Industrialisering av utvecklingsländer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
Jag tycker att det är intressant hur olika människor lever också har jag börjat fundera en del över vilka som egentligen lever på det bästa sättet, vi som lever i ett i-land eller de som lever i ett u-land. Hur började det? Vad var det egentligen som startade det hela? Och vad är det som i huvudsak hindrar länder från att industrialiseras?

Vad är ett I-land
I-land är en förkortning av industrialiserat land. För att ett land ska kunna kalla sig I-land ska det ha genomgått en så kallad industrialisering.

Industriella revolutionen – Industrialiseringens början
Den allra första industrialiseringen ägde rum i Storbritannien och kallades industriella revolutionen. Det finns delade meningar om när den egentligen började, vissa anser att den tog sin början på sent 1700-tal, medan andra argumenterar för att den började under 1830-talet. Dessa menar att det som kom igång under 1700-talet är protoindustrialiseringen. Vad som är rätt eller fel är svårt att säga, eftersom det är en lång process.
Industrialistiska revolutionen innebar omfattande ekonomiska, teknologiska och sociala förändringar.

Jordbruk och befolkningsökning
Under 1700-talet bodde landsbygdsbefolkningen i byar och försörjde sig näst intill uteslutande på jordbruk. Alla jordbrukare hade några tegar¹ utspridda i byn och eftersom en teg var väldigt liten, var det svårt att plöja sin egen utan att plöja på någon annans mark. Därför startade man de så kallade byalag. Dessa bestämde när olika arbeten skulle utföras och vem som skulle göra vad.
Men så kom man på en idé om hur man skulle modernisera jordbruket. Bönderna slog ihop sina tegar till stora åkrar, och de lärde sig hur man skulle dela upp sin gröda i fyra års perioder, för att slippa lägga jorden i träda. Eftersom detta effektiviserade jordbruket något kopiöst, behövdes det inte längre lika många bönder. Rika män köpte upp åkrarna och många bönder blev arbetslösa. Dessa var tvungna att hitta något annat att livnära sig på och drog sig därför till städerna.

Jordbrukarna lärde sig också att avla fram större och bättre djur som gav mer föda. Sedan lärde man sig odla ätbara växter, så när vintern kom behövde man inte slakta lika många djur som tidigare. Man lärde sig odla potatis, som blev mycket stort i Storbritannien under denna tid.
Allt detta ledde till att produktionen blev större, maten blev billigare och kosten blev mer varierad. Detta i sin tur ledde till att färre människor svalt, framför allt de små barnen klarade sig betydligt bättre än de tidigare gjort.
En läkare, vid namn Edward Jenner, upptäckte vaccin mot smittkoppor och den svarta råttan, som bar många dödliga sjukdomar konkurrerades ut av den mindre brunråttan.
Födelseantalet låg på detsamma som det alltid gjort, men dödsantalet minskade drastiskt. Detta innebar som ni förstår att befolkningsmängden ökade kraftigt.


Uppfinningar och nytänkande
Något som bidrog enormt till industrialiseringen i Storbritannien var de nya upptäckterna och uppfinningarna.

Ångmaskinen
Den viktigaste uppfinningen var ångmaskinen. Ångan har utnyttjats på många sätt innan, bland annat under det grekiska kejsardömets tid, men då främst som en leksak. Ångmaskinen har egentligen ingen ensam uppfinnare. Det är flera män som utvecklat den eftersom. De som är mest kända är Denis Papin, Thomas Savery, Thomas Newcomen och framför alla James Watt. Denis Papin utvecklade den så att man kunde laga mat på ett mycket effektivare sätt, och hans idéer inspirerade Thomas Savery till att utveckla den vidare. Savery var den första som egentligen konstruerade en ångmaskin. Den kunde nu användas för att pumpa vatten ur gruvor. Newcomen hade många förbättringsförslag på ångmaskinen. Han började experimentera och 1709 lyckades han skapa en ångpump som kunde ta upp sex gånger så mycket vatten i minuten som handpumpar. Han slog sig ihop med Savery och de utvecklade den vidare, men det fanns fortfarande många saker som behövde förbättras. En enorm nackdel med ångmaskinen, var att det gick åt väldigt mycket vatten för att kondensera ångan.
Då kom mannen som effektiviserade ångmaskinen, James Watt. Han hade en lösning på problemet och flera förbättringsförslag. Efter Watts förbättringar kunde ångmaskinen användas till att driva andra maskiner inklusive sig själv.
Det kom att bli en av huvudfaktorerna till industrialismen i Storbritannien, eftersom man nu kunde låta maskiner sköta arbete som man tidigare varit tvungen att göra för hand.

