Slaget Om Storbritannien

20 röster
19426 visningar
uppladdat: 2005-05-11
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Bakgrund

Sommaren 1940 stod britterna ensamma mot Hitler och hans Nazityskland.
Större delen av Europa hade lagts under Hitlers välde. Hitler kände sig nu väldigt mäktig och krävde att Storbritannien skulle acceptera de nya gränserna och att Winston Churchill skulle avgå från sin post som premiärminister, då skulle Hitler lämna britterna ifred. Alternativet var förintelse av Storbritannien.Engelsmännen svarade inte ens på Hitlers förslag.Men till sitt eget folk höll Churchill ett tal, som manade britterna till fortsätt kamp: ”Hitler vet att han måste bryta ner oss på denna ö eller förlora kriget. Om vi kan hålla stånd mot honom, kan hela Europa bli fritt och världens liv fortsätta framåt till vida, solbelysta högland.
Men om vi misslyckas, då kommer hela världen, även Förenta Staterna, även allt vi har känt för och hållit av, att sjunka i en ny mörk tidsålders avgrund…
Låt oss därför hålla fast vid våra plikter och sköta oss så, att om det brittiska imperiet och dess samvälde kommer att vara i tusen år, människorna ändå skall säga: Detta var deras största stund.”

Det brittiska avvisandet av de tyska kraven var mycket tydliga och för att åstadkomma ett slut på kriget i väster beordrade Hitler ett framtagande av en plan för en invasion av Storbritannien. Han hoppades på att skrämma britterna till fred innan en invasion ens skulle behövas. Planen togs fram av OKW ( Krigsmaktens överkommando) och den fick täcknamnet Operation Seelöwe (sjölejon på svenska).

Invasionen skulle enligt planen genomföras i mitten av september och krävde en landsättning på den brittiska sydkusten som skulle stöttas av ett kraftigt luftanfall av Tysklands flygvapen Luftwaffe. Detta var en dålig plan eftersom den saknade de nödvändiga resurserna av framför allt sjötransporter. Med det hot som den brittiska flottan skulle utgöra vid en hel dags sjötransport över Engelska kanalen tycktes det inte finnas ens skuggan av en möjlighet att kunna genomföra Operation Seelöwe såvida inte Luftwaffe kunde skaffa sig ett fullständigt luftherravälde. Med tysk kontroll över luften skulle Royal Navy kunna slås ut och därmed skulle Operation Seelöwe kunna genomföras.

Den första uppgiften var alltså att besegra britternas flygvapen RAF och därmed kunna genomföra Operation Seelöwe. Av denna anledning gjordes en plan upp som innebar anfall mot brittiska flygfält och flygplansfabriker. Luftwaffes befälhavare riksmarskalken Hermann Göring kallade sin plan Adlerangriff (Örnanfallet) och den skulle börja den 12 augusti med ett massivt storanfall. Luftwaffe var dåligt förberett genom avsaknaden av information om det brittiska försvaret.


Storbritanniens förberedelser

Britterna slöt upp kring Churchill och förberedde sig på olika sätt.
Civilförsvaret organiserade sig, röjningstrupper sattes upp, brandkårerna övade, hemvärnet av äldre män samlade tillslut ihop 1 miljon man.
Produktionen av flygplan, kanoner och granater ökade. Från USA kom stora sändningar av vapen, ammunition och annan utrustning. USA: s dåvarande president Franklin D Roosevelt förklarade att USA skulle ge all hjälp utom trupper. Det brittiska flygvapnet kunde bara ställa upp med 1475 flygplan. Många var omoderna. Egentligen var det bara 500 plan som var stridsdugliga och som kunde jämställas med Luftwaffes flygplan, nämligen 300 Hawker Hurricanes och 200 nytillverkade Super Marine Spitfires. Storbritannien hade också en obesegrad flotta, som Churchill sade: ”när allt kommer omkring har vi ju en flotta”.


Tysklands förberedelser

Hitler insåg att britternas flotta var för stark för de tyska ubåtarna och slagskeppen. Han visste också genom sina spioner på den brittiska ön att stränderna runt England var minerade och kantade med taggtråd. Av ungefär 5000 tyska flygplan avsattes till att börja med 2670 plan för anfallet mot Storbritannien.

