Riddare

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Riddare
Ett ridderligt arbete av: Heléne Jonsson
SP1C
Riddare var först en man som gjorde sin krigstjänst till häst. En sådan riddare var sällan rik eller av en ädel familj. De var män men egna hästar som red ut i strid istället för att kämpa som fotsoldat. En häst kunde då köpas av många senare när hästar blev en efterfråga av kungens riddare kunde en bra häst kosta lika mycket som 300 kor. I och med att kungen ville ha ett starkare skydd mot sina fiender växte riddaren fram. Det engelska ordet ”knight” betyder riddare och kommer förmodligen från det algosaxiska ordet Chiht som betyder ”hushållets följeslagare”. Det beskriver väldigt bra vad de första riddarna var. De var tjänare och soldater åt rika och mäktiga herremän. Deras plikter var att slåss för sin herre och i gengälld fick riddaren lön och i det bästa fallen husrum.

Staten låg i ruiner under medeltiden, tillskillnad ifrån de och antika samhällena. Kungen kunde inte bestämma över landets bortersta och avlägsna delar.
Konungen delade upp landet mellan ett antal adelsmän och stormän. Dessa män svor på att tjäna kungen. Stormännen och adelsmännen blev i utbyte kungens vasaller. Vasallerna hade makt över de områden som kungen gett dem och gjort dem herrar över. Vasallerna skulle i utbyte strida som riddare med sina undervasaller för kungen. De bönder som ansvarade för försvaret blev en överklass som bönderna blev beroende av. Bönderna fick betala skatter och avgifter till storbönderna. På detta sätt växte Europas klassamhälle fram. Till en början var det bara bönder och herremän men snart blev det ett klassystem med fyra pelare och de fyra var: adel, präster, borgare och bönder.
De här stora klasskillnaderna i samhället gjorde att det utvecklades en speciell krigarklass som vi känner till som riddarklassen.

En riddare måste uppföra sig artigt och lova att inte tänka på sig själv i första hand. Riddarna bodde i stora borgar. De byggde borgarna för att kunna försvara sig mot sina fiender. Runt om borgen byggde de flera meter tjocka murar och en stor vallgrav. Kungarna ville till en början inte att deras adelsmän skulle bygga borgar men när kriget drog sig bort insåg kungen att skadan redan var skedd. Borgarna stod där dem stod gjorda av sten eller murbruk dragiga och ogästvänliga. När kriget var borta hade borgarna ingen funktion längre så de övergavs. Istället för de dragiga borgarna byggde man 2-3 vånings gods med kök, serveringsrum och där sovrummet och andra smårum hade glasfönster. En storfamilj och deras tjänare, som levde på ett stort gods var i stort sett självförsörjande. Hustrun var en sorts flottare bondmora som hade ansvar för bakstuga och rökeri, mejeri och bryggeri, för höns och grisar. Hon ansvarade också för att frukten togs om hand och att kött och fisk torkades och saltades. Godsets hjärta var gillestugan på dagen var gillestugan godsherrens kontor, varifrån godsherrens styrde dem som arbetande på hans mark. Gillestugan var på kvällen en kombinerad matsal och vardagsrum där familjen åt, drack, studerade och spelade tärning, bräde eller schack Godsens ingång var oftast på övre plan. De stora godsen omgavs ofta av en vallgrav som också fungerade som fiskedam.

När överklassens slottsfolk som kungar och adelsmän börjar sätta upp väl utbildade och tränade riddare med rustning och starka hästar lede detta till att blev det väldigt dyrt att vara riddare. Ridderskapet blev de rika krigarnas brödraskap. Riddarens rustning var som kläder och var tvungen att passa perfekt på sin ägare, ingen rustning var den andra lik. De rikaste riddarnas rustningar följde ofta modet och ofta lät de rika tillverka sina rustningar i Italien eller Tyskland.

