Johan Sebastian Bach

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den 31 mars 1685 föddes Johann Sebastian Bach i den lilla staden Eisenach. Staden var belägen vid foten utav Wartburg och känd efter att Martin Luther skrivit den första tyska bibelöversättningen på tyska där, ca 160 år tidigare. Då Sebastian föddes blev han den yngsta i en talrik syskonskara. Hans far, Ambronius Bach, försörjde den stora familjen genom att spela på gatorna med violinen som huvudinstrument och det var en självklarhet att låta barnen öva sig i musik, något som även resulterade i att Sebastian snabbt fick en märkbar begåvning.

Sebastians äldsta broder, Johann Christoph, som även var välbeställd organist i den lilla staden Ohrdruf, fick från 1695 ensammes ta hand om den då 10 år gamla Sebastian efter att brödernas bägge föräldrar tragiskt nog gick bort. Brodern som hade genomgått grundläggande studier och även varit lärjunge till den mycket lärde mannen Johann Pachelbel, ägde ett vackert häfte där han samlade ett flertal kompositioner av tidens mästare. Kompositionerna i detta häfte var Sebastian mycket angelägen om att få lära känna, något som brodern ansåg honom alltför omogen för då kompositionerna i häftet var alldeles för moderna. Om nätterna låste brodern in sitt häfte i ett skåp där han förvarade alla sina andra noter. Sebastian visste dock på råd och lyckades genom notskåpets gallerdörr smuggla ut de åtrådda noterna vilka han sedan skrev av under månljusa nätter.

I Ohrdruf fanns ett gymnasium som Sebastian brukade besöka då han inte deltog i sin brors musikundervisning. Efter några års boende tillsammans med brodern blev stugan de bodde i för trång eftersom hans bror snart började bilda familj och Sebastian var tvungen att försöka hitta en annan bostad på ett annat håll. Han vandrade till Lüneburg till fots där han också blev frielev i Michaelis-kyrkans skola på grund av att han hade en sådan vacker sopranröst. Skolans skolkör var högt ansedd och den användes även ofta vid gudstjänsterna. När unge Sebastian till sist hamnade i målbrottet hade skolkören tyvärr ingen användning utav honom men de lät honom ändå stanna kvar med anseende på att han kunde vara till nytta inom orkestern då hans begåvning med violinen var häpnadsväckande.

1703 slutade skoltiden för Sebastians del då han ej hade några medel att kunna studera vidare. Detta var något som var relativt ovanligt bland dåtidens blivande musiker. Istället för att fullborda sin allmänbildning genom några års studerande på universitet, gick Sebastian istället direkt efter gymnasietiden, för att se sig om efter tänkbara anställningar. Sin första anställning fick han hos en viss hertig i Weimar som violinist. Han kallades dock redan efter några månader till den något större staden Arnstadt där han var eftertraktad som organist. Detta var är ett klart bevis på att Sebastian redan vid de olika släktträffarna, blivit känd som duktig organist. 1705 gjorde Sebastian den omtalade vandringen till Lübeck för att få höra tonsättaren Dietrich Buxtehude spela orgel. Det sägs att denna resa gav Sebastian ytterligare kunskaper inom musik och att den även gav honom mycket att se och höra. Han hade räknat med att vara borta hemifrån i 4 veckor, men den lärorika vistelsen i Lübeck fick honom att stanna i staden i hela 4 månader. Detta tyckte dock ej hans överordnade om, och de klagade inte endast på hans självtagna permission, utan även på att han hade blivit alltför djärvlysten och nymodig i hans koralbearbetningar.

Misstämningen var alltför påfrestande för Sebastian och inom kort antog han en kallelse till Mühlhausen där han även träffade sitt livs stora kärlek, sysslingen Maria Barbara. 1708 gjorde Bach ytterligare en förflyttning inom landet, denna gång till staden Weimar där han var eftertraktad som hovorganist och kammarmusiker av den regerande hertigen, en väldigt lärd och kulturintresserad man. Det är i denna stad som flertalet utav Bachs stora orgelverk härrör. Hans första komponerade kyrkokantater skrevs således här och det var på denna plats som han närmare lärde känna den italienska konsertkulturen. Efter ytterligare några år, närmare sagt år 1714, blev Sebastian utnämnd till konsertmästare, men väntade hela tiden efter att få titeln som kapellmästare. Tyvärr valdes det en annan man till att bli kapellmästare efter den förre hovkapellmästaren Dreses död, så Sebastian bestämde sig istället för att bli kapellmästare i staden Köthens lilla hov. Han fick dock i all hast att komma iväg från Weimar, tillbringa den sista månaden i fängelse efter att ha gjort en halsstarrig avskedsansökan.

