Ökenspridning

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Av jordens totala area utgörs 14,9 miljarder hektar av landmassa, vilket motsvarar ungefär 30%. En studie gjord av UNEP (FN: s miljöprogram) visar att 1 miljard hektar är att betraktas som naturlig öken och att ytterligare 6,1 miljard hektar är regnfattiga områden. Det är dessa 6,1 miljarder hektar som ligger i riskzonen för att drabbas av det som kallas ökenspridning. En fjärdedel av jordens invånare bor i dessa regnfattiga områden och är beroende av dem för sitt uppehälle. Stora delar av de här arealerna ligger i fattiga länder med stor befolkning som lever av primärnäringar som jordbruk. Dessa människor försörjer sig på sitt jordbruk och odlar för att överleva och för att kunna gå runt ekonomiskt. Men denna mark har ett lågt näringsinnehåll och blir lätt utarmad. När den odlas för hårt, försvinner näringen, marken blir bar och jorden förs bort av vind och regn. Nu skapas ett bart och öde område: Öken.

Områdesbeskrivning

Saharaöknen är belägen i norra Afrika och sträcker sig från Röda havet i öst till Atlanten i väst. Området kring Sahara är förhållandevis platt geologiskt sett och präglas av öken- eller regnfattigt klimat.
Jorden i dessa områden är näringsfattig med mycket lågt innehåll av organisk materia. Den blir därför lätt utarmad. Stor befolkning och näringsfattig jord innebär en stor risk för ökenspridning.





Problemet

Ökenspridning är ett av de svåraste globala miljöproblemen och den allvarligaste formen av markförstörelse. FN: s miljöprogram uppskattar att drygt 1 miljard människors uppehälle hotas av ökenspridning. Många gånger beror detta på att marken inte kan försörja den snabbt växande befolkningen. Blir det missväxt eller inget regn ett år drabbas den redan hårt ansträngda jorden ännu hårdare eftersom den inte får en tillskjuts av näringsämnen. Torkan blir då det slutgiltiga steget mot ökenspridningen.

Vanligtvis börjar ökenspridningen i torra eller halvtorra områden där det växer mycket gräs som betesdjur börjar beta av. Marken är bördig och människor börjar hugga ner träd till ved men också för att få fram odlingsbar jord. När man kapar allt för många träd eller låter för mycket boskap beta på jorden, blir marken naken och regn och vind riskerar att föra med sig jorden - området utsätts för stor erosion och ökenspridningen tar sin början.

Öknar har ofta ett tunt vegetationsbälte i vilka växter och djur är utvecklade för att klara ett sådant tufft klimat och leva av mycket lite vatten och näring. Denna vegetation s.k. ”gröna bälten” skyddar åkrar och bebodda områden från Sahara genom bland annat sitt rotsystem och att de hindrar vindarna från att kunna med sig sand och erodera. Öken är på så sätt inringad. Problemen kommer när människan ersätter de ursprungliga växterna med odlingar och jordbruksmark. Grödor som bara växer ett år innan de skördas hinner inte binda jorden och har inte heller samma förmåga att hålla kvar vatten och förse jorden med viktiga näringsämnen och därför överleva. Om man fortsätter med det här, så kommer man att förorsaka luckor i det gröna bältet. Öknen kommer då att snabbt tränga in i jordbrukszonen genom luckorna, vilket leder till ökenutbredning, det vill säga att öknen invaderar jordbrukszonen. Det är både svårare och dyrare att reparera den skada, som redan gjorts i jordbrukszonen och i det gröna bältet, än att hålla dem i gott skick

Lösningar

Sahels växtlighetszon är känslig, och förlorar kontinuerligt mera område till öknen. Redan år 1977 uppskattade man att Sahara årligen slukar ca 21 miljoner hektar av Sahelområdet. Delvis är det ändå fråga om en rörelse av och an, för rikliga regn kan efter torrperioden fortfarande få landets gränsområden att grönska. I Sahel, som i gränsområden till stora öknar över huvud taget, varierar vädret mycket häftigt och omväxlingarna är oregelbundna. Den årliga regnmängden kan vara vad som helst mellan 200 och 2500 millimeter.
En lösning på ökenspridningen är att bönderna själva stabiliserar sin närmiljö genom att odla mellankultur av ätliga fleråriga växter på sina fält. Fleråriga växter fungerar som ankare, som stabiliserar jorden och skyddar den mot vind- och vattenerosion och även förbättrar dess fruktbarhet. Där bönder har en mellankultur av ett- och fleråriga växter kommer deras mark att ge mer mat. Dels får de mat från de fleråriga växterna och dessutom ger de ettåriga grödorna en större skörd, då de skyddas mot erosion, och detta leder till att trycket minskar på att expandera in i det gröna bältet.