I många böcker och hemsidor står det att: ”När en riddare fått på sig sin rustning kunde han inte komma upp på sin häst själv.” Hans väpnare var tvungen att med hjälp av en speciell ställning hiss upp riddaren och hissa ner honom på sin häst.” Om en riddare föl av sin häst kunde han inte resa sig utan låg lika hjälplös som en skalbagge på rygg.” Rustningen vägde 40 kilo och gick knappt att röra sig i. ” Rustningen tillverkades av stål eller järn och rörelseförmågan var verkligen minimal när den kom på.”
Detta är så fel som det någonsin kan bli. Dem här så kallade ”sanningarna” har upprepats så många gånger i böcker att man börjat tro på dem. I själva verket var det tvärtom. Min egen läderrustning väger ynka 10 kg och min bros heltäckande rustning väger kanske 20kg.
En medeltida rustning helt i plåt vägde 20-25 kilo, jämnt fördelat över kroppen. Den var anpassad och gjord för att passa sin bärare och hade full rörlighet i lederna. En riddare kunde sitta upp i sadeln utan assistans, och kunde (om han var tillräckligt vig) slå kullerbyttor, hjula och givetvis slåss utan att rustningen påverkade rörligheten mer än marginellt.
De 40-kilosrustningar som nämns var extrema torneringsrustningar från 1500-talet. Torneringen krävde inte mer än at man satt upp på sin springare, klämde fast lansen under sin fria arm, och red i full galopp rak mot sin motståndare, på torneringarna behövdes inte samma smidighet som på slagfältet. Var det värt att riskera livet i torneringar? Nej, det var väldigt onödigt att dö i torneringar, därför gjorde man rustningarna kraftigare och starkare, vilket ledde till att vikten kunde passera 35 kilo.

Kungar hade de bästa styrkorna och en del kungar var själva riddare ta kung Arthur som exempel. Pengar spelade lika stor roll på medeltiden som de gör idag. I den industrialiserade världen är klyftan mellan rik och fattig stor. Under medeltiden vad den ännu större och det var inte många som försökte minska den. När jag läser i böcker och på Internet målar dem upp en bild av rika människor som åt gott och klädde sig med överdriven och obeskrivlig elegans och vars rikedom bokstavligen sticker en i ögonen.
För att kunna ha råd med riddarens rustning så var man tvungen att ha pengar.
Något som var vanligt i de rikare sammanhangen var att de rika vid festliga tillfällen klädde sig mycket pråligt, och använde enorma mängder tyg till rockar och hattar, för att visa hur förmögna dem var. Fina tyger var nämligen inte billiga, och fick ofta beställas från utlandet.

Rika personer älskade att gå på torneringar, tornerspel var krigs lekar för att roa kung och drottning. Tornerspelen var stora tillställningar som givetvis drog till sig folk, och tornerspelen var en av dem viktigaste sysselsättningarna för en riddare. Men att puckla på varandra för pengar och berömmelse gick inte så bra ihop med de ridderliga idealen. Därför var det vanligt att en riddare valde att strida för någon. I publiken fanns det alltid gott om adelsdamer, damen kunde välja en riddare som skulle slåss i hennes färger; en riddare som bar någon dams färger kämpade för henne. Riddaren fick ett tygstycke av sin dam och tygstycket knöts fast runt armen, lansen eller hjälmen.

Tornerspel var som intagnings prov och unga män kunde komma dit och visa sin skicklighet och duglighet som riddare och kanske att kungen eller en rik adelsman blir imponerad av hans skicklighet och anställer honom. De som deltog i tornerspel var ofta väpnare, lärlingar och riddare. En förmögen riddare kunde ha mycket folk och utrustning med sig till en tornering. För att ha det så bekvämt som möjligt restes ett tält i utkanten av området, där han kunde sova, äta och klä om. Det fanns förstås också omkringresande riddare som inte ägde mer än vad de hade på sig men som var där för att visa vad han kunde. Tornerspelen var en stor möjlighet för dem som inte hade så mycket pengar. För vissa riddare blev tornerspelen ett rent beroende. De reste runt från spel till spel i Europa, och fast de kanske förlorade varje gång fortsatte de. Under 1100-talet slutade ofta tornerspel i bråk. Stora grupper av cirka 50-100 riddare och väpnare träffades och delade upp sig i två lag. Det fanns ingen bana och under vissa tornerspel fick besegrade riddare köpa sig fria, och sina dyrbara stridshästar fick de aldrig se igen. Trots att tornerspel var avsedda som träning och som festliga tillfällen hände det att deltagande skadades alvarligt.
Spelen hade självklart en domare men få regler, spelen var bara menade som ren övning i stridsskicklighet, men ofta urartade de till riktiga strider där folk blev dödade.
Vid en tornering 1241 utanför Neuss i Tyskland dödades 80 riddare i samband med ett tornerspel.

