Elins resa genom 1800-talet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vi satt i köket och åt middag, min mor och far, min bror, min syster och jag. Ute strålade junisolen och löven på träden var gröna. Plötsligt hördes steg på grusgången som ledde upp mot huset. Några sekunder senare bultade det på dörren. ”Elin, öppnar du?” frågade far. Jag hoppade ner från stolen och sprang för att öppna dörren. Vi fick inte besök så ofta och för en sexåring, som jag var då, år 1809, var det alltid spännande när någon kom och hälsade på. Jag tryckte ned handtaget och dörren gled upp. Framför mig stod en mager, ung man. Han bar uniform och under hans mössa skymtade lockar av tjockt brunt hår. Jag kände inte igen honom, men jag måste ha träffat honom förut, för han sa: ”Hej Elin! Vad stor du har blivit!”

Vid det laget hade hela familjen kommit ut i hallen för att se efter vem besökaren var. Alla blev överlyckliga när de fick se honom. Mor utbrast: ”Göte, åh Göte! Jag trodde att jag aldrig skulle få se dig igen!” Då förstod jag. Det var min bror Göte som hade kommit tillbaka.

När jag bara var två år lämnade han familjen för att vara med i kriget. Nu var alltså kriget slut och Göte hade återvänt. Alla undrade mycket om kriget, vad som hade hänt och hur det hade gått. Göte talade om att han först hade krigat i den svenska armén tillsammans med Storbritannien och Ryssland, men att ryssarna efter två år bytte sida och allierade sig med Frankrike istället. Han berättade att knappt ett och ett halvt år tidigare anföll ryssarna Finland, som då var en del av Sverige. Alla soldater kämpade väl, men efter ett års krig hade ryssarna erövrat hela landet.

Alla i armén var missnöjd med kungen, Gustav IV Adolf, och hans sätt att styra Sverige. Det var hans fel att vi förlorade Finland, för han kunde inte styra landet. Det slutade med att kungen fängslades. ”Vi visste att han var avsatt”, sa far.
Göte fortsatte med att berätta att ungefär samtidigt som statskuppen på Stockholms slott kom ryssarna till Umeå. De hade gått över isen och var mer än dubbelt så många som svenskarna där uppe, men det blev inget slag. Den svenska generalen lyckades förhandla med Rysslands, så de drog sig tillbaka. Det var dock bara tillfälligt. Två veckor senare kom de tillbaka och den här gången ockuperade de Umeå. Ryssarna vägrade lämna ifrån sig staden och Sverige tvingades avstå den. Därefter slöts fred. Vi förlorade Finland, Åland och Umeå till Ryssarna. ”Men det är ju ett jättestort område!” utbrast min storasyster Margareta. ”Vilket litet land vi har blivit nu.”
”Jag är glad att du är hemma igen, min son” sa far. De orden avslutade samtalet om kriget och vi gick in för att fortsätta äta. Göte åt med god aptit, det var länge sedan han fick smaka på mors mat.
Egentligen förstod jag ingenting om kriget. Varför måste folk vara så dumma och slåss? Har inte de också lärt sig att man inte ska bråka? Det hela var väldigt svårt för mig att förstå.

E-L-I-N läste jag stolt. Mor hade precis lärt mig läsa och jag var mycket belåten över att kunna tyda mitt namn. Jag var ivrig att lära mig och det tog inte lång tid innan jag både kunde läsa och skriva ordentligt.
Mor hade också lärt mig lite lättare hushållsarbete. Jag kunde baka bröd och hjälpa henne med maten, inte illa för en åttaåring! Margareta brukade också hjälpa till. Hon ville oftast gå till brunnen. Mor och Margareta brukade gå dit tillsammans. Det behövdes inte två personer för att hämta vatten, men båda ville alltid göra det. Där träffade de nämligen väninnor som de stannade och pratade med länge. Oj, vad jag längtade tills jag skulle bli stor nog att följa med dem!
Far, Göte och Birger träffade jag inte så ofta. De var alltid ute på någon av våra åkrar. Vi hade hur många som helst, med olika grödor på. En gång fick jag följa med till en åkerteg. Den var väldigt långsmal, inte mer än några meter bred. Många andra bönder hade också åkrar på samma ställe, ungefär lika små som våran var.
En dag, när jag var 11 år, blev jag vaccinerad mot smittkoppor. Det var någon ny metod som gjorde att man inte kunde bli sjuk. Vår husläkare kom på förmiddagen och vaccinerade hela familjen. Det var svårt att förstå att man tillförde en vätska till kroppen och sen kunde man inte bli sjuk.

