Regnskogen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Dörren knarrar, så som den alltid gör när någon av vitrockarna öppnar den.
Jag vänder mig om, även om kroppen skriker att den inte vill. Lakarna klibbar fast vid min svettiga rygg när jag vänder mig mot dörren. Först tror jag att ingen är där. Att dörren slagits upp av sig själv eller något annat. Men när jag sänker blicken ser jag att det är min lilla syster som öppnat dörren. Jag säger inget, bara tittar på henne och hennes vackra vita klänning som mor sydde. Hon brände den när hon fick veta.
De röda lockarna finns där också, precis som innan domen. Hennes lilla röda mun ler mot mig men ögonen är fulla av allvar. Hennes kinder är prickiga av fräknar och bruna av sol. Jag tänker på sista gången jag såg henne. Då var hennes ögon slutna, hennes huvud kalt och den bleka hyn var blåskiftande. Men nu är hon sig själv igen.
Hon går fram mot mig och stannar vid huvudändan av sängen. Hon låter sin knubbiga hand stryka min kala hjässa och ser frågande på mig. Sedan låter hon sin hand fortsätta ner mot min kind, till ett av de många blåmärken jag har. Jag säger ingenting även om det ömmar. Hon lyfter bort den vita filten och tittar på min smala kropp. Åter igen ser hon frågande på mig men säger ingenting.

Jag känner tårar välla fram i mina ögon men håller tillbaka dem. Ingen har sett mig gråta. Ingen ska få det heller. Hela min kropp skakar och mitt ansikte vrids ihop till en grimas för att hålla tillbaka tårarna. Ändå kommer det ett nästan djuriskt läte ut ur min strupe. Lillasyster tittar på mig och håller fast min blick, även om jag vill vända mig bort från henne. Till slut blir knuten i min hals för jobbig att hålla tillbaka och gråten kommer. Det blir mer tysta skrik än gråt. Med sorgen kommer också vrede; vrede över att jag är fast här, över domen som far förde med sig från sin resa till Regnskogen. Över dödsdomen som vilar över mig och som tog lillasyster.
Lillasyster står bara och ser på mig när jag förbannar den ena saken efter den andra. Hon reagerar inte ens när jag svär över Gud och våran far. Tillslut tar ilskan och tårarna slut och jag låter lillasyster krama mig. Det går inte så bra när jag ligger ner, men jag känner mig starkare. Att resa sig upp är ett helvete men jag sätter mig ändå upp i den knarrande sängen. Den klagar inte över min tyngd som den gjorde förut. Men det var länge sedan jag satt upp, och jag är betydligt lättare nu.
Jag låter mina fötter röra vid det kalla golvet och ryser till. Ska jag utmana ödet, min dom? Jag ställer mig upp på vingliga ben. De orkar knappt bära mig. Varje steg känns som att gå på glassplitter. Med hjälp av min syster tar jag mig till dörren. Hon får öppna den, jag är för svag. Det känns annorlunda att få hjälp av henne, det har alltid varit tvärtom. Korridoren är ljus och den kalla luften får mig att hosta till. Det rosslar obehagligt i bröstet. Vi går förbi andra rum, några med öppna dörrar. Min syster ser sig om men inte jag. Jag tänker att det vore pinsamt ifall någon såg mig naken. Om jag inte ser dem så ser de inte mig.
Tillslut har vi gått ner för den långa korridoren. Glassplitter känslan har börjat försvinna men jag haltar ändå. När vi går ut genom korridoren blir det bara ljusare och ljusare. Jag vill gå mot trapporna, ner mot utgången men lillasyster leder bort mig. Hon går till en liten dörr. Trots dens storlek märker jag att jag utan problem kommer igenom dörröppningen.

Där inne brer sig ett grönt landskap ut. Det rycker till i mina ögon, jag är van vid sjukhusets vita och gråa. Gigantiska träd sträcker sig mot skyn och konstiga djur skriker. Luften är fuktig och tung. Jag känner något klibba fast mot min kind. Mitt h...