Runt år 1400 blev torneringarna organiserade skådespel med ordentliga regler för vad som var tillåtet och inte tillåtet. Trots det dödades många riddare i tornerspel. Om en riddare vann sin tornering red han inte därifrån tomhänt inte utan belönades med fina priser. Priserna delades ut av vackra damer. Priserna kunde variera från rubiner, diamanter guld och hjälmar till talande papegojor och hästar.

Den absoluta favorit krigshästen hos engelsmännen och hos andra länders riddare var den starka snabba Spanich-normen. Med en Spanich-norm hingst ansågs riddaren vara oövervinnlig. Men en sådan häst var dyr och svår riden och sågs ofta bara hos dem riktigt rikas riddare som kungens.

Lönade dets sig att vara riddare? Ja, det gjorde det och många föräldrar skickade i väg sina söner för att han skulle kunna ge familjen lite ära och pengar när han blev riddare. När sonen var sju år skickade föräldrarna iväg honom till en äldre riddare för att bli en page (lärling). Hos den äldre och erfarne riddaren lär sig pojken att skjuta med båge, fäktas och jaga. Pojken lär sig också att uppföra sig värdigt och respektabelt mot äldre. (Mottot för Winchester College, en berömd pojkskola som grundades redan på medeltiden är: ”det är uppträdandet som gör mannen”).
Efter åtta år av hård träning och utbildning blir pagen uppgraderad till väpnare. Pojken som nu är en man fortsatte i en del fall att bo hemifrån. Nu får han lära sig att stycka kött och servera på rätt sätt. Väpnaren beskrevs ofta så här: ”Han red bättre än de flesta riddare han talade språket med värdighet och han var bildad i de främmande språken och kunde charma kvinnor som få.” Hans träning består nu av att kunna hantera de stora svärd och lansar som används i krig. Väpnaren följer troget sin lärare och följde denna till utlandet och till och med ut i krig. När han är tjugo år är han en färdig skolad riddare. I egentligen var skillnaden mellan riddaren och väpnaren mer lättsam än vad titlarna får en att tro, t.ex. levde Sveriges genom tiderna rikaste man, Bo Jonsson Grip, hela sitt liv som väpnare. När adelsrytteriet hade sin höjdpunkt fanns det ca 500 riddare i Sverige.

För att ha en chans som riddare räckte det inte med att vara ung och ha ädelt blod rinnande i sig. För att lyckas var man också tvungen träna hårt och vara skicklig med sina vapen och lära sig vilka regler som gäller för en riddare. De regler och ideal som ställdes på en riddare kallas för ridderligheten. För att få kalla sig en äkta riddare krävdes det att man var kristen och var beredd att offra sitt liv för Jesus Kristus så som Jesus offrat sitt liv för honom. En riddare förväntades också vara generös mot både sina vänner och fiender. De viktigaste man skulle göra var att kämpa mot orättvisor och ondska helt oberoende av tid och plats. Beskyddandet av änkor, vackra damer, fattiga och föräldralösa som var mindre lyckligtlottade än honom själv ingick givetvis också och kom ofta på första plats. Vilken riddare som hels kunde göra en annan man, väpnare eller lärling till riddare genom att ta sitt svärd och röra vid mannens hals och uttala orden ”jag dubbar dig till riddare.” Själva ceremonin kunde äga rum varsomhelst på slagfältet efter en tornering eller i lugn och ro i bankettsalen på slottet

I verkligheten var avståndet mellan ideal och verkligheten stor. Självklart fanns det bra och vänliga riddare men det fanns också den andra sortens riddare nämligen de som var våldsamma och okänsliga idioter.