Sebastian bodde i Köthen i hela fem år och det sägs att tiden i denna stad var den behagligaste i hela hans liv. Här skrev Bach tillsammans med sin nya, mycket mer sympatiske mecenat, Leopold av Anthalt-Köthen, de sex Brandenburgkonserterna Tyvärr besparades honom inga sorger utan han fann sin fru död vid hemkomsten från en resa 1720. Innan de skiljdes åt hade hon till synes varit både frisk och full av glädje och arme Sebastian fick aldrig något besked om hustruns sjukdom under sin resas gång. Redan efter ett halvår var han åter gift, denna gång med Anna Magdalena Wülcken som var dotter till en relativt stor musiker i Weissenfels och hon var även 15 år yngre än sin make. Då Maria Barbara var trolovad med Sebastian, tonade hon bort vid sidan av sin minst sagt genialiske make och blev begravd i husliga omsorger medan den nya hustrun nu även hjälpte Sebastian i hans musikala verksamhet. Anna fick även, till hennes stora förtjusning, ta emot pianolektioner av maken och tack vare hennes enorma talanger inom sång blev Anna en självklar part av familjens gemensamma musikövningar och performationer. Anna hjälpte således Sebastian genom att renskriva noterna till hans färdigproducerade verk och efter några år blev de båda makarnas utskrifter såpas lika att det knappt gick att skilja dessa åt.

1722 gick den dåvarande kantorn Johann Kuhnau bort i Thomasskolan i Leipzig vilket resulterade i att skolans kantorat härmed blev ledigt. Något sent anmälde sig den osäkra Sebastian till en anställning som den nye skolkantorn. Osäkerheten bakom anställningen framkom då han ansåg det konstigt att lämna det så månligt ställda ansvaret som hovkapellmästare till något så enkelt som skolkantor. Till sist fick de ekonomiska möjligheterna i Leipzig Sebastian att lämna tvivlet åt sidan och han fattade ett beslut om att ändå åka till staden för det nya ämbetet. Den 31 maj 1723 tillträdde han sitt nya ämbete och beklädde det i 27 år, ända fram till sin död.

Thomasskolan i Leipzig var under Bachs tid, och är även idag än av världens mest framstående post. Redan före Bachs tid hade den beklätts av berömds mästare, såsom George Rhaw, Sethus Calvisius, Johann Hermann Schein, Johann Rosenmüller, Johann Schelle och Johann Kuhnau. Thomaskantorn ledde sångundervisning i Thomasskolan och hade ansvaret för musiken i Leipzigs båda huvudkyrkor, Thomaskyrkan och Nicolaikyrkan.

Undervisningen gick tyvärr sämre för Sebastian än vad han tidigare hade trott och att han ej hade någon talang i att skapa respekt och disciplin i en skolklass var uppenbart. Eleverna han undervisade skaffade honom mycken förtret och även rektorns och kollegernas musikfientlighet fick Sebastian att må väldigt dåligt psykiskt.

När jag läser min fakta bok märker jag även tydligt hur Sebastian alltid tog musicerandet i kyrkan som sin huvuduppgift och lät undervisningen komma i andra hand.

Thomasskolan, som delvis var en internatskola där eleverna bodde, var ursprungligen inrättad för kyrkomusikens skull. När Bach kom till skolan, var denna i en olycklig nedgångsperiod både i det yttre och i det inre. Den förut så populära skolsången, hade nu skärts ner såpas att det egentligen inte var lönt att ha denna kvar. Sången som förut varit ett sådan viktigt ämne och alltid prioriterats först, ansågs nu inte så allvarligt. Även när röstmaterialet bland pojkarna i kören tröt, brydde man sig helt enkelt inte om att skaffa kören några ersättare. Bach hade en svår tid som kantor. Det var dock ej att ombesörja sången som Sebastian hade hand om. Nej, Sebastian var således tvungen att ensammes ta hand om orkestermusiken som ljöd under gudstjänsterna, så det är enligt mig inte så svårt att tänka sig vilken enorm möda Sebastian måste ha haft för att hålla musiken på en önskvärd nivå.

