Psykologisk skräck-novell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Regnet rann ner på hennes svarta hår, och följde det hela vägen längs med ryggraden. Hon kände att hon rös, men inte utav avsmak utan snarare av tillfredställelse.
Molnen tornade upp sig över hennes huvud, och slukade nästintill allt ljus omkring henne. Det blåste kall januari vind, regnet fortsatte att piska mot hennes ömma axlar, och varje skugga såg ut att följa hennes nätta steg.
Trots detta gjorde Ariane inte den minsta rörelse som kunde antyda att hon faktiskt skyndade hemåt.
Väl framme vid grinden, insåg hon hur fort det ändå hade gått, och kämpade sedan med hela sin kroppsvikt för att slita upp den.
Innanför sträckte sig herrgården majestätiskt över trädkronorna, och lukten av vått gräs slog henne med ens.
Hon passerade de stora ekarna, och lade märke till mahogny vagnen, och sedan också de två vackra skimlarna som var fastspända framför den.
”De är visst hemma” mumlade hon tyst för sig själv, i dolt raseri eftersom hon inte räknat med dem förrän tidigt nästa morgon.
Nu gick Ariane med bestämda steg, och när hon hörde den första blixten började hon springa.
Det var inte för att hon var speciellt rädd för blixtar eller så, det var nog mest för att det var det som kändes rätt att göra i den stunden.
Hon sprang förbi den stora entrén, sedan svängde hon vänster runt hörnet och satte fart emot något som såg ut att vara ett sådant skjul som man på gamla dar låtit sina slavar bo i.
Eller nej, här krävdes dock rättelse, för det lilla trä skjulet var inte ens stort nog för en slav, det var mer av ett slags verktygsskjul.
Om halsen bar Ariane sin tunga mässings nyckel.
När hon stod framför skjulet, tog hon med en darrande vit hand fram sin nyckel, och försökte öppna den stora våta dörren.
Låset var rostigt, och nyckeln var tung, men efter att ha kämpat en stund klarade Ariane få ett fast grepp om låset, och kunde vrida om.
Nu möttes Ariane utav ännu en lukt.
Det luktade sur och murket trä, och trots att där inte var särskilt mycket varmare än ute, hade Ariane tak över huvudet där, och var därför alltid lika noga med att låsa dörren efter sig.
Först efter att hon satt sig på sin lilla madrass och virat täcket flera varv omkring sig, hörde hon ”hennes” röst.
Den kom inifrån, och talade till henne med en aggressiv och hysterisk stämma.
Ariane stängde ögonen och började mumla, hon intalade sig själv att det snart skulle vara över, och att rösten bara var en inbillning.
Men rösten lät bara mer och mer upphetsad, och tvingade Ariane att tänka tillbaka på Elizabeth och hur allting var hennes fel.
”Sluta” viskade Ariane, med en flod av tårar rinnande ner för de bleka kinderna.
”Sluta!”, nu började Ariane skaka av förargelse i hela kroppen.
”SLUTA” skrek Ariane, men det var sista gången, för sedan föll hon i trance.
Det var precis detta som hände varje gång hon hörde rösten.
Och för var gång det hände kände sig Ariane allt mer svag och hjälplös inför odjuret hon hade inom sig.
Hon kände att mycket snart skulle rösten ta över henne för alltid.
Nu var hon åter rösten marionettdocka och var tvungen att göra det rösten bad henne göra.
Inte ens livet tillhörde Ariane, hon var fast i sin egen kropp utan att ha någon som helst kontroll över den.
Tankarna flödade nu, från hennes miserabla barndom, till de två hästarna som hon nyligen hade betraktat.
Hon visste vad rösten skulle be henne göra, så för att bespara sig själv både tid och smärta slutade hon kämpa emot.
Ariane gick fram till den lilla byrån, och öppnade den mittersta lådan.
I den fann hon en rulle silkestråd, lite bomull, två nålar, och en stor sax. Ariane tog upp saxen, och kramade den hårt i handen.
