Mary Bell, ett ont barn

7 röster
26069 visningar
uppladdat: 2000-09-18
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ondskans Barn

När barn dödar barn



1968 blev hon världens yngsta seriemörderska. Mary Bell och hennes vän Norma Bell mördade två pojkar när de själva var elva år. Pojkarna var tre respektive fyra år.

Norma blev frikänd men Mary dömdes till livstid för de två morden. Elva år gammal hamnade hon i ungdomsfängelse, vid sexton år, i landets hårdaste kvinnofängelse. Hon avtjänade tolv år bakom lås och bom. Mary Bell är idag 43 år och har ett eget barn.



Mary Bell föddes 1957 i det lilla samhället Newcastle upon Tyne i Storbritannien. Hennes mor hette Betty Bell och var prostituerad. Vem Mary Bells far var, är än idag ett mysterium, men det mest troliga teorin är att Betty blivit gravid när hon utsatts för incest av sin egen far. Med andra ord var antagligen Marys morfar även hennes far.

Betty Bell ville inte ha Mary över huvud taget. Hon gav flera gånger Mary starka tabletter som ’godis’ i hopp om att hon skulle dö av en överdos. Första gången Mary hamnade på sjukhus för magpumpning var hon bara ett år gammal. Hon skulle fortsätta att ’råka ut’ för dessa överdoser, ända fram till dess att hon hamnade i ungdomsfängelse.

Marys mor lämnade även in henne på olika ställen för adoption men kom tillbaka efter bara några dagar för att hämta henne igen. Hon ville bli av med barnet som hon kallade för djävulens avkomma, samtidigt som hon av någon anledning inte kunde skilja sig från henne när det väl kom till kritan. Ibland hann det gå så långt att de faktiskt hade hittat en adoptionsfamilj till Mary och de hade börjat köpa nya klänningar och diverse saker som hon skulle behöva i sin nya familj, innan Betty Bell kom tillbaka för att hämta sitt barn som de ’tagit ifrån henne’.

Betty Bell var som prostituerad särskilt känd för sin specialitet som bestod i att riktigt bra och trogna kunder fick Mary som ’bonus’. De få psykologer som undersökt fallet har sagt att det varit det värsta fall av sexövergrepp mot barn de någonsin har hört talas om.



När Mary mördade första gången var hon elva år. Hennes första offer blev den fyraåriga pojken Martin Brown. Hon och hennes vän Norma Bell hade en vem-vågar-mest-överrenskommelse. Den ödesdigra leken hade under minst ett år tidigare trappats upp mer och mer. De var hela tiden tvungna att gå längre och längre i det de gjorde, för att visa den andra att de vågade. Det var, antagligen ett steg i denna upptrappning som fick Mary att på våren 1968 döda Martin Brown. Hon ströp honom på översta våningen i ett rivningshus, men försvann sedan snabbt därifrån. När hon skulle visa sin vän Norma vad hon hade gjort var det massor av människor och poliser vid huset så flickorna kunde endast smita in och se en liten skymt av offret. Fallet Marin Brown förblev olöst ända fram till det att Mary fällde sitt andra offer.

Han hette Brian Howe, var tre år och hade linblont hår. Han hittades strypt i juni 1968 vid en gammal järnvägsräls där ungarna ofta lekte. Han hade blivit skuren lite här och där på kroppen, bland annat en N senare omskuret till ett M på magen. Utredarna såg nästan på en gång att det var ett eller flera barn som hade gjort det eftersom det var så oplanerat, nästan som om de hade lekt med kroppen.

Dörrknackning sattes igång i området och alla barn fick fylla i formulär angående vad de hade gjort den dagen Brian blivit mördad. Efter ungefär två veckor hade polisen sållat ut Norma och Mary och förhören började med de båda. Norma berättade först sin historia om att de inte alls hade varit i närheten av järnvägsspåren den dagen, de brukade i stort sett aldrig leka där. Sen berättade Mary ungefär samma historia för polisen förutom några smådetaljer. Flickorna hade några dagar tidigare kommit överens om en historia de skulle hålla sig till. Efter några dagar ändrade dock Norma sin version väsentligt, efter påtryckningar från sin familj, till att Mary hade hittat liket och tagit med Norma dit för att visa upp det. Efter detta ändrade även Mary sin version och sa att Norma hade tagit med henne och visat liket.

När Brian Howes begravning ägde rum stod Mary Bell en bit ifrån begravningssällskapet och betraktade det hela med ett leende på läpparna. Inspektor Dobson som bevakade Mary under den här perioden berättar om hur hon stod och gnuggade händerna mot varandra och småskrattade. Han berättar om hur livrädd han blev för att hon skulle göra om det och insåg att han var tvungen att låsa in henne.



Den kvällen Norma och Mary hämtades för att sättas i häktet var deras reaktioner väldigt olika. Norma började gråta och sa: ”Aldrig i livet! Det här kommer ni få ångra!”. Mary å sin sida sa bara ett lugnt: ”Gärna för mig.”



Turerna de hade hämtats in till stationen för förhör och de olika historierna de berättat hade varit nästan lika många. Men till sist kunde man i stort sett fastställa att Mary Bell hade varit den som strypt och senare skurit Brian med ett rakblad. Norma hade varit med vid mordet men inte deltagit i själva dödandet av Brian

Under hela förhörsperioden och även under rättegången var Normas familj och släkt närvarande och tröstade och vid hennes sida. I stort sett ingen fanns närvarande för Mary. Hennes mor dök sporadiskt upp och ställde till en stor scen när hon grät och skrek och skällde om vartannat. Hon verkade mest vara där, enligt häktespersonalen, för att få uppmärksamhet och medlidande. Att hon inte brydde sig var uppenbart eftersom hon aldrig närmade sig Mary förutom när hon skulle slå eller ruska om henne.

