Gullivers Resor

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken Gullivers resor är skriven av den irländska författaren Jonathan Swift. Han skrev den under en epok vid namn upplysningen. Denna epok varade under den andra halvan av 1700-talet. Då var det tron på individens eget förnuft och dess egen förmåga som värderades högt. Denna satir är publicerad i samma veva som Swifts uppsats, Ett anspråkslöst förslag (A modest proposal). Detta var en provocerande och ironisk skrift som gick ut på att man skulle förstå att det fattiga irländska folket behövde hjälp. Han ville få engelsmännen att förstå och skydda sitt land mot de kriser som hade uppstått på Irland bland de fattiga och knappt mot de rika. Han skriver även ett groteskt förslag som går ut på att, barnen till fattiga föräldrar på Irland ska säljas till rika familjer som mat. Detta för att de fattiga ska få pengar och överleva. Otroligt motbjudande, men nog så effektivt.

Det kunde vara farligt att kritisera samhället som t.ex. kyrkan och staten. Författare skrev då allegorier likt denna och ett anspråkslöst förslag. Jag har läst den första delen av hans resa där han ställt in kursen mot Lilliput, ett land där invånarna är knappt högre än vår tumme. Denna del ser jag som en kritik mot dåtidens politiska och religiösa etablissemang. Kejsardömet Lilliput är i krig mot ett annat rike med människor som sträcker sig lika långt upp mot himlen som Lilliputs invånare. Dessa båda länder krigar om huruvida ett ägg ska skalas. I detta krig räknar man med att ca 60 000 människor av deras slag har mist livet. Antingen ska man som i Lilliput slå hål på ägget genom den spetsiga sidan, eller som i Blefuscu, som det andra rikets namn är, slå hål på den trubbiga ändan. Detta kan ses som en meningslös debatt men Swift ansåg att det var, likt detta, petitesser som är stommen i många konflikter som härjade på hans tid. Bl.a. konflikten mellan katoliker och protestanter. Kejsaren av Blefuscu, som Swift antagligen refererade till Frankrike, har anklagat Lilliputarna för att vålla en religiös splittring genom att bryta mot en dogm i deras heliga bok Blundecral, som är lik Koranen. Det står i denna ”Alla rättrogna skola knacka hål på sina ägg i den lämpligaste ändan”. Detta kan tolkas som en ironisk kritik mot kyrkan då den katolska kyrkan hade mycket strikta lagar för vad folk fick och inte fick göra. Men även den protestantiska kyrkan hade makt till skillnad mot dagens kyrka, som knappt har någon makt över folket alls.

Att små saker kan leda till stora onödiga rubriker även i vår tid kan man se när det kom fram att Bill Clinton hade en älskarinna vilket skapade otroligt stora rubriker i media, samtidigt hade han makten att när som helst avlossa kärnvapensmissiler mot land som Ryssland och Irak. Man kan också referera det till ett svenskt scenario då den nuvarande idrottsministern gick och köpte ett Toblerone (choklad) på vägen hem från jobbet och betalde med ett kreditkort som var avsett för jobb.



Swift berättar också om en politisk skildring inom hovfolket i Lilliput som bråkar om man ska ha höga eller låga klackar på skorna. Det finns två olika partier, Tramecksan och Slamecksam, som är uppkallade efter höga och låga klackar som slåss om makten. Det är en så viktig punkt så folk från olika partier varken pratar eller umgås med varandra. Den nuvarande kejsaren är då en man vars skor har låga klackar. Problemet är att den nuvarande kronprinsen bär något åt det hög klackade hållet, Swift skriver följande om ett scenario där han diskuterar med en högt uppsatt man om Lilliputs politiska skildring: ”… Vi misstänker att hans kejserliga höghet kronprinsen för att ha en viss dragning åt högklackarna; i alla händelser märker vi alldeles tydligt att hans ena klack är högre än den andra, vilket ger något haltande åt hans gång”.
Detta är likt kriget om vilken sida man ska knacka hål på ett ägg lika patetiskt och jag tolkar det som en kritik mot hovlivet och de dåvarande politiska förhållandena i England. Att man bråkade om småsaker som, likt de man krigade om, ibland ledde till onödigt stora rubriker.