Många länder i norra Afrika är fattiga och med en stor befolkning. För att försörja sig försöker man exportera så kallade exportgrödor, exempelvis jordnötter. Under 70-talet såg man i Sahel, ett område strax söder om Sahara, en ökad export av jordnötter medan den inhemska befolkningen svalt. Den bästa jorden används till exportgrödor medan den inhemska befolkningen tvingas odla på de redan utsatta områdena vilket resulterar i ökenspridning för naturen och svält för befolkningen.
Många gånger är exportgrödorna också av sådant slag som inte är bra för jorden, och kräver gödsling och bekämpningsmedel för att växa. Området får efter ett par skördar en för hög koncentration av gifter och blir omöjlig att odla på. På så vis förstörs stora områden.
En lösning på problemet skulle kunna vara att konstbevattna vissa områden. Fördelarna med det är möjligheterna att öka avkastningen med det sexdubbla när det gäller bland annat grödor och spannmål. Likväl hindras det slösaktiga jordbruket när bönderna kan stanna på samma ställe en längre period eftersom missväxt och eventuell torka minskas.
De negativa riskerna och möjligheterna är dock inte långt borta. Om det inte sköts på rätt sätt riskerar marken att bli vattensjukt eller drabbas av försaltning.

Åtgärder

Att öknen utvidgades i Sahel var i tiden den faktor som på 1970-talet fick miljöforskarna att begrunda hur den globala ökenspridningen kunde hindras. Men fortfarande, trettio år senare, vet man alltför lite om orsakerna till och mekanismen bakom ökenspridningen för att effektivt kunna hindra den.

Med stöd av Europeiska Unionen grundades CISS i början av 1970-talet som är en samorganisation för staterna i Sahelområdet. Till den hör alla länder i Sahel. Organisationens syfte är att utveckla lokala metoder och planer för att kämpa mot torka och ökenspridning, som medlemsstaterna tillsammans bearbetar till projekt.
Problemet är emellertid att staterna i Sahel är fattiga; de barskrapade länderna har inte råd att genomföra projekt också om de är mycket engagerade i att rädda Sahel.

Förenta Nationernas första möte om ökenspridningen arrangerades i Nairobi, Afrika, år 1977. Vid mötet definierades ökenspridning för första gången. För att få tydlig information om hur öknar sprids valde man vissa mätare, varav de viktigaste är:
- sanddyner, hur de utvidgas och framskrider
- försvagning av odlingsmarker beroende av bete och regnvatten
- skogar som försvinner
- ökning av jordmånens salthalt
- utarmning av näringarna i jordmånen
- minskning av grund- och ytvatten.
Utgående från dessa kännetecken beräknade man att ökenspridning hotar två tredjedelar av världens stater och över en miljard människor. För att bekämpa hotet godkändes år 1992 i Rio de Janeiro FN: s konvention om ökenspridning, som redan har undertecknats av över 100 stater.
Målet är att genom långsiktiga integrerade strategier bekämpa ökenspridningen och lindra konsekvenserna av torka i de drabbade länderna, framförallt i Afrika. En grundläggande idé är att bygga på lokalt kunnande och kapacitet.

Slutsats

Ökenspridning är ett problem som drabbar så väl natur som människor. De flesta som bedriver jordbruk i de drabbade områden är fattiga människor som flyttar efter den bördiga jorden. Det finns mycket bördig jord i de halvtorra områdena, men dessa områden är mycket känsliga och måste odlas med försiktighet för att inte riskera att marken utarmas. I Israel t.ex. finns områden där man har hittat balansen och därmed lyckats behålla jordens näringsinnehåll och hindra erosionen. Man tar ut så pass mycket av jorden att man överlever utan att överanstränga den. Men det gäller även att variera grödorna och anpassa odlingen efter områdets villkor. Många av grödorna som odlas för export kräver mycket näring, näring som borde gå till andragrödor som fungerar bättre ur ett längre perspektiv.

Ännu ett problem är saknaden av kunskap hos dem som bor och odlar vid torra områden. När ökenspridningen hotar, reagerar människorna på ett förödande sätt. De planterar i mängd och låter boskapen beta för mycket i ett hopp om att kunna producera tillräckligt mycket för att överleva de svåra tiderna. Därmed bidrar de omedvetet till nedbrytningen.
På så vis blir människan både den egentliga boven såväl som offret.

Vill man komma till rätta med problemen krävs otroliga mängder pengar och ett mer begränsat jordbruk. Men hur ska man få det att fungera i ett område där jorden inte räcker till redan i dagsläget och där svält är ett gigantiskt problem?...