Vårt solsystem

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jordliknande planeter: (Merkurius, Venus, Jorden och Mars)

De fyra jordliknande planeterna är ungefär lika stora. Planeternas ytor har bildats på ungefär samma sätt, t ex genom vulkanism, rörelser i skorpan och kraterbildning. Kratrarna på dessa planeter har bildats genom att stora asteroider har slagit ner på planeterna, mest asteroider slog det ned under de första 600 miljoner åren.
Forskare tror att alla de jordliknande planeterna har en järnkärna som omges av en mantel. Längst ut har planeterna en tunn skorpa. Vulkaner finns också på de fyra planeterna men man är osäker på vilka som är aktiva.

Merkurius:

Merkurius är den planet som ligger närmast solen och den är därför väldigt svår att se från jorden. Men vid soluppgång och solnedgång kan man med lite tur se Merkurius vid horisonten. Merkurius roterar ganska sakta runt sin egen axel (ca 58,6 dygn). Merkurius har nästan ingen atmosfär alls och temperaturen varierar mellan –180°C och +430°C. Merkurius har ett väldigt starkt gravitationsfält p.g.a. planetens stora järnkärna. Men planeten har dock ingen måne.

Venus:

Venus brukar kallas för aftonstjärna och morgonstjärna eftersom den både morgon och kväll kan ses tydligt från jorden. Att Venus är så lätt att upptäcka beror på att den reflekterar väldigt mycket ljus. Venus kan reflektera ljus så bra eftersom planeten ständigt omger sig med ett tjock molnlager som är mellan 50 och 70 km tjockt. Molnlagret består av svavelsyradroppar.
Venus atmosfär består av koldioxid vilket gör att temperaturen på ytan blir väldigt hög, ungefär kring 500°C. Venus har inget magnetfält och därför inte heller någon måne. Venus saknar nästan rotation, det tar hela 243 dygn för Venus att rotera runt sin egen axel och det är längre än Venus omloppstid som är 225 dygn.
Bilder av Venus visar klipplandskap, kratrar och vulkaner, dessutom är vissa delar täckta av lavaflöden.

Jorden:

Jordens bana runt solen är nästan helt cirkelformad. Till skillnad från alla andra planeter i solsystemet så har Jorden en atmosfär som består av kväve och syre. Syret är livsviktigt för djuren, människorna och växterna som lever på Jorden. Att det finns vatten är också unikt för våran planet och det behövs också för att vi ska överleva. Solljuset är också en förutsättning för liv.
Jorden har en egen satellit - Månen. Månen vänder alltid samma sida mot Jorden Det finns gott om kratrar och bergskedjor på Månen. Det finns också stora lavaslätter som man kallar hav. Haven har förmodligen bildats genom vulkanutbrott. Utbrotten uppstod då stora asteroider och kometer krockade med Månen. Man tror att Månen bildades när en himlakropp av Mars storlek träffade Jorden för ungefär 4 miljarder år sedan. Då slets material från Jordens mantel ut och bildade en het skiva kring Jorden. Skivan svalnade och ur materialet kom Månen.

Mars:

Mars är den fjärde planeten från solen och brukar även kallas ”den röda planeten”. Mars har en atmosfär men den är väldig tunn, den består mestadels av koldioxid. Marsytan har en temperatur som varierar mellan –130°C och +20°C.
Landskapet på Mars är till stor del kraterlandskap, men det finns även vulkaner. Den största vulkanen i solsystemet finns på Mars och den heter Olumpus Mons. Vulkanen är dock inte aktiv.
Forskare tror att det en gång forsat fram vatten på Mars. Det tror dem eftersom de har upptäckt områden som liknar uttorkade flodbäddar. Man har kommit fram till att det eventuella vattnet ligger som frost under Mars ytan och kan ha frigjorts någon gång på grund av vulkanisk aktivitet.
Mars har två månar som heter Phobos och Deimos. De båda månarna har väldigt oregelbunden form och man tror därför att de är infångade asteroider som hålls kvar av Mars dragningskraft.


Jätteplaneterna: (Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.)

Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus kallas med ett gemensamt namn för jätteplaneterna. Man tror att planeterna har en kärna av sten. Planeterna består till stor del av väte och helium och det finns även olika former av is i planeterna. Jätteplaneterna saknar en fast yta och därför är gränsen mellan planet och atmosfär inte tydlig.