Inte långt efter att läkaren hade gått kom Anton, en vän till Birger, på besök. Han hade just kommit hem från kriget mot Napoleon och berättade nu för oss vad som hade hänt.
Kungen, Jean Baptiste Bernadotte, var inte nöjd med Sveriges storlek efter förlusten av Finland. Han planerade att anfalla Danmark för att få Norge, som då tillhörde danskarna. För att lyckas med det samarbetade man med Ryssland. Först mötte man Napoleons armé nere i Europa, men de svenska soldaterna var beordrade av kungen att inte engagera sig alltför mycket. Det var bättre att spara dem till det som skulle hända senare. Sveriges soldater blev kritiserade för deras svaga insatser, men de brydde sig inte så mycket. Det viktiga för deras del hände i slutet av år 1813. Svenskarna gick till anfall mot Danmark, som fick ge sig. Detta innebar att Norge var en del av Sverige. Men det var inte slut där. Norrmännen ville inte tillhöra Sverige, så de gjorde revolution. Den 17 maj förklarade de sig självständiga. Självständigheten blev kortvarig. Svenska trupper skickades in i landet och tvingade in dem i en svensk-norsk union.
När Anton hade berättat klart tackade Birger honom så mycket för informationen och ledde honom till dörren. Jag hade fortfarande svårt att förstå hur folk kunde kriga sådär, men det var ändå en aning enklare nu än när Göte berättade om kriget för fem år sedan. Göte förresten, han hade flyttat vid det här laget. Några månader tidigare gifte han sig och flyttade ihop med sin fru. Deras hus låg hundra meter från vårt. Han hade ärvt några åkerlappar av far, vi hade så att vi klarade oss ändå.

När jag var 22 år, sommaren 1825, gifte jag mig. Min man, Sune, var en bonde som far hade valt ut åt mig. Sune var son till en av hans vänner och far hade bara hört gott om honom. På bröllopsfesten var många personer samlade i Sunes lada. De skrattade och var glada. Det serverades kött och potatis med brännvin till. Brännvin hade blivit väldigt vanligt, sedan man kom på att man kunde få det från potatis. Sune odlade själv potatis och jäste den till rusdrycken. Det var inte enbart därför potatis odlades, vi åt mycket av den också. Den mättade bra, var billig att odla och höll oss friska.

Två år efter att jag och Sune gifte oss hände något som gjorde mig väldigt ledsen och upprörd. Man bestämde att varje bonde skulle ha åkrar på högst tre ställen. Förslaget i sig verkade ju inte så dumt, för det skulle ju bli lättare att sköta om dem om de var samlade. Det dumma var att vi flyttade ut till åkrarna. Sune byggde ett nytt, fint hus, vilket borde ha gjort mig glad, men så blev det inte. Efter flytten träffade jag nästan aldrig mina väninnor, de bodde ju så långt bort. Jag förstod också att det var nödvändigt att bo nära åkrarna, det var bara att acceptera.
Eftersom jag hade blivit så isolerad blev jag överlycklig när jag tre år senare födde mitt första barn, Per, och ännu gladare när mitt andra barn, Hilda, kom till världen efter ytterligare sex år. Båda barnen var pigga, glada och friska. Det dröjde inte länge innan Per kunde hjälpa sin far med jordbruket.
Lagom till att Hilda fyllde sju år, 1843, stod byns skola färdig. Året innan hade alla Sveriges byar blivit rådda att starta skolor. Det var inget krav, men många skolor startades ändå. Kunskap lönade ju sig.

