Grönland - inblick i en problematisk historia och vardag.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Fram till andra världskriget var Island, Färöarna och Grönland delar av den danska riksgemenskapen. I juni 1944 utropade islänningarna ensidigt sin republik från att ha varit i personalunion och med gemensam utrikestjänst, i skydd av trupper från USA då Danmark var ockuperat av Tyskland. Färöarna har sedan 1948 en betydande inre självstyre - hjemmestyre - och Färöarnas folkrättsliga ställning har sin högsta aktualitet i början av detta sekel. En folkomröstning ska genomföras på ögruppen år 2001. Väljarna ska svara på frågan om de vill vara en självstyrande nation eller inte.

Grönlands situation som en del av Danmark har varit och är mer komplicerad, då ön var bebodd av inuiter före dess kolonisering på 1700-talet. Även om Grönland fick en nordisk befolkning med härkomst från Island under vikingatiden, som bodde på Grönlands sydvästra del från år 985 eller 986 till 1400-talets slut med en population på cirka 4000 personer, försvann dessa spårlöst och har inte heller gett några spår i dagens Grönland, förutom arkeologiska efterlämningar av profan eller sakral karaktär.

Grönland återupptäcktes och befolkades av missionärer och handelsmän, främst från Norge och Danmark, under första hälften av 1700-talet och framåt. Ön hade status som dansk koloni fram till efterkrigstiden, men för att inte bli upptagen på FN:s lista över "icke självstyrande områden" fick Grönland danska lagar år 1953 och hjemmestyre, liknande Färöarnas, år 1979.

Avkoloniseringen har inte varit enkel. Danskarna som är en minoritet på 15-20 procent av Grönlands befolkning sitter ännu idag på de flesta ledande poster som omfattar den ekonomiska makten. Den politiska dito har allt mer övergått till ursprungsbefolkningen - inuiterna - som enligt hjemmestyret bestämmer det mesta som berör inre förhållanden, medan yttre administreras av danska myndigheter. De senare har fortfarande kontroll av domstolsväsendet, polisen samt vissa delar av social och hälsovården liksom delar av skolväsendet. Utrikespolitiken sköts också från Köpenhamn, men en grönländsk självstyrelsekommission utreder i dags datum hur man kan utveckla Grönlands självstyre inom Danmark.

Ur inuitiskt perspektiv är det oerhört viktigt att man som många andra ursprungsbefolkningar
får kontrollen över sin egna ursprungliga värld. Risken är annars att man som folk går under i en alltför snabb modernisering som inte är i samklang med lokala förhållanden.
Inuiternas utbredning sträcker sig från Beringssund i östra Ryssland till Grönland. 145 000 inuiter, om till en viss del uppblandade med andra folkslag, bor i en arktisk miljö som i årtusenden format deras seder och livsbetingelser. Vilka skiljer sig avsevärt från de folk som bor i mer temporära zoner. Steget till det moderna västerländska samhället har gått för fort, med sociala problem på katastrofal nivå, exempelvis mycket utbredd alkoholism.

Inuiterna på Grönland fick ett eget skrivet språk med ord- och ABC-bok på 1700-talet, Bibelöversättning och förbättrade grammatiklexikon på 1800-talet, men de första uppteckningarna av grönländska folksägner gjordes inte först under andra hälften av 1800-talet. I kölvågen av att ett tryckeri etablerades i Godthåb (Nuuk) år 1857 kom de första uråldriga sägnerna i tryck, i bokform redan år 1859 och i tidningsform från och med år 1861 då Atuagagdliutit startade. Romanförfattandet inleddes under 1900-talet och idag finns flera goda författare och andra konstnärer som får näring av det förgångna var ur de hämtar stoft för att hitta lösningar på dagens problematik och söka sig fram till en symbios av det inuitiska arvet och det nordiska nutidsperspektivet.

I folksägnerna från det gamla fångstsamhället har inuiterna möjlighet att hitta sitt ursprung, men även symboler för att stärka sin egen identitet. Ifall renen kan räknas som samernas symbol har kajaken blivit inuiternas. På Grönland har man vintertid främst tagit sig fram med hundslädar, men under sommarhalvåret då jakten varit som mest intensiv använt kajaken. Den gjorde att man kunde fånga narval och säl efter islossningen. Grönländska kajakroddarsånger berättar om hur fångstmännen kände lycka på det öppna havet och det är därför inte konstigt att kajaken har blivit en symbol för frihet och manlighet.

Inuiterna använder av hävd också Konebåten (även kallad umiaken/baidaran), som är benämningen på en öppen båt som roddes eller seglades.. Konebåt betyder kvinnobåt, ty "riktiga män" färdades ju i kajak. Det framkommer bland annat i folksagan om "Den föräldralöse Kgssgsuk" där man i slutet av sagan för att förtydliga den slagne huvudpersonens låga status låter honom ta sig hem med en konebåt. På ditvägen hade han rott en kajak; en konst han hade drivit till fulländning.

I det gamla grönländska fångstsamhället stod kajakerna i rad utanför boplatserna, men i den snabba urbaniseringen till de moderna samhällena som hade byggts upp av danskarna fick kajakerna och mycket annat av det ursprungligt inuitiska kvarstå. Man hade inte plats för gamla seder och bruk i det nya välfärdssamhället som skulle byggas upp på Grönland efter 1950-talets mitt.

Av Grönlands 55 000 invånare räknar man att fångstfamiljerna omfattar cirka 2 500 personer. Hjemmestyret har alltsedan införandet år 1979 försökt stötta de fångstsamhällen som finns kvar med ekonomiska subventioner. De seder dessa jägare förvaltar försöker man återuppväcka till liv i de urbaniserade samhällena, genom att starta kajakklubbar likt de nordiska roddklubbarna och underlätta fångstmannaliv såsom binäring via uppförandet av slaktrum i bostadskvarteren. I skolor och i kulturutbytet med de nordamerikanska och sibiriska inuiterna lär man sig inte bara kajakrodd, utan även kajakbyggnadskonst och -jakttekniker. Utmärkande för denna kulturpolitiska nyordning är att hjemmestyrets nya kulturpris år 1986 gick till Manasse Mathaeussen, en åldrig man som med kajakkulturen "byggt en bro mellan de gamla och de nya kulturella strömningarna i landet".

Sälskinnbåten har varit en förutsättning för att leva i denna arktiska miljö i sannolikt 4 000 år och lär såsom nationell symbol för förfädernas traditioner och kunskaper att i bästa fall även fortsättningsvis såsom flytetyg bära fram ett livskraftigt folk i Nordens västligaste hörn.

Omvandlingen till ett balanserat samhälle i Västerlandets utkanter blir inte lätt, för likt den föräldralöse Kgssgsuk har man via en Talorssuit vid namn FN och världssamvetet fått en ny världsordning som ger inuiterna kraft att självhävda sig som egen mikrostat i förhållande till sin forna kolonialherre Danmark. Problemet är om man spänner bågen för mycket, vilket många nyvunna nationer brukar göra i sin nationella yra och vilket vissa grönländska part...