Jupiter:

Solsystemets största planet har fått sitt namn efter den romerska överguden Jupiter. Jupiters rotationstid är 9,8 timmar, den snabba rotationen gör att ljusa och mörka band bildas. Banden som är parallella med ekvatorn är egentligen atmosfäriska hög- och lågtryck.
Jupiter består mest av gaserna väte och helium vilket påminner om Solens sammansättning, men inuti Jupiter är temperaturen för låg för att någon fusion ska kunna ske. Fusion är alltså när väte omvandlas till helium i en stjärnas centrum. Det krävs otroligt mycket värme för att detta ska kunna ske men eftersom Jupiter är för kall inuti så inträffar inte detta, därför är Jupiter ingen stjärna. Jupiter strålar faktiskt ut mer energi än vad den får från Solen och detta beror på att den fortfarande svalnar av från den tid då planeten bildades.
Det är det yttersta skiktet av Jupiters atmosfär som vi kan utforska och man har mätt att temperaturen där är mellan -170°C och 0°C. Där kan man även se den röda fläcken. Den röda fläcken är egentligen en jättestor cyklon som upptäcktes 1664.
Jupiter har 16 kända månar, men i USA 2000 tros forskare ha upptäckt en 17: e måne. De fyra största av Jupiters månar heter Io, Europa, Ganymedes och Callisto. Jupiter har ett magnetfält och det är hela 10 gånger större än Jordens.

Saturnus:

Saturnus är den näst största planeten i vårt solsystem. Saturnus är känd för sitt ringsystem. Ringsystemet ligger i höjd med Saturnus ekvator och består mest av små stenar och ispartiklar. Precis som Jupiter är Saturnus lik Solen i sin kemiska uppbyggnad, alltså består Saturnus mest av väte och helium.
Saturnus har 18 månar kretsande kring sig. De sju största månarna heter: Dione, Enceladus, Japetus, Mimas, Rhea, Thetys och Titan. Titan, är en mycket intressant måne. Titan är väldigt stor och har därför möjligheten att hålla kvar en atmosfär. Atmosfären består mest av metan och kväve och den är tjockare än Jordens. Forskare tror att det förekommer liknade kemiska reaktioner på Titan som det gjorde på Jorden innan liv uppstod. Att liv ännu inte finns beror förmodligen på att det är för kallt, -180°C.

Uranus:

Uranus är den första planet som har en känd ”upptäckare”. Uranus upptäcktes 1781 av William Herschel. Innan man fick reda på att Uranus faktiskt var en planet trodde man att det var en stjärna.
Inuti Uranus finns metall, sten och vätska som domineras av vatten. Ytlagret och atmosfären består till största del av väte och helium. Uranus har ett magnetfält.
Uranus har 11 ringar och minst 18 månar. Men det är bara de fem yttersta månarna som är tillräckligt stora så att de enkelt kan ses. Ringarna består av is eller sten.

Neptunus:

Även Neptunus har en känd upptäckare. På 1800-talet upptäcktes det att Uranus inte följde den bana som forskare hade räknat fram. Man kom då fram till att Uranus bana förmodligen stördes av en yttre planet. Man gjorde då beräkningar på vilken bana som den störande planeten kunde ha. Med hjälp av dessa beräkningar lyckades Johann Gottfried Galle upptäcka Neptunus.
Det man ser av Neptunus är ett molnlager längst upp i atmosfären. Ovanför molnen finns metangas som ger Neptunus dess färg. Atmosfären består mest av väte och helium. Precis som Jupiter har Neptunus en fläck, fläcken kallas för ”den stora mörka fläcken”. Man tror att Neptunus liknar Uranus, alltså att den innehåller: metall, sten och vätska. Neptunus har åtta kända månar.
Neptunus har fyra ringar som består av dammpartiklar som tros komma från små meteoriter som har krockat med Neptunus månar.

Pluto: (Varken en jordliknande planet eller en jätteplanet.)

Pluto upptäcktes 1930 av Clyde Tombaugh. Tombaugh hade en teori om att en större planet störde de övriga planeternas banor. Teorin om störningar var faktiskt helt felaktiga men man lyckades upptäcka Pluto ändå. Forskare är väldigt oeniga om hur man ska betrakta Pluto. Är Pluto en huvudplanet eller en del av Kuiperbältet, som är en ring av småplaneter utanför Neptunus?
Tiden det tar för Pluto att rotera kring sin egen axel är 6,387 dygn och omloppstiden är 248 år, alltså ligger den väldigt långt ifrån solen.
Pluto har en tunn atmosfär som mest består av metangas. Forskare tror att Plutos inre består av bland annat sten och på ytan - frusen metan. Trots att Pluto är så liten har den ändå en måne. Denna måne heter Charon.


Stjärnorna:

Det finns oändligt många stjärnor av varierande storlek ute i rymden. Bara Vintergatan, våran galax, består av mer än 200 miljarder stjärnor.
Den största stjärnan vi känner till heter Epsilon och har en diameter som är 3000 gånger större än Solens. Nästan hela vårt planetsystem skulle kunna rymmas i den stjärnan. Och om man jämför Epsilon med Solen så är inte Solen en så stor stjärna som vi kanske tror. Anledningen till att vi tycker att Solen är så stor beror på att den ligger väldigt nära oss jämfört med andra stjärnor. Solen är stor och tung och har väldigt stark gravitation, den starka gravitationen håller planeterna på plats. Om Solen inte hade funnits hade planeterna försvu...