Flyktig Frihet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Rakbladets kalla stål mot den blottade handledens känsliga hud fick John att rysa till, han viste trots allt vad som väntade. Han tog ett djupt andetag och stålsatte sig för smärtan som han var säker på skulle komma, hur många gånger han än lät rakbladet gå lös på hans hud så kom den alltid.
John såg ner på sin bara handled, var det något han hatade så var det ögonblicket innan, men han måste göra det. Knogarna vitnade när han tog ett hårdare tag om rakhyveln, han var tvungen, annars skulle han snart spricka ut av alla känslor.

John blundade och pressade bladet hårt mot huden, sedan drog han snabbt bort den, så att det vassa bladet skar genom hans ärriga hud.
Han flämtade till, smärtan slog emot honom likt en chockvåg, men i smärtan fanns även något mer, en flyktig känsla utav frihet. Benen vek sig utav känslovågen, så John hasade ner mot skoltoalettens vägg. Det brände bakom ögonlocken och han kände hur lyckoruset lämnade bit för bit. Värmen försvann ur honom och det dröjde inte länge innan han satt där, lika kall och död inombords som innan.

John öppnade ögonen och lät tårarna rinna, det var ingen ide att försöka hindra dem. Han såg matt ner på sin handled, blod rann nu från det öppna såret och färgade hans annars så bleka hud röd.
Hur många gånger hade han inte lovat sig själv att det varit sista gången? Alltid samma sak, varje gång allt blev för mycket för honom skar han sig, det var på något vis det enda sättet han kunde få utlopp för sina känslor. Andra killar fyllde oftast det behovet med tjejer och fotboll, men John fann inget intresse i något av dem. Smärtan och känslorna som rakbladet lösgjorde var hans syn på en orgasm. Det var antagligen därför han i längtan på en ny känslovåg ibland omedvetet kliade sig på armarna.
Varje människa vill kunna känna sig levande, och detta var Johns sätt att göra det. Men när alla känslorna lämnade honom kände han sig alltid mer ensam och död inuti.

John ställde sig upp och såg sig i spegeln som satt över det slitna handfatet, hans kinder var rantiga av tårar och kajal och hela hans ansikte lyste av förtvivlan. Han blötte fingrarna och drog dem under ögonen, kajalen såg fortfarande lite smetig ut, men det var i alla fall bättre än förut. Undertiden som han tvättade bort alt blod och smink från händerna gick han igenom dagens schema.
- Jag har missat typ hela matten nu och nästa ämne är svenska, han log ett snett leende för sig själv, han gillade svenska, det enda man behövde göra var att titta på tavlan och låssas vara intresserad.
John såg sig i spegeln igen, sedan blundade han och tog ett djupt andetag. När han såg upp igen var det förtvivlade uttrycket ersatt med hans vanliga livlösa. Han hängde sin svarta väska som legat vid toalettstolen över axeln och började sedan gå mot sin lektion i svenska.

Musiken från Johns iPod dundrade i hans öron och olika sångare skrek ut sina känslor på ett sånt sätt som han själv önskade att han kunde. Med svåra gitarrslingor sjöng de som hur deras liv varit och om hur andra hade det. John såg olycklig ner på sin tröjärm, som perfekt dolde hans ärr för omvärlden, varför kunde han inte vara lika modig som de? De stod på stora scener och sjöng för massor av människor, undertiden som han l...