Slaget

Innan starten av Adlerangriff kom en hel månad av anfall mot konvojer i engelska kanalen och den perioden kallades av tyskarna för Kanalkampf ( Kanalkampen). Den var avsedd för att testa RAF: s försvar och locka upp brittiska jaktplan till strid. De här attackerna började den 10 juli och har av britterna blivit den dag som anses inleda Slaget Om Storbritannien. De här attackerna höll på till ungefär den 11 augusti. Den 12 augusti började Adlerangriff, Luftwaffe gjorde ett försök att slå ut kustradarstationerna genom ett specialanfall med precisionsbombning. Fyra stationer träffades och togs tillfälligt ur drift, men de kunde redan inom sex timmar användas igen och Luftwaffes ledning fick intrycket av att det var väldigt svårt att slå ut radarn. Adlertag började med en serie attacker mot de brittiska flygfälten närmast den brittiska kusten. Under veckans lopp flyttades anfallen längre inåt land men även ett antal räder gjordes mot radarstationerna.

Den 15 augusti inträffade det som britterna kallar Den Största dagen då Luftwaffe genomförde flest antal flyguppdrag på en dag. Tre dagar senare såg de största förlusterna på båda sidor och den dagen har fått namnet Den Värsta dagen. En fördel som RAF hade i förhållande till Luftwaffe var att striderna ägde rum över britternas område. Brittiska piloter som räddade sig genom att lämna sina plan med hjälp av fallskärm hamnade i sitt eget land och kunde vara i tjänst igen om några timmar. För tyska besättningar som hoppade över brittiskt territorium, innebar det hela att man hade att vänta krigsfångenskap.

Trots detta var Luftwaffe på väg att vinna kampen om flygfälten.
Vi ska jämna deras städer med marken, hade Adolf Hitler ursinnigt lovat i ett tal den 4 september, tre dagar innan Tyskland inledde sina flygräder mot London och andra städer. Men orsaken till bombterrorn kan ha varit en tysk felnavigering den 24 augusti. En bomblast avsedd för ett militärt mål utanför London släpptes istället över City med flera civila dödsoffer som följd. Churchill beordrade omedelbart att Berlin skulle bombas vilket britterna också gjorde under tre kommande nätter trots Hermann Görings garantier att det aldrig skulle kunna hända. Den 25 augusti föll de första bomberna över Berlin. Trots att skadegörelsen blev mycket liten blev Hitler fullkomligt rasande. Göring hade ju lovat att ingen fiende skulle få en chans att bomba Berlin. Hitler struntade nu i sin ursprungliga taktik att koncentrera attackerna mot RAF: s jaktflyg. Han beordrade istället att London skulle utsättas för ett blitzkrieg av samma slag som drabbat Warszawa och Rotterdam tidigare. Sedan var bombkriget igång. Dessa terrorbombningar inleddes den 7 september och fortsatte under 57 fruktansvärda dygn. Detta splittrade Luftwaffes resurser. Skiftet av fokus från militära till civila mål innebar att det hårt pressade RAF och det markbaserade luftförsvaret fick välbehövligt andrum.

Dittills hade Luftwaffe varit framgångsrikt i “Slaget Om Storbritannien”, kampen om luftherraväldet. En tysk invasion var nära. Nu kunde britterna bygga upp och reparera sitt luftförsvar och få tid till att tillverka nya flygplan. Nya piloter utbildades och radartekniken förnyades.
Den 24 augusti och den närmaste tiden därefter inriktades de tyska anfallen mot de flygfält och sektorstationer, som låg i sydöstra England och i närheten av London. Av de 33 stora anfallen som genomfördes de närmaste två veckorna var 24 riktade mot flygfält och flera drabbades av upprepade attacker.

Ett bevis på den svaga tyska underrättelsetjänsten i Storbritannien är de sju anfall som gjordes mot ett fält, som inte hade det minsta med jaktförsvaret att göra. Den här perioden var mycket kritisk för Downings system och inte bara flygfälten var utsatta för stora problem utan även flygverksamheten var i fara eftersom man råkade ut för stora förluster bland den flygande personalen. Många gånger hände det att nyinsatta piloter sköts ned i hela grupper. Situationen hjälptes av att piloter från andra länder kom att täcka upp luckor i de brittiska leden. Förutom de piloter från samväldet, som redan tjänstgjorde i RAF tillkom också nya divisioner från Polen och Tjeckoslovakien kompletterade med fransmän, belgare och frivilliga amerikaner.

Sent på eftermiddagen den 7 september inledde Luftwaffe anfallet mot London. Hermann Göring, befälhavaren för Luftwaffe, sade: ”Detta är den historiska timmen, när vårt flyg för första gången riktar sin stöt mot britternas hjärta.”

