland sedan förlusterna i det stora Nordiska kriget. Hattarna ansåg nämligen att Arvid Horn låtit Ryssland få tillbaka för mycket av de landbitar svenskarna erövrat tidigare. Hattarna ville återskapa Sverige som det var under stormaktstiden. Hattarna ville även stärka befolkningen ekonomi ännu mer och utveckla industrin och handeln. Detta skulle ske med hjälp av ökade tullavgifter, större summor pengar eller gåvor till dem som kämpade med handeln och med att förbättra industrierna. Det skulle även bli lättare att låna pengar av baken och andra privilegier skulle gagna de som höll med Hattarna. Partiet fick många anhängare i den unga adeln, hos industriherrar och grossister i borgarståndet. Hattarna var mycket patriotiska men samtidigt ungdomligt lättsinnade.

Under riksdagen 1734 hade Arvid Horn fortfarande den mesta av befolkningens stöd, fastän han inte hade ett organiserat parti, Arvid Horn behöll makten i sina händer efter riksdagen 1734. Det var nämligen inte tillräckligt många som visste vilka Hattarna var och att de ens existerade. Plötsligt en dag började Hattarna dela ut flygblad, värva röster och köpa adelsmäns fullmakter att få rösta under riksdagarna. Detta gjorde de med hjälp av pengar de fick av Frankrike. När kriget mot Russland/Turkiet bröt ut 1736 började fler och fler människor avsky och även hata Ryssland. Detta gjorde att många anslöt sig till Hattarna i hopp om att få revansch mot Ryssland och äntligen erövra deras land, en gång för alla!
Vid riksdagen 1738 var det Hattarna som hade det stora stödet. Många i borgarståndet stödde dem och även det sekreta utskottet ansåg att krig mot Ryssland skulle vara det bästa alternativet och höll därför på Hattarna. Hattarna tvingade Arvid Horn att begära avsked och tvingade sedan ut hans anhängare ur riksrådet. Under Hattarnas regeringstid är det första gången i den svenska historien en organiserad partiregering. Hattarna började snart förbereda sig för att erövra Ryssland. De angrep dem 1741-43, men det blev ett stort fiasko. Hattarna höll på att förlora kontrollen vid riksdagen 1742-43, men lyckades rikta uppmärksamheten mot Mössornas ovilja att tillsätta Adolf Fredrik som regent . Under Hattarnas mandattid gjorde bönderna uppror. Det upproret kom att kallas den stora daldansen. Bönderna tågade från Dalarna till Stockholm för att förhindra att Adolf Fredrik skulle bli kung. När bönderna kom fram till Stockholm avvärjdes de och gick tillbaka till Dalarna, men de hade satt sina spår hos folket. I flera år efter upproret pratade man med rädsla om ”bondestyret”.

Under riksdagen 1746 vann Hattarna en storseger. Hattarna styrde under riksdagen och de styrde även det sekreta utskottet, men den egentliga makten låg fortfarande hos riksrådet. Riksrådet var representerat av såväl Mössor som Hattar och Hattarna kunde inte köra sitt race helt ut med Mössorna i vägen. Detta var inte ett stort problem för Hattarna. De anklagade Mössornas representanter för olika brott och då fick de inte sitta kvar i rådet. Man satt nämligen på livstid och man kunde bara bli utbytt vid sitt eget dödsfall eller om man anklagades för något brott. Mössorna kördes ut ur rådet och Hattarna kunde äntligen bestämma över landet helt ensamma.

1746 stod sex stolar tomma i riksrådet och under julen samma år åkte männen hem för att träffa sina familjer. En del stannade dock kvar. Det var män från adelsståndet och borgarståndet som var medlemmar i Hattarna som stannade kvar. Även de högsta prästerna ut prästeståndet stannade kvar. Detta var för att de tillsammans skulle kunna bestämma vilka nya rådsmedlemmar det skulle bli. Av de sex tomma platserna tillsattes fem Hattar och en neutral. När det var tid för arbetet igen chockades Mössorna, men de kunde inget göra. De hade längre inget att säga till om under riksdagarna och så kom det att fortsätta i mer än ett deccenium.
Sverige blomstrade under Hattarnas regeringstid. Men det började snart gå utför även för dem.

