Bokrecension - Svenska

Bokrecension – Pojken som kallades det

Handling:
Dave Pelzer växer upp på 1960/70-talet i Daly City, Kalifornien, USA. Det är en drömtillvaro för barnen, de är den perfekta amerikanska familjen. Pappan är brandman och mamman är husligheten själv. Hon älskar att laga mat åt sin älskade make och sina älskade barn, och hon håller alltid snyggt och rent i huset. Mamman ser till att familjens julgran är vackrast av alla och pappan lyfter upp pojkarna för att de skall sätta dit ängeln högst upp. Familjen åker alltid på underbara semestrar tillsammans och varje helg åker de på picknick och leker i parken.

Men någonting händer. Daves mamma börjar dricka och efter ett tag går det helt över styr. Hennes psykiska hälsa börjar spåra ur och personligheten förändras fullständigt. Det övergår sakta men säkert i misshandel mot den fyraårige Dave. Det är mamman som styr och ställer i familjen, ingen vågar säga emot.
Russell, Daves näst yngste bror, blir mest älskad av deras mamma och så småningom blir han hennes ”lille nazist”. Han är bara runt 4-5 år när han börjar övervaka Dave. Ibland hittar Russell till och med på saker bara för att få se Dave bli bestraffad. Ibland får han "bara" slag, sparkar och örfilar, näsblod blir vardagsmat, men efter varje gång hittar mamman på nya hemskare metoder att misshandla Dave och provar olika saker hon har läst om. Hon bränner honom på gasspisen, hon låter honom ligga i flera timmar i iskallt vatten i badkaret med bara näsborrarna över ytan, tvingar honom äta sin egen avföring och mycket annat.

Hon fryser ut Dave ur familjen, han får inte äta med de andra, han lever i källaren och tas bara upp när han ska städa undan efter familjen eller för att straffas. Hon tvingar honom att sköta hushållssysslorna i ett rasande tempo. Om han hinner diska på en utsatt tid, som hon bestämt, kan han få lite rester från familjens middag att äta. Men ofta händer det att hon drar undan tallriken just som han ska hugga in, och istället ger maten till hundarna. En gång låter hon honom svälta i tio dagar. Han tvingas sitta ensam nere i den kalla källaren och kämpa mot hungern. Dave försöker skaffa mat själv på olika sätt. Han börjar leta rester ur soporna, han stjäl ur andra skolelevers matlådor och i mataffären. Ibland tigger han mat på väg till skolan. Men mamman kommer hela tiden på honom och tvingar honom kräkas varje dag han kommer hem, för att kontrollera att han inte fått någon mat.

Pappan har alltid varit Daves stora hjälte. Han hjälper Dave i början. Ibland får han lite mat av honom, i smyg för att inte mamman skall märka det och bli arg. Men till slut orkar han inte längre gå emot sin fru. Han börjar jobba mer och mer och är ofta hemifrån. Även han börjar dricka, för att slippa tänka på eländet. När pappan inte är hemma kan hon göra vad hon vill med Dave och tortyren fortsätter.

Tiden går och Dave börjar hata sin mamma, men även de andra i familjen och alla andra som låtsas som om ingenting händer. Dave hatar ändå sig själv mest av allt. Han känner sig svag och ynklig, kanske är han en äcklig skitunge, en nolla, ett Det, som borde vara död, som Hon säger?
”En sak ska du ha riktigt klart för dig! Det finns inget du kan göra för att imponera på mig! Förstår du vad jag säger? Du är en nolla! Ett Det! Du existerar inte! Du är ett missfoster! Jag hatar dig och jag önskar att du vore död! Död! Fattar du? Död!I åratal har hon hjärntvättat honom genom att låta honom se på sig själv i spegeln och skrika "Jag är stygg! Jag är stygg! Jag är stygg!"

