Drottningholm

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

DROTTNINGHOLMS SLOTT

Drottningholms slott var redan under Gustav Vasas tid en kungsgård och hette då Torvesund. 1579 lät Johan III uppföra ett slott som fick namnet Drottningholm efter hans drottning Katarina Jagellonica. Den 30 december 1661 brann Drottningholm ned till grunden. Det beslöts då omedelbart att Nicodemus Tessin d.ä. skulle uppgöra förslag till ett helt nytt slott på den gamlas plats. I det förslaget intar trapphuset sin centrala plats och går genom samtliga våningsplan. Symmetriskt på bägge sidor om vestibulen mot trädgården ligger i huvudvåningen de två drabantsalarna och, i slutet av trapphuset, galleriet åt, sjösidan. Efter franska förebildar förlades en paradsvit åt norr omfattande ett litet förmak intill drabantsalen, en audienssal, en paradsängkammare som åt sjösidan följdes av den stora audienssalen och det stora förmaket. På södra sidan lades centralt den stora matsalen och på sidorna om denna bostadsvåningar. Midsommaren 1664 stod huvudbyggnaden färdig och året därpå var taket lagt. Byggnadsarbetena pågick under Tessin d.ä:s ledning fram till 1680 då han god. Arbetet togs då över av hans son, Nicodemus Tessin d.y. Slottet stod helt klart 1699.

I barockens slutfas hade kungadömet förlorat mycket av sin makt och representationen hade förlorat i storhet och anspråk. På samma sätt ersattes barockens massiva prakt, högtidlighet, tyngd och symmetri i rokokons lekfullhet, asymmetri och en förkärlek för ljus kolorit. Upplysningens förnuftsbetonade hållning motsvaras i konsten av nyklassicismen. Den strävar efter uppdelad symmetriskt monumentalitet, efter beräknad lagbundenhet i relationerna, efter sparsamhet i färg och utsmyckning. Medan man under barocken och rokokon eftersträvat att låta olika delar av byggnader på ett organiskt sätt uppgå i helheten och på så sätt ge byggnaderna ett homogent utseende, betonade man nu istället de enskilda delarna. Man lät dem framstå som relativt självständiga enheter. Detta skedde främst med hjälp av tydliga hörn och räta vinklar i mötena mellan hörnrisalit och flygel. I färgsättningen dominerar ljusa och kalla färger.

Detta stämmer väl överens med hur Drottningholms slott ser ut. Man kan framför allt se de tydliga vinklarna och hur tornen framstår som separata delar av den totala byggnaden. Också färgen stämmer väl in, Drottningholms slott har en mycket ljus gul färg. Detta är karaktäristiskt för 1700-talet. Det skulle vara ljusa men diskreta färger på husen.

Under arbetet med Drottningholms park påträffade Nild G. Wollin 1754 en skiss över en teaterbyggnad som hade förlagts till trädgårdens fond. Teaterbyggnaden uppfördes i den norra delen av slottets borggård och invigdes 1754. Arkitekten är okänd, men en bevarad uppmätningsritning visar att den är utformad efter tyska förebilder. Dock byggdes den snart om och brann efter det ner 1762 mitt i en föreställning. Arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz fick uppdraget att rita en ny byggnad. Den fick med hänsyn till salong och scen en långsmal, rektangulär form. Man kan också här se de skarpa hörnen och ingången till teatern är distinkt märkt som en egen del av byggnaden.

1753 byggdes ett litet kinesiskt slott som gåva till drottning Lovisa Ulrika på hennes födelsedag. Arkitekten till detta slott är okänd. Intresset för Kina var stort under 1700-talet och åtskilliga kinesiska hus uppfördes på kontinenten och i England. Just denna slottsanläggning bestod av två små fristående flyglar och var utförd i knuttimmer. Huvudbyggnaden var i en våning med H-formas plan, i mitten var det en större sal och på vardera sidan om den två mindre rum. Byggnaden hade dock inte mycket samband med kinesiskt arkitektur utan snarare inslag av rokokon. Det exotiska i byggnaden hade betonats genom färgval och olika attribut. För att betona det kinesiska fanns drakornament, flöjlar, vimplar, bjällror och klockor. De små flygelbyggna...