Det var i slutet på 1750-talet partiet fick allt svårare att stå kvar vid makten. Det pommerska kriget utbröt 1757 och varade fram till 1762 och Sverige var tvungna att vara med och kämpa vid Frankrikes sida. Under krigets gång lyckades Mössorna resa sig igen. Under 1763 blev det en handelskris som gjorde det ännu svårare att behålla människorna i partiet. Fler och fler började hålla på Mössorna.

Det blev inte lättare av att Ryssland som blandad sig i Mössornas politik under deras svåraste tid hjälpte Mössorna att resa sig ytterliggare. Det var vid riksdagen 1766 Hattarna förstod att det inte kunde få tillbaka makten om de inte tog hjälp utifrån. De vände sig till sina forna fiender, hovet som slöts till Hattpartiet, och med deras hjälp kunde Hattarna än en gång sitta styrande vid makten.

Det gick inte längre att sitta styrande i Sverige. Mössorna segrade vid riksdagen 1772 och drev Hattarna därifrån. Hattarnas stora dröm att hämnas på Ryssland var det som höll dem samman och lyckades styra Sverige under den långa period de gjorde det. Hattpartiet försvann inte helt efter att Mössorna tagit tillbaka mandatet, men det blev färre och färre Hattar i riksdagen, i rådet och i utskotten. Det forna Hattpartiet sökte sig i stället till Gustav III:s förfogande efter hans stadskupp i augusti 1772 som även var slutet för frihetstiden.


Mösspartiet

Det var inte tänkt att Mösspartiet (Mössorna) skulle bildas. Det blev en naturlig sak när Hattarna började göra anspråk på makten i Sverige. Det var inte förrän efter Arvid Horns fall 1739 partiet verkligen ”startade”. De tre främsta ledarna i Mössorna var det avsatta riksrådet Thure Gabriel Bielke, riksrådet Samuel Åkerhielm och biskopen Jakob Serenius. De startade partiet för att kunna förhindra att krigsförklaringen mot Ryssland genomdrevs.

Mössorna vände sig till de ryska ministrarna och bad om hjälp. Mössorna försökte förgäves under riksdagen 1741 hindra att Hattarna startade krig mot Ryssland. Det gick inte som Mössorna ville, men kriget blev ett stort fiasko och Mössorna fick på det sättet bättre förutsättningar att vinna tillbaka makten.

Det blev ett större misstag mellan Mössorna och den ryska ministern Johann Albrecht von Korffs som gjorde att Mössorna tappade alla de få människor som stod bakom dem. De anklagades för landsförräderi och det var det som ledde till att Mössorna förlorade vid riksdagen 1743 som annars hade kunnat vara tillfället att ta tillbaka makten från Hattarna. Det såg ut på 1740-talet som att Mössorna var helt upplösta och aldrig skulle komma tillbaka, men de segade sig tillbaka ändå och Mössorna återbildades. Det äldre Mösspartiet tog aldrig tillbaka makten från Hattarna och den ledare som suttit i rådet avsattes dels i rådet, men även i partiet.

Det yngre Mösspartiet var mycket annorlunda i jämförelse med det äldre partiet. Det äldre partiet hade sina flesta anhängare i de högre ständerna medan det yngre rekryterade sina från de ofrälse stånden (”medelklassen”). Det yngre Mösspartiet var försiktigare än Hattarna och Mössorna ville ändra på bankväsendet. Mössorna ville inte att det skulle vara så lätt att få ta ett lån, det skulle vara bättre hushållning med stadskassan och inte delas ut som gåvor, belöningar, arrenden eller ges till högre löner. Mössornas egentliga idé var att förbättra ekonomin och inte slösa så som Hattarna gjort. Det yngre mösspartiet var som det äldre i form av ett fredligt parti. De ville inte kriga och de ste...