Mary satt koncentrerad och intresserad hela tiden i rättsalen varje dag i de veckor den pågick. Trots att hon säkerligen inte förstod mycket utav det som sades. Hon satt och tittade med iskall blick på det som försiggick Den enda rörelsen hon utförde var med händerna. Under hela tiden i rättsalen satt hon med ett finger, dock aldrig tummen, i munnen, och med några minuters mellanrum tog hon ut det, torkade av det på kjolen för att sedan stoppa in det igen. Tjugofem år senare skulle man träffa på exakt samma beteende hos en av de tioåriga pojkarna som mördade lilla James Bulger.



Redan under rättegången utmålades de två flickorna som en god och en ond. Norma var den svaga, förvirrade, näst intill ointelligenta som blivit ledd av det onda och manipulerande djävulsbarnet Mary.



Juryn fann Norma icke skyldig för de båda pojkarnas död. Direkt efter utslaget hördes Normas handklappningar, som mamman på en gång petade på henne så hon slutade.

Mary fanns däremot skyldig till dråp på både Martin Brown och Brian Howe. Enda anledningen till att hon inte dömdes för mord var att hon vid tillfället för mordet möjligtvist varit sinnesförvirrad. Hon skulle egentligen hamnat på ett mentalsjukhus men eftersom inte en enda plats fanns att tillgå på någon sådant i hela landet dömdes hon istället till livstids internering. Hon hamnade först i ungdomsfängelse och sedan i vanligt fängelse.



I ungdomsfängelset Red Bank skulle hon för första gången i sitt liv träffa på en människa att älska och respektera. Han hette James Dixon och var fängelsechef. Han och hans hustru var de som kom och hämtade Mary från det ställe hon försvarades efter rättegången. Redan under bilresan fattade Mary tycke för den gamle mannen och även idag, 32 år senare, talar hon fortfarande om honom med vördnad och kärlek. Han kom för en längre tid att bli den enda Mary kunde prata med och eftersom Mary var kvar så mycket längre än alla de andra barnen på Red Bank blev även han speciellt fäst vid Mary.

Tiden på Red Bank var värdefull tid för Mary, dels på grund av Mr. Dixon men också på grund av det totalt rättvisa regelsystem som rådde. Alla behandlades exakt likadant och här fick hon för första gången i sitt liv respekt som person, utan att behöva slå eller bråka sig till den.

Mary hade hela tiden förnekat sitt brott, hon sa att det hade varit en olycka Brian råkat ut för och att hon bara råkat vara i närheten. Men på Red Bank började hon i alla fall tänka på att hon hade gjort något, vad det var för något förstod hon fortfarande inte. Det skulle dock ta många år fram till dess att hon erkände inför sig själv att hon faktiskt hade dödat två pojkar.



När hon fyllde sexton rycktes hon upp ur den trygga miljön på Red Bank för att flyttas till kvinnofängelset Styal. Det mest omvälvande i denna förflyttning, förutom den mycket hårdare miljön, var det att hon plötsligt befann sig bland endast kvinnor, till skillnad från Red Bank där hon varit enda flickan bland massor av pojkar. På Styal hamnade hon i den för henne totalt främmande miljön som uppstår när så många kvinnor ska samsas på samma plats. Hon lärde sig att utnyttja sin sexualitet och sin, i de äldre fångarnas ögon, eftertraktade ungdom. Hon skulle efter bara något år på Styal bli en såkallad ’butch’. En ’butch’ är en kvinna som uppför sig som en man och, i vissa fall, även ser sig själv som en sådan. Att en del kvinnor tar på sig den här rollen i fängelserna är inget ovanligt, men för Mary innebar detta ytterligare personlighetsstörningar och förvirring.



Efter ungefär två år skrev hon ett brev till ett gift par som arbetat som fångvaktare på Red Bank, och som Mary blivit väldigt god vän med, där hon för första gången skriver om hur ledsen hon är för de båda pojkarnas familjers skull. Hon skriver om hur ensam hon känner sig och om vilken total förvirring det innebär för henne att vistas på detta ställe där alla får svära och skälla på varandra hur som helst, något som aldrig skulle accepterats på Red Bank. Hon förnekades dessutom under en lång tid den gruppterapi som det var meningen att samtliga fångar skulle ha rätt till.



En gång i halvåret kom en slags jury och skulle se vilka framsteg fångarna hade gjort. För en del fångar innebar denna utvärdering nytt hopp om frigivning, men för Mary innebar det endast förnedring. Hon visste att hon inte skulle bli frisläppt på många år och ville därför helt inte vara föremål för juryns utvärdering överhuvudtaget. Det godtogs dock inte alls att utebli från dessa utvärderingar så hon blev ditsläpad med våld ett antal gånger.



Det skulle ta fem år på Styal innan dess att hon blev villkorligt frigiven. Hon har dock fortfarande övervakare som dels hjälper henne att leva i ett normalt samhälle och dels ser till att ingenting hemskt händer.



Idag lever hon ett mycket tillbakadraget liv tillsammans med sin dotter och sin man. Hon har för sin egen skull varit tvungen att dela upp sig själv i två personer. Mot sin dotter och i det vardagliga livet är hon...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Mary Bell, ett ont barn

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2000-09-18]   Mary Bell, ett ont barn
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=236 [2024-07-18]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×