Spinning Jenny
Utmärkande för Storbritannien var just textilindustrin.
Eftersom efterfrågan på garn var väldigt stor började många unga flickor arbeta som spinnerskor. De arbetade hemifrån och fick betalt i förskott.
Så kom en man vid namn James Hargreaves med en ny uppfinning, Spinning Jenny. Det var en spinnmaskin, som till en början kunde spinna åtta trådar, men utvecklades snart till att kunna spinna 100 trådar samtidigt.
Uppfinningen var populär hos ägarna, men var mindre uppskattad av spinnerskorna som kände sig hotade, med all rätt.
Hargreaves fick leva resten av sitt liv i armod.
År 1830 var ca 70 % av exporten från England textilvaror.

Fabriker
Fabrikerna hade före ångmaskinen varit belägna vid vattnet, eftersom det var därifrån man utvann energi. Men när ångmaskinen kom kunde man med hjälp av lån, bygga fabrikerna var helst man ville. Nu kunde man effektivisera produktionen genom att låta människor sköta maskiner istället för att allt skulle göras för hand. Detta innebar att det behövdes mindre arbetskraft, vilket självklart förde med sig stor arbetslöshet. Eftersom arbete var väldigt attraktivt blev lönerna låga. Det fanns heller ingen möjlighet att gå ut i strejk eller demonstrera. Då skulle arbetaren snabbt ersättas av en annan.
Eftersom arbetskraften var billig och de flesta andra länder inte hade lika effektiv produktion eller lika mycket viktiga råvaror, tjänade köpmännen avsevärt stora summor. De flesta länder som importerade varor från Storbritannien var Europeiska. I många europeiska länder hade handel tidigare ansetts vara något fult och till och med syndigt, vilket i och med industriella revolutionen försvann. Speciellt efterfrågade arbetare var kvinnor och barn, som oftast utförde samma arbete som männen, arbetade lika långa dagar, men för en betydligt lägre lön.

Industrialiseringens påverkan på samhället
Före industrialiseringen hade kyrkan haft hand om utbildningen, och därför bestod skolan mestadels av religiösa ämnen. Nu blev det viktigt att fler skulle lära sig läsa och skriva, även de fattiga. Detta främst på grund av att de framtida fabriksarbetarna skulle kunna sköta maskinerna.

Tidigare hade samhället bestått av de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder. Inget nytt system infördes, men i praktiken delades samhället in i tre klasser; över- medel och underklass. Till överklassen hörde adelsmän, fabriksägare, godsägare osv. I medelklassen ingick bl.a. läkare, lärare, rika bönder och journalister. Underklassen var den överlägset största av de tre. I den ingick industriarbetarna och övriga fattiga människor. De jordbrukare som tvingats in till städerna hörde hit.

Industrialismen innebar större kapital åt de rika, men de fattiga levde fortfarande hårt och knapert. Lönerna var som sagt mycket låga, arbetsdagarna var hårda, långa och slitsamma, och varorna var lika dyra som de varit innan. Medelklassen däremot, växte sig starkare och fick det betydligt bättre ställt än de haft innan.

Industrialism
Med ovanstående fakta kan jag dra slutsatsen att det främst är tre faktorer som orsakade industriella revolutionen:

 Arbetskraft
 Råvaror
 Kapital

Det kan låta lätt, men det är inte så lätt som det låter. För att det ska finnas arbetskraft, måste en befolkningsökning ske, sedan måste landet ha någon vara som andra länder är i behov av eller vill ha. Och så ska man ha kapital för att ta reda på det och starta upp hela processen.
Om vi tittar på de olika länderna idag, så kan vi också dra slutsatsen att de länder som har genomgått en industrialisering är de länder som också har det bäst ställt ekonomiskt.
Många av de så kallade utvecklingsländerna är kvar på samma stadium som Storbritannien var under 1700-talets tidigare del.