Hildas skola var en gammal lada där eleverna fick sitta på marken och skriva i sanden. Klassen var mycket stor, eftersom det bara fanns en lärare och en ”sal”. Den stora klassen berodde också på att befolkningen i byn hade ökat kraftigt de senaste åren. Inga nya hade flyttat in under tiden, men dödligheten hade minskat. Både vaccinet och potatisen höll folk friska och hygienen kring förlossningar förbättrades avsevärt.
De följande åren rullade på och snart var Hilda 19 år och gift. Hon väntade sitt första barn. Hildas man, barnets far, var en bonde vid namn Oskar som Sune valt ut åt henne. Han hade det ganska gott ställt och var en ordentlig karl.
Samma vinter som Hilda födde sitt första barn dog både mor och far i kolera. Det var efter ett besök i grannbyn som de insjuknade. Lyckligtvis klarade sig vår by från den hemska smittan. Jag och mina syskon blev mycket ledsna och det var inte lätt att fördela arvet. Visserligen var det inte så stort, men det var ändå tvunget att delas på. Vi delade lika alla fyra. Jag och Margareta fick lika mycket som Göte och Birger, trots att vi var kvinnor. Det var en ganska ny lag som sa att kvinnor hade lika stor rätt till arv som män. Tidigare hade männen fått ärva dubbelt så mycket som oss kvinnor.

År 1863 var det dags för val till ståndsriksdagen. En person från vår härad skulle röstas fram som representant i riksdagen. Året innan blev det bestämt att man fick ett visst antal röster beroende på hur rik man var. Ingen i vår släkt fick lägga speciellt många röster, men även vi kvinnor fick rösta, dock endast om sånt som gällde vårt närområde.
Fyra år senare var det dags för val igen, den här gången på ett helt annat sätt. Det hade nämligen skett stora förändringar inom riksdagen, som nu kallades tvåkammarriksdagen. Till första kammaren fick nästan bara adeln rösta, men till andra kammaren var det mer öppet. För att vara röstberättigad var man tvungen att antingen tjäna en viss summa pengar eller ha ett hus med högt värde. Det innebar att endast 25 % fick vara med och välja. Oskar var en av dem, men inte Sune, hans hus var inte tillräckligt mycket värt. Eftersom böndernas gårdar ofta var värda tillräckligt mycket ökade deras inflytande, lagom till att industrialiseringen började ta fart.

När Hildas dotter Stina, mitt barnbarn, var 15 år kom en konstig familj till vår by. De flyttade in i huset bredvid Oskars. Det visade sig att det var rika tyskar som flyttat in. Ingen kunde förstå det; rika tyskar som flyttar till svenska landsbygden.

En dag kom Oskar ut på sin åker och såg sin tyska granne och massa män där. Han frågade vad de höll på med och de talade om att de skulle dra en järnväg där. Oskar blev förbannad och började skrika och svära åt dem. Det var ju hans mark! Men tysken hade tydligen fått nåt dumt byggtillstånd, trots att det var Oskars mark. ”Det skulle gynna industrialiseringen.”
Familjen kunde inget annat göra än att packa sina ägodelar och flytta, för en bonde utan åker var ju inte särskilt bra. Efter ett tårfyllt avsked med oss anhöriga gick deras flyttlass till Göteborg. Där möttes de av bolmande skorstenar och gnisslande maskiner. Industrialiseringen var på god väg i staden och mycket folk rörde sig på gatorna. Familjen fick dela ett litet, trångt rum med en annan familj. Oskar fick jobb på ett varv, medan både Hilda och Stina började arbeta på textilfabriken. Hilda har berättat för mig att skillnaden mellan att leva på landsbygden och i staden var som att leva i två olika världar. Stressen o...