Allt sen människor först

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Stagnelius skriver dikten i jag - form. Dikten handlar om en man, troligtvis Stagnelius själv, som slits mellan åtrå och lust till kvinnor. Det är den underliggande handlingen som är vad hela dikten bygger på. Där berättar han om sin olycka, sin kärlek eller åtrå till kvinnan. Dikten är uppbyggd så i tre strofer, där första berättar om hans möte på vägen till teatern, andra under teatern och tredje efter. Berättaren verkar också vara i en djup depression när han inte får ge uttryck för sin kärlek och lusta till kvinnan. Allt annat är meningslöst för honom. Han ”ser” inte på föreställningen utan fokuserar på kvinnorna, orden har ingen mening.
”Hon förtrollar mig straxt; jag glömmer min tjusande granne och för gycklerskan blott öga och öra jag har, hon må sväva, vid strängarnas takt, i luftiga dansar eller med dolken i hand tala patetiska ord.”

”Ack, det sällhetsbegär, som fräter mitt glödande hjärta, aldrig på jorden det skall fyllas och ända mitt kval.” Ett bra exempel vad som kan symbolisera hela dikten. Författaren är i hela dikten djupt försjunken i sina drömmar och tankar.

Berättaren använder också metaforer, oftast för att utrycka sina känslor:
”alla i feiska band, snärja min fladdrande själ.”
”jag i Thalias hus…”
”häftigt mitt hjärta strax svider av kärlekens pil”

Jag tyckte dikten var väldigt gripande. Det är fascinerande att se hur Stagnelius i ord uttrycker sin längtan och vånda, sina känslor, hela...