Storbritannien idag
Andel av befolkningen som lever på mindre än två dollar per dag Uppgift saknas
Spädbarnsdödlighet (2002) 0,5 %
Andel 10-14-åringar som arbetar (2003) 0 %
Andel vuxna som är HIV-smittade (2001) 0,1 %
Offentliga utgifter för hälsovård (2001) 6,3 % av BNP
Utgifter för hälsovård per person (2001) 1 835 US dollar
Antal läkare per tusen invånare (2004) 1,7
Andel kvinnor i parlamentet (2004) 18 %


¹ En bit åkermark
Sudan – ett u-land

Konflikten i södra Sudan – Afrikas längsta krig
Sudan har sedan dess självständighet år 1956 varit ett oroligt och krigsdrabbat område. Konflikten i södra Sudan tog sin början redan år 1955 och blev mer intensiva år 1983. Orsaken till inbördeskriget är att folken i södra Sudan vägrade låta sig styras av arabisk-muslimska Khartoum, som vid den tidpunkten pratade om att införa sharia² i hela landet. Detta upprörde självklart de icke-muslimska folken. Folket i söder hade länge varit förtryckta av de arabisk-muslimska folken, genom bl.a. slaveri. De icke-muslimska folken skapade två rebellrörelser, SPLM och SPLA, med ambition om att bli självständiga. Nu har norr och söder skrivit ett fredsavtal som innebär att södra Sudan ska vara ett självstyre i sex år från och med att avtalet skrevs under, 9 januari, 2005. Därefter ska en folkomröstning avgöra dess framtid.
Enligt fredsavtalet ska Sudan vara en federation bestående av två delstater: Nord- respektive Sydsudan. Det ingick också att Syd- och Nordsudan ska dra tillbaka alla militära styrkor. SPLA ska ha lämnat de norra delarna inom åtta månader och norra Sudan ska ha dragit tillbaka alla sina styrkor från söder senast i juli, år 2007. Båda styrkorna ska då upplösas och bilda en gemensam armé på 20 000 man.
Intäkterna från olja och utländskt bistånd ska delas lika och endast muslimska medborgare ska kunna ställas inför sharia-domstolar.
Juba gjordes till Sydsudans huvudstad och SPLM gick från gerillarörelse till politiskt parti, med John Garang som ledare.

Återuppbyggnaden
Så snart fredsavtalet var påskrivet strömmade flyktingar till sina forna hem för att återuppta det liv de tidigare berövats.
SPLM styr i Söder och John Garang blev förste vicepresident över hela landet.
Garang dog dock bara några veckor efter att ha tillträtt sin nya post, i en helikopterolycka. Folk började misstänka att någon planerat ”olyckan” och folken från söder tog araber till fånga, vilket resulterade i att araberna hämnades genom att tillfångata människor som härstammade från södra Sudan.
För att återuppbygga Sydsudan krävs otroligt mycket pengar, pengar från de rikare länderna. De fick löfte om stora summor och återuppbyggandet är i full gång. Men som det ser ut nu, står det i skuggan av konfliktdrabbade Darfur. Och biståndet tycks riktas dit istället.

Konflikten i Darfur
Denna konflikt beror på att den svarta bondebefolkningen i Darfur tycker att regeringen tar de arabiska boskapsskötarnas parti i konflikten mellan dem och att regeringen försummar regionen. De starkaste rebellrörelserna kallas SLM/SLA (Sudans befrielsearmé) och JEM (Rättvise- och jämlikhetsrörelsen).
De svarta rebellerna hade till att börja med militära framgångar. Armén började då dela ut vapen till arabiska nomadfolk och uppmana dem att ansluta sig till halvmilitära miliser. Ridande nomadkrigare, som de svarta i Darfur kallade janjawid, angrep de bofastas byar, ofta efter att byarna först bombats av regeringsflyg. Som ett led i terrorn våldtogs kvinnor systematiskt. FN: s samordnare för humanitärt bistånd i Sudan betecknade i mars 2004 situationen i Darfur som "världens värsta humanitära katastrof"
13 olika FN-organ och drygt 80 hjälporganisationer sysselsatte nästan 14 000 hjälparbetare. Dessa hade dock svårt att nå alla hjälpbehövande, bland annat på grund av dagliga banditöverfall mot hjälpsändningar. I november beräknade FN att nästan 3,5 miljoner människor i Darfur – halva områdets befolkning – behövde få humanitär hjälp. Av dessa var 1,8 miljoner internflyktingar.
Fredsförhandlingar har påbörjats inte mindre än sju gånger, men de har alltid kört fast.
Det sjunde fredsförhandlingsförsöket ägde rum i november, 2005.
SLM/SLA och JEM var hade gemensamma krav; ett återställande av Darfurs gränser, så som de var vid Sudans självständighet år 1956 och en post som vice president.