Fler än 600 bombplan, skyddade av ungefär lika många jaktplan, släppte bomber över gasverk, kraftstationer och ett stort antal dockor och hamnar vid Themsen. Sedan kom turen till de centrala stadsdelarna av London.
Det var det största luftanfall som någonsin gjorts mot en stad. Bombningen fortsatte nästan utan avbrott i flera dagar. Meningen med dessa anfall var att britternas försvarsvilja skulle krossas, och att de skulle mjuka upp den brittiska regeringen. Under Londonblitzen bombades London massivt nästan varje dag och brandmännen hade inte en chans att bekämpa alla bränder effektivt. Bränder som i fredstid skulle få förstasidesrubriker ignorerades för att det på många andra ställen rasade ännu värre bränder. Effekten som bombningarna gjorde på britterna var raka motsatsen till vad Hitler hade tänkt sig. Britterna hade inte en tanke på att kapitulera och anfallen stärkte bara deras kampvilja ännu mer.De civila människorna tog skydd i tunnelbanorna under Londons gator och sov där under nätterna medan bombningarna ständigt fortsatte utan slut. RAF samlade nya krafter och efter våldsamma strider lyckades de driva tyskarna på flykten. Mängder av tyska flygplan från Luftwaffe sköts ner av RAF.

Britterna hade vunnit den första ronden. Den 15 september sköt RAF ner 56 tyska bombplan och för varje nedskjutet plan förlorade tyskarna en besättning på fem man: piloten, navigatören, telegrafisten och skyttarna. Luftwaffe som i början av augusti hade haft mångdubbelt fler plan än britterna, förlorade ett tusental plan under augusti och september. Samtidigt fick RAF fler Super Marine Spitfires och därtill kom hjälp från USA med små snabba jaktplan som RAF kallade tomahawker. I slutet av september gick britterna på offensiven. RAF bombade nattetid tyska flygbaser och krigsindustrier inte bara i Tyskland, utan också i Frankrike och Holland. I oktober fortsatte bombningarna natt efter natt och varje natt gjorde RAF motstånd. En viktig detalj i skeendet var att avstånden för anfallen mot London blev allt längre. De eskorterande Me 109, som hade en relativt bränsleslukande motor, hade bränsle för bara ca 10 minuter över London innan de var tvungna att vända för att i överhuvudtaget ens kunna komma tillbaka. Därmed lämnades bombplanen helt oförsvarade och resultatet blev ett antal katastrofala räder, som ledde till de största förlusterna för tyskarna. I slutet av november 1940 hade ca 12700 civila i Londonområdet dödats, ungefär 36000 bomber hade fällts av tyskarna som nu insåg att deras taktik inte fungerade. Anfallet mot Storbritannien fortsatte dock fram till maj 1941 fast i en mycket mindre skala.

När även de avslutats hade ca 40000 civila dödats. Tyskarna hade förlorat 2499 flygplan, men inget av deras mål hade blivit uppnått.
Genom misslyckandet att erövra Storbritannien och därmed få det slutgiltiga herraväldet över Västeuropa innan man vände sig österut, tvingades Tyskland in i ett krig på flera fronter. Slaget om Storbritannien var Hitlers första motgång och världen väntade på vad som skulle hända sedan.

Under den tid som slaget pågick gjorde båda sidor starkt överdrivna påståenden om antalet nedskjutna fiender. Generellt sett var siffrorna två till tre gånger så höga som de verkliga. En analys som gjorts efter kriget har kunnat fastställa att RAF under tiden juli till september förlorade sammanlagt 1023 jaktplan, 376 bombplan och 148 kustförsvarsplan.
För Luftwaffe var förlusterna 873 jaktplan och 1014 bombplan.
Ett rätt så berömt citat ur ett tal som Storbritanniens dåvarande premiärminister höll den 20 augusti löd så här: ”Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few.” Översatt till svenska blir det: ”Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket.”


Analys

Jag har fått svar på mina frågor som jag ställde i syftet som till exempel fråga nr 1. där jag frågade varför Tyskland ville att Storbritannien skulle kapitulera. Svaret på den frågan är att Tyskland ville att Storbritannien skulle kapitulera därför att Hitler kände sig hotad av Storbritannien och att han ville ha herraväldet över luftrummet så att han kunde flyga vartsomhelst utan att få sina plan nedskjutna. Jag tycker att detta var en viktig operation i 2: a världskriget därför att det var en vändpunkt i kriget för de allierade och fö...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Slaget Om Storbritannien

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2005-05-11]   Slaget Om Storbritannien
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=4245 [2024-05-03]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×