Den dåvarande Engelska politiken förlöjligas också då han berättar om hur man får en plats inom de politiska i Lilliputt. Detta sker genom en lindansar tävling där man går ut på en lina och den som hoppar högst får välja sin post. ”När något högre ämbete blir ledigt antingen till följd av dödsfall eller onåd (vilket senare ofta inträffar) vänder sig fem eller sex av dessa aspiranter med en petition till kejsaren att få förströ hans majestät och hov med en uppvisning i lindansning, och den som då hoppar högst erhåller ämbetet. Det händer ofta, att själva ministrarna befalles att visa sin skicklighet för att övertyga kejsaren, att de ej glömt konsten.” Swift visar här hur lätt det var att få ett jobb på grund av att de som bestämmer är inkompetenta.
Straffen ifall man bryter mot lagarna i Lilleputt är oerhört stränga, i de flesta fall blir man dömd till döden. Vissa lagar är otacksamhet och bedrägeri. Det sistnämnda bestraffas mycket hårt då man där anser att bedrägeri är mycket värre än stöld. Otacksamhet är något, likt bedrägeri, som straffas med döden, Swift skriver följande, ”... den som lönar sin välgörare illa ovillkorligen måste vara fientligt inställd till den övriga mänskligheten, som han ju icke är skyldig någon tacksamhet, och därför är en sådan person inte värd att få leva.” Detta kan refereras till två begrepp som var vanliga under upplysningstiden, jämlikhet och humanitet. Slaveri, tortyr och dödsstraff ifrågasattes starkt och idéer uppkom som att alla ska vara lika inför lagen. När Swift berättar om Lilleputts lagar som är ytterst hårda där de flesta leder till döden så tycker jag att det verkar som att han vill berätta att de straffen som var i Europa, främst England som han kritiserar mest, var allt för hårda.

Vilka upplysningstankar fanns det då i boken? Att Swift skrev denna som en kritik mot det Engelska och Irländska samhället och inte som en saga är redan klart. Men vad är det då som får mig att dra den slutsatsen. Jo, när Swift skrev denna, 1726, hade han 1714 blivit domprost i Dublin. Han hade hoppats på att bli biskop och kunde satsa på en politisk karriär när han som biskop fick plats i parlamentets överhus. När hans politiska motståndarparti hade vunnit makten i England blev han domprost i Dublin och ansåg att det var en förvisning. När Swift kom till Irland mötte han ett land i nöd. Engelsmännen hade skapat kaos och efter uppror 1690 hade irländarna förlorat sina medborgerliga rättigheter, katolska skolor hade förbjudits och landet hade utsatts för ekonomiska straffåtgärder. Kortfattat, ett katastrofalt Irland. Swift klagade på detta genom sina satiriska skrifter till folket, däribland Gullivers resor och Ett anspråkslöst förslag. Delen i Gullivers resor där han besöker Lilliputtarna är en direkt attack mot de politiska partierna och mot statsmännen i England under 1700-talet. Upplysningens tankar var bl.a. att människor skulle använda sig av sitt eget förnuft och sträva efter jämlikhet. Barnen skulle undervisas metodiskt och de skulle lära sig använda sitt förnuft. Swift skriver i Gullivers resor om barnens uppväxt som väldigt skild. För de första hade föräldrarna inte någon rätt till att uppfostra barnen, det var obligatoriskt att lämna in dom på olika hem där de delades in efter kön och klass. Rika pojkar i ett pojkhem, medelklass pojkar i ett hem osv. Men de fattigaste gruvarbetarna hade sina barn hemma för att de skulle hjälpa familjen med att försörja sig. Detta strider ju mot de tankar som man hade under upplysningstiden, jämlikhet och förnuft. Barnen undervisas strängt och som soldater ska de lyda sina lärare som de inte får prata med. Med andra ord så är barnen som robotar, använder inte sitt förnuft. Upplysningstidens politiska idéer betonar maktfördelning baserad på naturliga fri- och rättigheter och humaniserad rättskipning. När Swift skildrar de politiska förhållandena i England så hånar han idéerna med maktfördelningen genom att man i Lilliputt fick ett jobb som minister genom att vinna en lindansar tävling, inte efter kompetens. När man tänker på humaniserad rättskipning så nämnde jag innan att straffen var stränga, för de mesta dödsstraff i Lilliputt. Detta, likt maktfördelningen, hånar han genom sitt sarkastiska sätt att berätta om Lilliputts lagar. En annan upplysningstanke var att man skulle ha åsiktsmässig tolerans, dvs. att man respekterade vad andra sa och tyckte. De olika partierna, Hög- och lågklackarna varken pratade eller åt med varandra och detta för att de hade delade meningar om hur höga klackar man skulle ha. Detta är ännu en indikator på att boken är skriven under upplysningstiden som en satir mot England.