Trots detta lyckades Bach komponera storskaliga verk, som till exempel Matteuspassionen. Detta fantastiska verk är en tonsättning av evangelietexten för solister, två körer och en orkester omfattande fyrtio instrument. Annars så var tiden ifrån Bachs vardagsliv i Leipzig, ganska så ointressant och vanligt. Han levde skolmannens tysta och tillbakadragna liv. Varje söndag dirigerade han en kantat i någon av sina många kyrksalar. Under veckorna höll han i olika lektioner och sjöng koraler med sina pojkar på olika bröllop och tillställningar. Det hände även att han någon gång satte sig vid den stora orgeln för att själv spela. Allt som allt hade ju detta instrument varit instrumentet framför alla andra i hans unga dagar. Eftersom han var väldigt omtalad som en duktig organist, fick han således ofta kallelser att avsyna nya eller reparera orgelverk.

Det Sebastian var mest beundrad för, om man tittar till honom som organist, var hans förmåga att improvisera de mest fantastiska och konstfulla fugor och koralförspel. På den tiden var det många unga och talangfulla musikanter som sökte sig till Sebastian såsom deras lärare, men många kom även till hans gästfria hem för att besöka den store kompositören. I Tyskland sågs Sebastian Bach som tidernas allra största musiker, och att man jämförde honom med Händel, förekom ofta. Sebastians enkla, borgerliga tillvaro kunde dessvärre inte jämföras med Händels glansfulla yttre levnadsbana. Dock försökte Sebastian vid ett tillfälle, möta sin store samtida. Det var då han hörde att Händel befann sig i sin födelsestad Halle, som Sebastian begav sig dit men anlände mycket olyckligtvis, bara några timmar efter Händels återresa till England.

1747 reste den nu något äldre Sebastian till Potsdam utanför Berlin med förhoppningar om att få träffa sin son Phillip Emanuel som var anställd som cembalist hos kungen, Fredrik II. När Sebastian anlände till staden fick han ganska så snart prova de flesta utav kungens många instrument efter att kungen fått beskedet om hans ankomst. Något senare efter detta, improviserade Sebastian en fuga, till allas stora förtjusning. Då han kom tillbaka hem, skrev han ytterligare tre fugor, åtta kanon och en mycket vacker sonat för flöjt, violin och continuo vilken han sedan lät dediceras till kungen.

Johann Sebastian Bach slutade sina dagar den 28 juli 1750. Då hade hans söner från det första giftet, redan hunnit bli namnkunniga musiker. Wilhelm Friedman (1710-1784) som var den äldsta utav sönerna, var sin faders älsklingsbarn och begav sig vid vuxen ålder till Dresden där han var anställd som organist. Efter detta flyttande Wilhelm till Halle, även där var han anställd som organist. Han ansågs som en stor kompositör och hans geniala och fantasifulla kompositioner hyllades stort utav musikkritikerna. Tyvärr hamnade han i en fel livsbana på sina äldre dagar, då han började dricka i större mängder och leva ett anmärkningsvärt dåligt och väldigt osunt liv.
Carl Philip Emanuel (1714-1786) var, som jag redan har nämnt här ovan, cembalist hos ingen mindre än konungen själv, Fredrik den store i Berlin. Efter detta blev han en s.k. ”Musikdirector” i Hamburg. Hans pianokompositioner, var nog ändå det han var som mest berömd över, då de ansågs oerhört talrika. Dessa vann även historisk betydelses eftersom de skänkte bland annat Haydn och den då unge Beethoven, stora intryck.

