Ensamstående mamma

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ensam är stark. - eller?


- Det är inte så att man vaknar upp en tisdagsmorgon och får det levererat som ett slag i ansiktet. Så beskriver en mamma om hur hon successivt började förstå att hon från och med då hon präntat sin namnteckning på pappret som bekräftade hennes och barnets fars skilsmässa var tvungen att stå på egna ben oavsett vad som krävdes av henne. En annan mamma beskriver skulden över att livet inte blev som det var tänkt. Men när allt går snett, ett äktenskap kraschar, när barnet är den enda gemensamma nämnaren i föräldrarnas förflutna, hur gör man då?

En rebellisk 5-åring far runt dig som björkpollen om våren och du grubblar över vad du kunde gjort annorlunda eller om allt bara var en romantisk saga med sorgligt slut. Många mammor beskriver paniken inför sitt eget barn, det barn som en gång bott inuti deras magar. Helt plötsligt kan den rebelliska 5-åringen eller den hårdsminkade, nyblivna tonåringen vara en totalt främmande människa. Men när man fått rätsida på sin vardag börjar det sakta gå lättare och man lär sig leva med livet som ensamstående. Det som en gång var en bottenlöst brunn börjar sakta fogas samman med det livet man levde innan, då man var två om dom vardagliga sysslorna. Av de mammor jag talt med har nästan alla en faktor genensamt: ekonomin är det första tecknet på att du faktiskt får klara dig själv och din unge framöver. Det är tufft att inte kunna åka utomlands med sina barn eller att inte kunna åka till kusinerna i Göteborg för att man inte haft pengar över till att reparera bilen. Att inte kunna ta ledigt två dagar från jobbet för att följa med klassen på skolresa för att visa att man är en ”riktig mamma”. – det är verkligen tufft, att inte kunna ställa upp för sin egen unge för att ekonomin inte är vad den hade varit om man var två, säger en annan mamma.
Samtidigt som mammorna stark poängterar dom slitna orden om huruvida pengar spelar roll dyker det jämt och ständigt upp aspekter som gör att dom önskar att dom var två, eller rättare sagt tre, mamma, pappa, barn. Särskilt när barnen presterar något, att lära sig cykla eller när dom vann femkampen i tredje klass, kanske till och med deras första ord. Det är i dessa situationer man önskar att man hade någon att dela tillfället med. Att få vara stolt tillsammans med någon, för ingen kan återge glädjen så som en förälder åt ett barn. Men också om man väder på det; att ens egen unge gjort något dumt, supit sig redlöst full och somnat i en park. Hur ska man tackla ett problem, ska man agera mamma utan att konsultera med pappan. Ska barnet ha utegångsförbud hos mamma men inte hos pappa? Då slits barnet mellan föräldrarnas dubbelmoral och då kanske barnet ser den ena föräldern som skurk. När man som mamma inte har någon att dividera barnets uppforstran med måste man helt enkelt, rätt och slätt, lita på sitt sunda förnuft och stå fast vid principer och inte ge vika för sitt barns bedjande. Ett beslut är kanske inte alltid rättvist men däremot bäst för stunden.
Relationer
När ett äktenskap havererar är det ibland svårt att hitta tillbaka och bilda nya grenar på det som en gång gjordes tillsammans och gemensamt inom familjen. Det är jobbigt att inte kunna åka ut till sjön varje söndag för att tillsammans packa upp picknickkorgen i väntan på solnedgången. Det är skitjobbigt att något sådant rycks ifrån en familj. – Men det fanns alltid saker, även när man levde tillsammans som man gjorde separat med sitt barn… jag vill ju inte tro att pappan till min dotter ber henne att färga hans ögonbryn eller måla hans tånaglar, skrattar en mamma. Hon tillägger också att när man tappar dom gamla principerna som att åka till sjön varje söndag gäller det att ta vara på de saker man redan innan gjorde separat med sitt barn och bygga på med nya saker som bara är deras, saker som bara finns hos mamman/pappan. Det är viktigt att ha en tydlig gräns mellan vad som är okej hos mamma och vad som är okej hos pappa, men inte så att det blir ett problem. Det får under inga omständigheter bli så att ungen använder ”men det får jag ju göra hos pappa!” som motargument när mamman nekar barnet något.
Förhoppningsvis förstår alla barn när dom blivit äldre att allt de inte fick göra för föräldrarna i tonåren var av kärlek och omtanke. Och alla vet vi ju hur fruktansvärt dumma , pinsamma, jobbiga och tjatiga föräldrar kan vara, men faktum är att de oftast alltid menar väl och är måna om hur vi mår, var vi är, hur det går i skolan och hur mycket vi alkohol vi egentligen druckit den där helgen vi eskorterades hem i polisbil. Alla mammor, ja alla, berättar om de tidiga rebelliska tonåren som jobbigast. Inte för att hon eller han var surare och kaxigare än förut utan för att de började bilda sig egna värderingar, att de inte längre lät mamma plocka fram det dom skulle ha på sig ur garderoben, att dom hellre började satt framför datorn än att mysa med mamma på kvällarna. Många av morsorna sväljer sin stolthet och erkänner att de för första gången kände sig maktlösa, de kände sig övergivna. Övergivna för att den lilla busungen som förut kurade ihop sig i mammas knä höll på att bli en egen individ med egna tankar, egen musiksmak och egna intressen.
När jag frågade mammorna om dom inte följde precis samma mönster som oss i de tidiga tonåren svarade de flesta: jo, precis samma mönster men skillnaden är att nu är det jag som är mamma och någon annan är barn. Det blir lite av en generationskrock. Det är tufft att hela tiden ha koll på nya pojkvänner eller om filmkväll bara är kodord för föräldrafri fyllefest. Även om man alltid vill uppfylla sitt barns önskningar måste man behärska sig och säga nej ibland eller tvärtom säga ja och ”let go”. Det är en hårfin gräns mellan det som är rätt eller bara dumdristigt. Ofta handlar den oron som mammor pratar om inte om att de inte litar på sina egna barn utan om att de inte litar på andra idioter som kan göra deras barn illa. Som förälder gör man sig själv en stor tjänst om man snokar lite och håller sig uppdaterad om det senaste, men man får inte glömma bort att ungdomar är ungdomar. Barn som är på väg mot slutskedet av sin barndom, det ska inte begäras av ungdomar att dom ska agera vuxna ännu.