Sjukvård
Många sjukvårdsutbildade har flyttat utomlands eller varit tvungna fly inom landet på grund av alla inbördeskrig. Fungerande sjukvård existerar nästan bara i städerna i norr. På landsbygden och i krigshärjade områden har FN:s övergripande hjälpprogram, Operation Lifeline Sudan, varit den enda möjligheten till vård som funnits att tillgå.
Undernäring och dåliga förhållanden ökar mottagligheten för sjukdomar. Tuberkulos, diarréer, luftvägsinfektioner och malaria är exempel på vanliga sjukdomar. Endast fyra av tio personer har tillgång till rent dricksvatten.
Vaccinationsprogram har varit lyckade; 80–90 procent av barnen är vaccinerade mot de vanligaste barnsjukdomarna.
Antalet rapporterade fall av hiv och aids var länge relativt litet, jämfört med regionen i stort. 2001 uppgavs 2,6 procent av den vuxna befolkningen bära på hiv. Osteriliserade sprutor och smittat blod på sjukhusen bidrog till smittspridningen. Under 2005 kom oroande rapporter från FN om kraftig ökad spridning av hiv, framför allt i södra Sudan.

Naturtillgångar
Sudans oljefyndigheter har varit kända sedan 1920-talet, men det var först 1999 som kommersiell utvinning kunde startas. Tillgångarna finns till största delen i områden i sydvästra och mellersta Sudan, som tills nyligen härjats av inbördeskriget. Regimens tidigare försök att pumpa upp oljan avbröts av strider och sabotage från gerillarörelsen SPLA.
Sedan starten har oljans betydelse för ekonomin vuxit snabbt. Från att 1998 i princip inte ha bidragit med någonting, stod oljan 2001 för 42 procent av statens intäkter och tre fjärdedelar av exportinkomsterna.
Sedan 2000 utvinns även naturgas för export. Mer naturgas finns sannolikt under Röda havet.
I bergen vid kusten har guld brutits sedan faraonernas tid. Även guldet utvinns i dag i samarbete med utländska gruvföretag. I närheten av den etiopiska gränsen bryts krom. I övrigt utvinns inte mycket mineraler. I väster har man hittat uran och det finns också marmor, gips och glimmer. Under Röda havet finns sannolikt koppar, zink och järn.

Jordbruk
Jordbruket stod i början av 2000-talet för drygt en tredjedel av Sudans bruttonationalprodukt (BNP). Två av tre sudaneser livnär sig av jordbruk och/eller boskapsskötsel, ofta för självhushåll. De viktigaste basgrödorna är durra, hirs och vete. Bomull var länge den mest betydelsefulla exportgrödan, men under 1990-talet intog sesamfrön den platsen. Kommersiell odling av bomull och socker förekommer främst i norr. I skogar i söder insamlas gummi arabicum (används till halstabletter).

Arbetsmarknad
Att hitta trovärdiga uppgifter om arbetslösheten i Sudan är näst intill omöjlig. En siffra vi fick i slutet av 1990-talet var 30 %, men vi kan omöjligt veta om det stämmer. Sudaneser har rätt, enligt lag, att starta och vara med i fackföreningar, men i verkligheten är fri facklig verksamhet en omöjlighet. Det finns endast ett tillåtet förbund och det är regeringskontrollerat. Efter en kupp 1989 förbjöds all facklig verksamhet och många som försökt verka för bättre arbetsvillkor har fängslats. Brott mot strejkförbudet kan straffas med döden. Trots detta är det många som strejkar och protesterar vid massavskedanden och privatiseringar.
Arbetarnas löner i Sudan är bland de sämsta i hela världen och lönerna bestäms i princip av regeringen.
Trots att det är förbjudet förekommer tvångsarbete och arbete under slavliknande former.