Mamman saknar tydligen fullständigt empati, Hon roar sig med att hitta på den ena ”leken” mer utstuderat elak än den andra, och alla med samma syfte: att skada Dave. Hon är flera gånger nära att döda honom. T ex stänger hon in honom på toaletten med en hink ammoniak blandat med klorin, så att livsfarlig gas fyller rummet. Hon tvingar honom till och med att dricka ammoniak, så han får kramper och slutar andas, men vaknar upp igen. En gång tittar pappa på när Dave får dricka ammoniak, men han gör ingenting för att hjälpa honom. Hans bröder börjar också skada sin bror. Till slut verkar de också tycka att det som händer är helt normalt. Vid ett tillfälle knivhugger Daves mamma honom. Han försöker få hjälp av sin pappa, men han säger bara åt honom att gå och fortsätta diska. Dave får sköta om sitt variga sår själv, nere i källaren.

Trots allt ger inte Dave upp. Han kämpar vidare och varje gång han lyckas lura Henne blir han lite starkare. När Dave är tolv år kommer äntligen hjälpen. Skolsköterskan och några av lärarna på skolan får upp ögonen för den blåslagne pojken. Socialtjänsten kommer hem för att "kolla läget" och även om hans mor gör allt för att dölja misshandeln förstår de vad som är på gång.
Skolsköterskan börjar titta på Daves kropp varje dag han kommer till skolan och antecknar hans skador allt eftersom de uppkommer. Snart blir Dave omhändertagen av myndigheterna och fri från terrorn. Om han kommer att hamna på barnhem eller hos en fosterfamilj får man inte veta i boken. Längst bak i boken kan man dock läsa att han tar värvning i det amerikanska flygvapnet. Numera håller Dave kurser och föreläsningar för att hjälpa andra. Han har själv blivit en far ”vars enda skuld är att han skämmer bort sin son med kärlek och uppmuntran”.

Egen åsikt:
"Pojken som kallades Det" är den mest upprörande bok jag någonsin läst. Jag sträckläste den innan jag skulle somna. Sedan sov jag inte så gott... Visst har jag läst hemska böcker förut, spännande rysare osv., men det här var ju på riktigt! Det är en förfärligt vidrig historia, rå och brutal. Dave Pelzer (född 29 dec 1960) beskriver utan omskrivningar sin egen hemska uppväxt, där han blir utsatt för en otrolig både fysisk och psykisk tortyr utan like. Liksom alla andra som läst boken (jag tror jag kan tala för de flesta i alla fall) föraktar och hatar jag Daves föräldrar som utsatte honom för detta plågande. Jag grät många gånger när Dave blev utsatt för det ena efter det andra av sin mamma. Det är skrämmande vad hon gör med Dave, och hur en mamma kan göra så mot sitt barn? Utan att må dåligt efteråt?! Jag skulle aldrig kunna göra så mot någon.

Om jag hade varit i Daves situation vet jag inte vad jag skulle gjort. Hur klarar man av att se sina syskon hata en, bara för att göra mamma glad? Jag försöker föreställa mig hans känsla när han sitter nere i källaren och kämpar mot hungern. Han kan höra bröderna gå till kylskåpet och hämta sina efterrätter. Jag skulle varit så avundsjuk, varför det just var jag som blev utsatt från första början? Kunde det inte ha varit någon annan?
Jag skulle förmodligen också försökt stjäla mat, gråtit och hatat mig själv. Det är precis det Dave gör, men han vänder hatet mot mamman istället. Varje gång han lyckas lura henne växer Daves inre styrka och han utvecklar en överlevnadsstrategi. Han stänger av alla känslor och utför sina sysslor som en robot. När slagen haglar över honom står han rakryggad, fast besluten att inte visa henne sina känslor. Att alltid vara steget före henne.
Det finns bara ett ord som kan beskriva Dave, det är Mod.

En del böcker kan bli lite långtråkiga efter ett tag, men inte denna . Boken är lättläst, ganska tunn och gick väldigt fort att läsa. Den kändes nästan för kort. Dave skriver rakt och enkelt, utan omsvep vad han blir utsatt för. Man blir helt tagen. Jag ville läsa mer om Dave. ...