Nionde Grottan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Nionde Grottan är den femte boken av totalt sex böcker i en serie om stenålders kvinnan Aylas vedermödor och strapatser genom livet.
Resumé: Bok 1. Grottbjörnens folk. Här träffar vi Cro magnong människan Ayla som liten övergiven flicka och hur hon tas upp i en Neandertalare klan. Hur hon får sina första kunskaper som medicinkvinna och healare.
Hur hon växer upp med låg rang och hur hon till slut drivs på flykt av den elake och nya Klanledaren Broud.
Här tar den andra boken vid, Hästarnas Dal. Hästarnas Dal är precis vad det låter som, en dal med hästar och här slår sig Ayla ner i en grotta. I den här delen träffar hon sin häst, sitt grottlejon och en man som heter Jondalar. Man får följa hur Ayla och Jondalar lär känna varandra både innan och utan.
Detta en bok som präglas av sex mellan de tu och hur Ayla klarar det ensamma livet i dalen innan Jondalar kommer dit. Tredje boken, Mammut Jägarna, handlar om Aylas och Jondalars första del av vandringen hem till Den Nionde Grottan. Här speglas relationsproblem och hur svårt det kan vara att leva tillsammans. Och visst utsätts Ayla och Jondalar för olika prövningar under sin långa vandring och man får en inblick i hur det kan ha gått till när man uppfann nya innovationer av vapen och hur man förbättrade sitt leverne, ofta genom slumpartade situationer. Vandringen fortsätter och vi kliver in i den 4: e boken, Stäppvandringen, och den fortsätter likartat. Skillnaden ligger i att nu är det Aylas spirituella och healande kunskaper som kommer i fokus och att hon har en tam varg och två tama hästar vid sin sida gör henne ibland lite väl käk och nydanande. I slutet av boken når Jondalar och Ayla äntligen, efter år av vandring, Jondalars hem –Nionde Grottan.

Jag fastnade omgående när jag började med den första boken för snart 20 år sedan. Författarinnan använder sig av ett, i mitt tycke, väldigt målande språk. Jag hamnar hela tiden i miljöer som hon noggrant och detaljriktberättar för mig och jag behöver aldrig anstränga mig för att se det som ses av den som står under klippöverhänget, där folket från den nionde grottan lever. Så här skriver hon om hur det ser ut under klippöverhänget: Längs den östra väggen av den skyddade ytan, mot bakre väggen och även fristående i mitten fanns enskilda byggnader, somliga ganska stora, resta dels av sten, dels av träramar som täcktes av hudar. Hudarna var dekorerade med vackert utförda bilder av djur och diverse abstrakta mönster, målade i livliga färgnyanser av rött, gult och brunt. Jag gillar det. Jag verkligen följer med i hennes beskrivning, om än på hittad med viss relevans, av hur det ser ut där ett folk levde för 50 000 år sedan. Det har ju självklar att göra med att jag själv har ett intresse i den här tidsåldern och hur kulturen kan ha sett ut. Detta målande språk kommer igen i alla de hittills fem böckerna, och det är det tillsammans med handlingen som gör att jag står ut med det ibland lite väl klämchecka framställandet av huvudpersonen Ayla. Som den hantverkare och konstnär jag själv ser mig som fascineras jag också av det som rör verktyg och byggnadskonst. Det är mycket troligt att det som Auel återger är nära verkligheten, då jag vet vilka omfattande efterforskningar hon gjort. Om boningarnas utformning och byggnadssätt skriver hon så här: Den grova kalkstensytan gav tillräckligt motstånd för att lagren inte skulle glida eller rasa, och stenmassan hölls på plats av sin egen vikt och kunde till och med bära upp en balk av ene eller ek som fogades in i muren för att ge stöd åt andra byggelement eller hyllor. Måste säga det igen, jag gillar det. Det är så att jag myser när jag läser sådant. Speciellt om det är något som jag själv skulle kunna tänka mig att bygga och pröva på. Vem skulle inte vilja pröva på att bo som dem? Jag har en glasklar bild i mitt huvud över hur det ser ut inne i Aylas nya hem och hur hon har ställt upp sina pryttlar på hyllorna. Hey!– Det är ju jag som hjälpt henna att möblera. Genom Auels beskrivningar förnimma rökdofter och känna “stensmaken” i skinkorna av att ha suttit med Ayla på golvet framför den lilla eldstaden på golvet, och vänt på kokstenar för att brygga lite te på kamomill och mynta. Gott och lugnande.

En man gråter inte! Men när jag läser böcker är det så i alla fall. Det händer lite här och var i den här boken att jag får lite suddig blick eller att jag får köra blinka-svälja processen. Jag lever mig in i berättelsen så att det är lika mycket jag, som Ayla som lyckas med saker och ting. Det känns lite fjantigt då detta är tänkt som en ”tjej bok”, men det skiter jag i. Det är väl därför man läser böcker, för att få skratta och gråta med sina nya vänner, om än bara för några hundra sidor. Jag nämnde tidigare att det kan bli lite smörigt och lite mycket ”Äsch, inte lilla jag” surr över det hela. T ex: Hon (Ayla) ansåg sig själv vara en person som besatt vissa kunskaper, men som fortfarande gick i lära. Hon visste i själva verket inte hur utomordentligt skicklig hon var.
Det är detta som stör mig… Att Ayla hela tiden framställs som så ”utomordentligt” i allt hon ska vissa upp eller företa sig. Jag kan gå med på att det kommer sådana skildringar då och då, men ibland så känns det krystat och att hon försöker att tona ner huvudpersonen. Vi som har läst alla böckerna vet hur duktig Ayla har blivit och det visas också i de krissituationer Ayla på något mystiskt sätt alltid råkar hamna i. Men det är de situationer som skapar sympatierna för henne, så att hon hamnar i prekära dito är det som för ”storyn” framåt. Utan det är att Auel spelar på att Ayla ses med så fantastiska blickar från omgivningen i alla lägen, som stör mig. Nog är alla hennes innovationer och ”apperens” häpnadsväckande men man behöver inte påtala det genom att göra Ayla dum i huvudet. Och om det fanns tjugo så innovativa människor som Ayla på dessa 50 000 år, så skulle vi ha teleporterat oss genom tid och rum redan på Jesu tid.