Försurning

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När en sjö utsätts för försurning innebär det att det antal vätejoner som tillförs till sjön är större än det som för bort eller neutraliseras. Surhetsgraden ökar därmed och pH-värdet sjunker.

Sjöar kan få de extra vätejonerna genom surt regn eller från det vatten som transporteras till sjön efter ha passerat igenom försurade marker. Markförsurningen påverkar därigenom försurningen i sjöar och andra vattendrag. Det sura regnet innehåller luftföreningar svavel och kväveoxider som bildar svavelsyra och saltpetersyra i luften med vattenånga. De sjöar som befinner sig i ett kalkrikt jordområde har större motståndskraft mot försurningen eftersom kalken i botten buffrar under en lång tid de sura joner som kommer. Det som avgör en sjös förmåga att buffra är vätekarbonathalten. Ju lägre halt vätekarbonat desto surare vatten. En sjös förmåga att buffra mäts i alkaliniteten.

Om en sjö utsätts för försurning kommer detta att drastiskt ändra sjöns liv. Många arter som lever vid botten, t.ex. kräftor och musslor, är mycket känsliga för försurning och dör snabbt så fort pH-värdet understiger 6. Varje gång som pH-värdet sänks med en enhet betyder det att vattnet har blivit tio gånger surare. Fiskar är mer tåliga men vid ett pH-värde runt 4,5 dör även de ut. I Sverige finns det idag ingen död sjö men tusentals sjöar är försurade och behöver åtgärdas. Försurningen har alltid funnits, och ska finnas, som en naturlig del i miljön men i och med industrialiseringen och dess utsläpp har denna process ökat med 200-300 gånger. Den ”normala” pH-värdet för en sjö ligger på c:a 6,5 eller under.

Den största källan till försurningen kommer inte ifrån Sveriges utsläpp utan från övriga Europa och världen som kommer till sjöarna i surt regn. Försurningen har minskat sedan problemet upptäcktes, detta tack vare översikt av sjöarna och kalkning. Men någon varaktig återhämtning är svårt att se inom snar framtid. Om försurningen skulle sluta idag skulle det ändå ta flera hundra år innan det blev neutralisering och sjön återfår sin förindustriella pH-värde.

Det finns i dagsläget ingen direkt metod för att förebygga försurning, det som kan göras är att åtgärda problemet när det väl har uppstått. Det som behövs göra för att ta bort problemet helt är att radikalt minska det radioaktiva nedfallet. Det som går att göra för att motverka försurning är att kalka den sjö som har blivit sur. Kalket är en akalie och hjälper till att neutralisera de försurande ämnena så som svavel. För en hektar krävs ungefär fyra ton kalk. Kalkningen slutar verka efter två – tre år eftersom den förbrukas med tidens gång. Därför måste man kontinuerligt kalka den drabbade sjön. Det är dock en dyr och tidskrävande metod för att min...