Skola och utbildning
Analfabetismen i Sudan är hög, 30 % för män och 54 % för kvinnor (uppgifter från år 2000). I teorin är skolan relativt bra. Allmän skolplikt råder för barn mellan sju och tretton år och den statliga grundskolan är avgiftsfri. Men som ni förstår fungerar det inte så bra i praktiken. Endast 46 % av barnen börjar skolan. Det är framförallt flickors skolgång som uteblir.
I södra Sudan har situationen varit värst i och med det långa inbördeskriget. Lärare har varit tvungna fly eller mördats. Speciella attacker gjordes mot skolor, lärare och andra människor med utbildning.
Men hela landets skolor ha naturligtvis lidit av inbördeskriget, eftersom pengarna gått till vapen och annat som krävs för att driva ett krig.
Efter grundskolan finns möjlighet till ett treårigt högre stadium och därefter ett treårigt gymnasium eller en fyraårig yrkesutbildning.
Utbildningens kvalitet har ofta stora brister. Länge tyngdes utbildningsväsendet av sitt koloniala arv, med kursplaner som främst syftade till att få fram koloniala administratörer. 1989 stadgades däremot att alla kursplaner i princip skulle utgå från Koranen och profeten Muhammeds tankar.
I skolorna som drivs av regeringen är undervisningsspråket arabiska och i södra Sudan, där SPLM driver skolorna undervisar de på engelska.
Sudan har också åtta universitet.

Kommunikationer
Det finns vägar i norra Sudan, men i söder och öster existerar det knappt. Detta skyddar folket som bor där mot hot från norr, men utgör enorma problem för hjälporganisationerna som måste ta sig dit.
Järnvägsnätet är med sina 590 mil det tredje längsta i Afrika, men det är mycket nedslitet. En stor del av vagnparken går inte att använda. Alla spår är dessutom enkla, vilket kraftigt minskar nätets kapacitet

Industrialisering av Sudan
Det som har gjort Sudan så fattigt är främst krigen som pågått sedan Sudans självständighet. Kriget i södra Sudan har aldrig varit så nära en lösning som det är idag, men Darfurkonflikten är däremot långt ifrån en lösning.
Sudan har alltid varit fattigt, även i förhållande till dess grannländer.
Enligt uppgifter var Sudans försvarsutgifter 665 miljoner dollar, år 2002, men de egentliga siffrorna tros vara betydligt högre.
Om man skulle få slut på inbördeskrigen skulle man istället kunna lägga pengarna på medicinsk vård och på att utvinna Sudans naturtillgångar.
Om krigen skulle ta slut och den medicinska standarden skulle öka, skulle det innebära befolkningsökning. Det i sin tur skulle betyda att fler människor skulle kunna arbeta.
Man skulle också kunna bygga hotell längst kusten och satsa på turism. Där finns goda möjligheter till dykning, sol och bad. Om turismen skulle bli större, skulle det innebära fler arbeten till ortsbefolkningen.
Torka är ett enormt problem i Sudans varma klimat. År 1978 påbörjade Sudan och Egypten ett projekt som gick ut på att bygga en 36 mil lång kanal, Jongleikanalen. Syftet var att snabba på Vita Nilens lopp genom Suddträsken, eftersom mer än hälften av flodvattnet dunstade bort där. Tillskottet av vattnet skulle delas mellan länderna. Men protester från boende kring träsket, miljöproblem och angrepp från SPLA-gerillan gjorde att bygget avbröts 1983, när man byggt 25 mil. Om man nu skulle besluta att bygga klart det påbörjade arbetet, skulle man öka vattenåtkomsten kraftigt, om än inte tillräckligt.
För att hjälporganisationer ska kunna ta sig fram, och för ett mer öppet Sudan är kommunikationer viktiga. Att bygga vägar och förbättra järnvägen är därför viktigt.
Under kriget lades många landminor ut på bl.a. fält och i gamla skolor. För att folket ska känna sig trygga måste de röjas undan.
Fackföreningar och arbetarnas rättigheter måste prioriteras. Om arbetarna inte har vettiga arbetsvillkor kommer utvecklingen stanna upp, eftersom viljan att förbättra och utveckla inte blir intressant för den enskilda individen. Och framför allt för att människorna ska må bra.
Att bygga upp och förbättra skolorna är en förutsättning för landets framtid. Ett bildat folk är oerhört viktigt för landets utveckling.
Eftersom så stor del av folket försörjer sig på jordbruk, vore det bra att effektivisera det, så att de kan ha ett lager ifall det blir missväxt något år.

Slutsats
Att våld föder våld finns det många exempel på. Konflikterna i Sudan är ett. Det är lätt för mig att sitta här framför min dator, med kylskåpet fullt och klagandes på att vattnet smakar skit, och säga hur man skulle gå till väga för att industrialiser...