Sedan högg hon lite i luften och log för sig själv.
Saxen reflekterade spegelbilden av en ung vacker flicka, med hud vit som elfenben och hår glittrande och ebenholtssvart.
Hennes ögon var stora och giftgröna, och hennes läppar röda som rosenblad.
”Hon” betraktade Ariane för en stund, hon lade speciellt märke till de höga kindbenen och det passionerade uttrycket, i det någorlunda eleganta ansiktet, och blev genast både högmodig och arrogant.
Ariane kände hur varelsen växte inom henne, och mycket snart stod hon i sina våta kläder utanför skjulet.
Det hårda regnet blev till isande hagel, och Ariane huttrade och jämrade sig hela vägen fram till vagnen.
Saxen höll hon i ett hårt grepp, som om den varit en kär dyrgrip hon inte ville förlora.
När hennes magra hand rörde vid den varma varelsens rygg, ryckte den till, men hon lugnade honom snabbt.
Den stackars saten hann inte ens vända huvudet om, för att se vem som kom och besökte honom i denna mörka natt, när det första hugget kom.
Hästen sparkade bakut, men den lilla flickan var snabbare, hon fick
Åter tag i saxen, och högg hästen ytterligare en gång.
Den andra skimmeln, som var buden bredvid, försökte galoppera, men misslyckades ty de båda hästarna även var kedjade vid en av husets marmor pelare.
Ariane fortsatte att röra sig runt de båda hästarna, likt en hyena som cirkulerade sitt byte, men hon menade bara skada den ena av dem.
Hästarna å andra sidan var vilda av rädsla och trampade nästan ihjäl varandra.
Den slutgiltiga hugget fällde den storartade varelsen, som gav ifrån sig ett kusligt och genomträngande, ja nästan onaturligt skri, som trängde sig in i alla dunkla vrår i staden.
Skriet som fortsatte att eka i natten, fick den annars så lugna Mrs Dawson att regla sin ytterdörr, och lägga sig med ett hårt grepp om sitt Jesus kors.
Som skjuten ur en kanon rusade pastorn ut, i sin randiga pyjamas och med ett gevär i sin vänstra hand.
Han såg förbluffat på den döda hästen, sedan på den som svimmat av rädsla, och tillsist på den besynnerliga lilla flickan i den smutsiga vita klänningen, som fortfarande höll sin sax i handen.
”Ariane” sa pastorn med en förvånad darrande röst.
”Du är här” hördes en belåten klar klingande stämma bakom honom.
”Lydia, älskling, gå och lägg dig, snälla inte ikväll igen, inte Ariane”
”Tystnad!” utbrast Lydia genast.
Hon gick med svävande steg mot Ariane, som inte hade en chans, och snart hade den skrynkliga handen tagit ett hårt grepp om Arianes.
Flickan föll ihop av utmattning, men innan hon förlorade medvetandet lade hon märke till att haglet hade slutat och log.
Ariane vaknade på en mörk olycksalig kyrkogård.
Dimman hade tjocknat och lagt sig som ett heltäckande lakan, och det enda som bevisade att det faktiskt var en kyrkogård, var de mossiga stenarna i vilka namnen på de döda hade graverats in.
Man kunde märka med hjälp av de olika gravstenarna hur betydelsefull personen som låg där en gång hade varit.
Om personen var en brottsling, stod till och med dödsorsaken med på gravstenen.
På de rika herrarnas och de förnäma damernas sida, var stor marmor kors resta på vilka man i rent guld hade skrivit namnen.
De var också avskilda från varandra med hjälp av jämna häckar eller vackra grindar.
Om det däremot vart någon riktigt fattig som låg under jorden, var gravstenen både liten och mossig.
På vissa ställen kunde den vart sönderslagen, och namnet var ofta så dåligt inhugget att man nätt och jämnt kunde läsa vad där stod.
Ändå var det till en sådan Arianes blick drog sig.