Swift jobbade som sagt som domprost i Dublin. Under upplysningen började människan intressera sig mer för empirism. Naturvetenskapen klev fram från sitt dunkla gömställe och tog fart. Samtidigt var kyrkan emot detta då Swift var prost var han emot dessa naturvetenskapliga tankar, under upplysningen bytte gud plats mot filosofier och matematiska formler. En man som hade stor grund i detta var Isaac Newton som hade publicerat sin bok ”Principa” där han lade fram många grunder till dagens fysik och matematik, bl.a. integralkalkyler och gravitationslagen. När Swift beskriver Lilleputs folk som ett begåvat folk som var långt framme i utvecklingen inom då matematik och mekanik så hånar han antagligen den uppgång naturvetenskapen hade under upplysningstiden. Med tanke på hans kyrkliga bakgrund, då hans far liksom han var präst, ogillade han deismen och empirismen. ”Tack vare stöd och uppmuntran från kejsaren, som är namnkunnig främjare av all vetenskap, är dessa varelser ypperliga matematiker och har uppnått höjden av fulländning i mekanik.” Anledningen till att han skriver om miniatyr-människor är antagligen för att då Gulliver är så stor kan han få en överblick och analysera deras samhälle på ett bättre sätt, som Swift ville få fram att han gjorde.



Gulliver som boken handlade om är från England. Där bor han med sin fru och sina barn. Han tar olika jobb som skeppsläkare och med jobbet reser han runt i världen på massor olika skepp. Jag ser Gulliver som en mycket lättlärd och lugn person, på bara några få veckor lär han sig ett nytt språk och när han vaknar upp efter skeppsbrottet kan han inte röra sig. Men han tar det lite lugnt och analyserar sin miljö och omgivning. Förutom lättlärd och lugn så märker jag att han verkar vara mycket intelligent. Han fattar oftast de rätta besluten och agerar självsäkert. Ett komiskt exempel angående självsäkerhet är när han släcker branden i slottet genom att urinera på det, vilket senare leder till en del missöden. Gulliver i övrigt var svår att analysera då han inte för några dialoger. Språket var till skillnad mot pjäsen Macbeth mycket modernare och gick lättare att förstå. Men fortfarande var det inte som dagens böcker. Måtten som användes när han skulle förklara var aln, fot och tum. ”… jag riktade blicken så långt nedåt jag kunde och upptäckte att det var en mänsklig varelse på knappa sex tum”. En del ord uppfattade man inte med en gång med i sammanhanget så gick det ihop. Att den var skriven på 1700-talet märks inte särkilt mycket då man tänker på att det var ca 300 år sedan. Skillnaden mellan denna och Macbeth är otroligt stor då de bara skiljer ca 100 år dom emellan. Självklart är det en stor skillnad författarna emellan som påverkar detta mycket.
Detta för att Swift skrev under upplysningstiden, där det var friare i språket. Shakespeares språk var tvunget att vara fint och ädelt för att det skulle slå igenom då de var kungar och drottningar som lyssnade på hans föreställningar. Till skillnad mot Swift som hånade kungens regering. Swift är i övrigt mycket beskrivande i sitt språk Han förklarar omgivningen och hur han uppfattar bo...