I det andra giftet fick Sebastian Bach tillsammans med sin fru Magdalena Wülcken, två stycken söner, varav den ena var imbecill. Den andre sonen, Johann Christian Bach, var högt berömd under 1700-talets senare hälft. Han blev även den förste utav alla de tidigare kompositörerna i Bach-släktet, som studerade musik i Italien. Hans oerhört mjuka och melodiska skrivsätt satte tydliga spår i några utav Mozarts kompositioner vilka han skrev under sina unga dagar. I allt hade Johann Sebastian Bach blivit fader tjugo gånger, varav endast tio av dessa överlevde de första barnaåren. Anna Magdalena levde ytterligare tio år efter sin makes död. Makarnas äldre söner brydde sig inte om henne efter att ha blivit ekonomiskt välsituerade, och Sebastian Bachs trogna livskamrat och medhjälperska dog våren 1760 som fattig änka.

Jämförelse mellan barockens Bach och klassicismens Mozart

Under Barocken (1600-1750) upplevde den katolska kyrkan en enormt stor pånyttfödelse och återvann därmed den makt kyrkan hade förlorat under det mörka 1500-talet. Det var vid dessa tider som den protestantiska kyrkan öppnade en vid klyfta inom kyrkan och sedan även delat det dåtida Europa i två konkurrerande sidor.
Barockens stil utvecklades för att möta den katolska pånyttfödelsens krav. Själva ordet barock härstammar ifrån det portugisiska ordet barroco vilket betyder ”en oregelbundet formad pärla”. Varför man just lagt betoningen på ordet ”oregelbunden” har faktiskt en igenomtänkt moral då själva barocken innebar ett avståndstagande från renässansens harmoni och klang.

Om vi ser det hela ur musikaliskt perspektiv, märker vi att barock-musiken hade en ganska så ornamental och teatralisk stil. Denna epoks musiksättare, i detta fall Bach, var fullt medveten om att han bröt med det förflutna. I denna nya stil kunde man tydligt urskilja fler nya inslag. Ett exempel på ett viktigt inslag i den nya stilen var utvecklingen av den s k. BASSO CONTINUO, ett sätt att notera basstämman där ackorden som spelas utav de ackompanjerande instrumenten betecknas med siffror eller på något annat vis. Nymodigheterna i musiken blev med ens väldigt populära och stimulerade även operans framväxt.

Under barocken var kyrkan och hoven barock-musikens största gynnare och beskyddare. Trots detta började man nu både i England och på kontinenten att acceptera tanken på att musiken möjligtvis skulle kunna ha en funktion utanför dessa murar. Efter en längre tid, närmare sagt i slutet utav barocken och i början utav klassicismen, började nu offentliga konserter äga rum. Ett exempel är den väldigt ståtliga och storslagna musikaftonen som arrangerades utav den franske ambassadören för att fira Ludvig XV:s sons födelse år 1729. Där har vi en väldigt viktig skillnad mellan barocken och klassicismen då offentliga konserter egentligen inte existerade innan klassicismens födelseår. Då man hade offentliga konserter under barrocken, var det väldigt ovanligt att man arrangerade dessa ur profitsyfte, utan konserterna skulle snarare vara en symbol för den stolthet man kände över sin hemstad.

Om vi jämför den allmänna karaktären utav Bachs musik och karaktären utav Mozarts, finner vi även där avsevärda skillnader. Bachs musik var till exempel mycket rikare på harmoni och mer komplicerad än någon tidigare musik. Hans musiks melodiska linje hade en sådan intensitet och uttryckskraft vilken fick örat att ovillkorligt fångas och tvingas att följa den. Mozarts musik hade däremot ett stort inflytande från Italiensk musikkultur, något som ej Bachs musik hade. Från att musiken under barocken varit full av små utsmyckningar var nu klassicismens musik både enkel och återhållsam, bland annat efter att Christoph Gluck introducerat sina ”reformoperor” på 1760-talet. Han hävdade att musikens uppgift var att tjäna texten och intrigen. Han försökte även, som jag nämnde ovan, eliminera koloratursången samtidigt som han stärkte både körens och orkesterns roller. Något som kom till under klassicismen, var att instrumentalmusiken för första gången i musikhistorien, kunde få företräde framför vokalmusiken. Även orkestern började utvecklas drastiskt till en relativt stabil enhet som var väldigt lätt igenkännbar som en föregångare till den ensemble vi har i dagen...