5-10 % av Sveriges mammor är ensamstående redan vid sitt barns födelse. Då har det alltså inte funnits någon fadersfigur från första början. Men om det funnits det och fortfarande finns en pappa med i bilden hur lyckas man synka det på ett bra och smidigt sätt? Ett äktenskap med barn håller i genomsnitt bara i 3-4 år och om man summerar mammornas svar bli det följande: man måste alltid unna den andra föräldern att åka iväg, att leva sitt eget liv. Att själv avstå från saker man planerat för att senare få tillbaka det man offrat. Det är viktigt att backa upp för den andra föräldern även om det kanske rubbar ens eget schema. Det är egentligen inte för den andra föräldern man backar upp, utan för sitt eget barn. Man måste lära sig att kompromissa och alltid ha is i magen för det finns alltid en eller flera lösningar på ett problem. Det är ett ständigt givande och tagande, man får lägga sitt ego åt sidan och prioritera vad som är bäst för det gemensamma barnet som nummer ett.
Tjurskallighet följer tyvärr med människan hela livet men det är ett faktum att det inte klaffar när man vill få ett förhållande mellan mor och far att fungera. Återigen skall argumentet ”men det får jag ju göra hos pappa!” aldrig behöva användas av ett barn och ännu mindre ska en förälder behöva höra det. Då är det upp till pappan att förklara för barnet vad som är rätt och fel, och varför mamma inte är dum för att samma sak inte gäller hos henne. Något annat som är strikt förbjudet mellan separerade föräldrar är att kasta skit på varandra inför barnet. Som förälder får man under inga omständigheter kasta ur sig något dumt om den andra föräldern, det är oacceptabelt. Det är konkret dubbelmoral i barnets öron och kan få konsekvenser som att barnet tvingas ta parti för mammans eller pappans tycke. Aldrig prata illa om den andra för att ”vinna” sitt barn, det är inte en lösning på ett problem. Hos många separerade par är det ofta så att det ändå anknytningen som fortfarande finns kvar är deras gemensamma barn och det är också det som det mest sårbara en förälder har. Tyvärr använder många föräldrar det enda gemensamma som en sköld. Många straffar den andra föräldern genom att börja krångla med om huruvida barnet ska spendera den helgen eller det lovet med vilken förälder. Det är inte barnet som utlöser en sådan faktor utan en bottenliggande orsak, men barnet är det enda vapnet att ta till. Vuxna får aldrig sjukna till en så låg nivå att barnet tar skada. Det krävs en balans för att orka vara mamma, inte bara begreppet mamma som i jag-har-fött-en-unge-och-därför-är-jag-en-mamma, utan en mamma som ger kärlek och stöd, att orka vara en person som lyssnar och märker när något inte står rätt till. Självklart kan man inte vara överens om allt men åtminstone finna en resonlig lösning.

ruggig morgon och väckarklockan
och tända lampan och borsta tänderna
och väcka barnen och koka gröten
och dumma dagis och dumma mamma
och missa bussen och bli försenad
och hemtjänsten och långvården
och inte hinna och vara stressad
och ont i ryggen och ont i magen
och huvudvärk och ont om pengar
och missa pendeln och hämta barnen
och gnäll och tjat och svett och tårar
och kiss och bajs och spott och snor
och varmkorv och tvättstugan
och vara kåt och sparlågan
och mens och rea och vem som diskar
och dammråttor och räkningar
och superman och kalle anka
och orkar inte och det är nog
och ensamstående och delad vårdnad
och arbetslös och socialen
och slopat socialbolag och Systembolaget
och lördagskväll och måndagsmorgon
och baksmällan och magnecylen
och milda makter jag blev försvenskad


Alla behöver en faders- och modersfigur. Eller? Många beskriver att man ofta måste agera både mamma och pappa på samma gång men aldrig på ett emotionellt stadium. Det handlar mer om att man behöver agera ”mappa”, agera två personer men inte deras karaktäristiska drag när man lever ensam med sitt barn. Mammorna har aldrig känt att dom behövt lära sin dotter hur man snickrar eller sin son om hur man beter sig som en man. Av egen erfarenhet tror jag att barn har lättare att bara leva med en förälder eftersom det finns så otroligt oändligt många andra saker som färgar oss idag, vi hittar lätt ett substitut, inte alltid det bästa men något som får i gång vår tankeverksamhet. Men grunden för våra värderingar kan vi tacka våra föräldrar för, även om vi inte...