Mannens dröm

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag vill idag ingå på vissa faktum som jag har uppmärksammat under mina år på denna jord. Dessa tog jag hänsyn till då jag blev åhörare åt ett, tämligen intressant, samtal mellan en far och en vuxen dotter till denne.

Jag har alltid charmerats av den ovisshet som vi utsätts för då den moderna generationen blir föråldrad. Vi tappar taget, får svårt att hinna ikapp. Ser det nya passera i ett livs hastighet. Vi blir oss själva och vinner allt på att bara stå kvar.

Mannen och dottern satt, en ljummen dag på sommarens kant, och diskuterade mannens dröm. Plötsligt hörde jag hur dottern ställde sin far en fråga: ”far, hur drömde du att framtiden skulle se ut då du var ung?” Frågan ställdes med en så stark vilja och nyfikenhet, att fadern inte tvekade mer än några sekunder innan han satte igång och berätta. Den nyckfullhet som innan visat sig på mannen, var nu ej längre.

Mannen, som var rädd för att dottern skulle bli uttråkad, började svärma och fabulera om fjärran länder och om bränder. ”Bränderna var högre än de allra högsta träden du kan finna, mitt barn.”

Jag såg Det. Det var på väg. Ett, tidigare så, vackert löv strök sakta förbi i höstbrisen. Lövet band min blick till sig, och plötsligt var jag borta… borta med vinden. En duggan av skugga, drog sig in över mig. En dröms förpliktelser kämpade mot mina, tidigare så starka verklighetssiktelser.

Förskräckt satt hon där och bara iakttog faderns, så tydliga, verklighetsbryderier.

Jag var nu i full färd därifrån. Jag och lövet var ett, som bara sveptes längre och längre utom räckhåll. Snart visste jag att vi skulle dragas ned till marken. Bara om kvinna nu kunde erkänna sin egen dröm…

”Vad drömde du själv om, när du var liten, mitt barn?” Sade fadern med en uppriktig förundran inom sig. Dottern tittade hastigt uppåt, och sade med ens, ”när jag var liten...