Hos den inte lika rika klassen hittar man också riddarna kanske inte med lika utsmyckad utrustning och med Spanich-normer med dem fanns där.

Präster var också riddare och höll sig med riddare. Det står i fakta böckerna vet vi att rika bönder och borgare ofta var beridna, vi är dock osäkra på om de också stred till häst eller om de, red till slagfältet men stred till fots. Även biskoparna och kyrkan deltog i striderna. En biskop hade precis som riddaren ett beväpnat följe och många biskopar var duktiga krigare En präst var smidigare och mer lätt rustad bland dem var ringbrynjor och läder med skydds plåtar på insidan mycket vanligare. Präster hade också vanliga rustningar men eftersom deras stora präst dräkt ofta skulle synas var det smidigare att bära en lättare rustig som gav samma skydd. Prästernas inte lika överdrivna styrkor var smidigare och kunde ta sig fram överallt.

Präster och adelsmän ordnade tornerspel för tornerspelen var något som alla från hela staden kunde gå på. Här kunde man se både tiggare och kungar. Själva tornerplanen var oftast ett jämnt fält nära en borg eller en stad. Oftast ägde tornerspelen rum mitt i sommaren. Det var alltid någon som fick värmeslag inne i sin tunga brynja eller rustning, eller kvävdes till döds. På var sin sida av tornerplanen byggdes läktare med tyg tak upp. Under tacken satt de mest förnäma och rika besökarna i bekväma stolar. På sidorna om de rika fanns det ett trästaket där de vanliga människorna hade sina ståplatser. På eller bredvid tornerplanen stod härolden. Han ropade ut för publiken vilka som skulle slåss, och vad riddaren gjort i form av hjältedåd och erövringar. De färger och symboler som riddarna bar på sina sköldar och dräkter var viktiga vid tornerspelen för att publiken skulle kunna hålla reda vem som var vem. Det som kunde skilja lite var priserna de var inte lika värdefulla och domaren såg man inte till så ofta när präster och adelsmän höll torneringar men något som de hade gemensamt var att alla var välkomna.

Något som prästerna kan visa sin styrka med är korstågen. Både män och kvinnor under medeltiden tvivlade inte det minsta på att gud inte fanns det var själklart att han fanns ibland dem. Allt som hände gott eller ont var en mening och en del av hans plan. Enligt medeltidens människor fanns det bara en sann tro och den tron var: Kristendomen och om någon trodde på någon annan tro var denne person otrogen och inte välkommen.

Påven Urban övertalade i slutet av 1000-talet de kristna att samla sina vapen och ge sig iväg och ta tillbaka Jerusalem från muslimerna. Man tror att detta var grunden till de första korstågen. Korstågen var militära expeditioner som stred för att ta tillbaka sin heliga mark. Folk beundrade riddare som Richard Lejonhjärta, Fredrik Barbarossa, kung Philip av Frankrike och ville inte vara sämre dem så tusentals riddare och vanliga människor från överallt ifrån gav sig ut i de heliga krigen. Varje riddare, fotsoldat eller väpnare sydde fast ett rött kors på sin axel och gav sitt ord på att inte återvända fören han eller hon nått Jerusalem. Trots personliga svagheter och att entusiasmen ibland övergick i fanatism och grymhet delade korsfararna ridderligheten. Att visa moraliskt och fysiskt mot, värna om de fattiga och svaga, kämpa för det rätta, förinta det onda och försvara den kristna tron.
Det som drev en riddare var att leva upp till de ridderliga idealen och att älska sin käraste men eftersom idealen sa att han skulle ta hand om vackra damer var riddarna sällan trogna, men någon de alltid var trogen var Gud.
Kristendomen var lika viktig i alla samhällsklasser hos bönderna hade den en lite mer djup mening.

Bönder hade också riddare men dessa satt sällan till häst. De var ofta fotsoldater och höll sig på marken och kallades därför för allmogearsoldat. Deras utrustning bestod oftast av brynja hjälm och bön...