Men det här var ingen vanlig fattig mans sten, Ariane kände igen den.
Hon satte sig på knä, så att dimman nådde henne upp till midjan och lossade lite mossa från stenen för att kunna läsa de små och ojämna bokstäverna.
”Här vilar Elizabeth Eagle, må hon få ett bättre liv hos gud, och förlåtelse för sina synder, än hon haft hos oss på jorden” undertill stod det med om möjligt ännu mindre bokstäver, ”Självmord genom hängning”.

Ariane reste sig upp och backade sakta, fortfarande med blicken fäst och ögonen spända i Elizabeths grav.
Plötsligt snubblade hon över något hon trott varit en trädrot, men till sin förfäran blivit tillfångatagen av, då roten inte varit en rot, utan i själva verket en människohand.
Handen drog den skrikande Ariane under jorden samtidigt som någon mässade i bakgrunden:
” Nu ska hämnden utvinnas,
nu ska ditt liv stjälas,
nu skall blodet rinna,
nu ska du försvinna ”

Ariane försökte sparka bort handen men det gick inte. Och så snart greppet om hennes vad lossnade befann sig Ariane sittande i en fängelsehåla.
Från taket hängde stora fågelburar, och i dem låg halvnakna småflickor med köttsår och brännmärken över hela kroppen.
Bredvid Ariane stod också en bur, den så både kall och obekväm ut men framför allt vilseledande.
Hon började ana vad som skulle hända med henne om hon inte tog sig ut därifrån snabbt.
Ariane började se sig om i rummet, och blev förvånad då hon märkte att hon var iakttagen. Flickorna hade slängt sig mot gallren, och tittade nu törstande på Ariane. De tomma blickarna skrämde henne, eftersom de så ut att vela inget hellre än att sitta där och stirra.
Vissa slickade sig om läpparna, och andra bara log, Arianes hjärta dunkade nu i halsgropen.
Hon reste sig upp, och genast blev flickorna i burarna alldeles vilda av förtjusning, de hoppade och skrek, och gungade sina burar fram och tillbaka.
Trodde de att hon hade kommit för att rädda dem?
Hade hon det? Vågade hon det?
Hon hade ju själv ingen aning om vad hon gjorde där nere.
Just som hon tänkte den tanken hörde hon en dörr öppnas bakom henne, skriken tystnade genast, och Ariane kunde räkna stegen.
Hon sprang, sedan tvärstannade hon och bytte håll, plötsligt ramlade hon ner i en eld grop och kände lågorna slicka hennes rygg.
Hon vaknade med ögonen uppspärrade av rädsla.
Så snart hennes hjärta hade lugnat sig, försökte hon resa sig upp, men det var förgäves eftersom hon lade märke till att hon var bunden i både armar och ben.
Hon förmådde inte röra en muskel när hon låg där på bordet, och snart kände hon ett stickande obehag mellan höger ringfinger och höger långfinger.
Känslan blev starkare, och nu gjorde det så ont att hon var tvungen att skrika för att kväva smärtan.
Detta gick inte heller, eftersom någon hade tryckt ner en tygremsa i munnen på henne.
Snart hörde hon ett sörplande ljud, som kom från någon precis intill henne.
Hon kände att hon darrade i hela kroppen när hon vände sitt dockliknande huvud åt samma håll.
Bredvid henne satt en kvinna, en slät hud, och blodröda läppar.
DET VAR BLOD PÅ LÄPPARNA!
Lydia satt med blodiga läppar, och sög köttet ur Arianes ringfinger.
Ariane svimmade.
Hon mindes nu tiden då de varit tillsammans.
Elizabeth och Ariane.
Det var efter deras föräldrar hade dött i en brand, som de båda flickorna skickades för att bli omhändertagna av pastorn och hans fru.
Elizabeth tyckte aldrig om huset. Hon påstod att det var hemsökt och att det vilade en förbannelse över det.
Hon brukade sitta u...