Rättskunskap Etiska dilemman

Innehållsförteckning

Metod och material............................................ 3

Faktadelen; De fyra principerna.................... 3

Prioritering inom sjuvkården......................... 4

Religionernas inställning angående organdonation................................................................................. 5

Aktiv dödshjälp (Eutanasi).............................. 6

Källvärdering och källkritik............................ 6

Diskussion/Avslutning..................................... 6

Källförteckning................................................... 9

Syfte

Jag valde att skriva om etik inom sjukvården för att det har varit ett hett diskussionsämne de senaste åren. Då har det framförallt handlat om rätten till dödshjälp. Ska det få tillämpas eller ej? Detta har då ansetts som ett typiskt etiskt dilemma, där det faktiskt inte finns något direkt rätt eller fel. Etik och moral är begrepp som ofta används synonymt där moralen handlar om våra handlingar, som antingen är rätt eller fel och där etiken belyser vår reflektion över moralen. Det vill säga en reflektion över våra mänskliga värderingar och dess bakgrund. Etik har ett ursprung från grekiskans "ethos" som betyder sedvänja, vana, oskriven lag. Därför handlar etik och moral mycket om värderingssynpunkter.

Avränsning

Men för att påbörja en diskussion och analys angående det här ämnet tänkte jag börja med lite fakta kring etiken inom sjukvården, då inte bara om dödshjälp utan även angående självhjälp, transplantationsverksamhet/organdonation och den allmänna etiken inom sjukvården.

Problemformulering

Vilka etiska regler och prioritering gäller inom sjukvården? Är de okej eller bör de förändras?

Hur ser religionerna på transplantationsverksamhet? De etiska problemen för organdonation? Är det etiskt rätt?

Vad innebär dödshjälp? Ska man få använda det? Varför? Varför inte?

Vad är etik?

"Reflektion över och dialog omkring livsåskådning

och människosyn, värderingar och normer

som visar sig i, och som döljer sig bakom vårt

förhållningssätt, våra ord och våra handlingar. "

                                               Daniel Brattgård

         Sjukhuspräst, Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Metod och material

Jag använder mig av internetsökningar för att få reda på fakta. Därefter gör jag en noggrann källkritik för att försäkra mig om att min källa är trovärdig.

Kring analysen använder jag mig av min tidigare fakta som grund för att kunna göra en bra diskussion kring ämnet.

Faktadelen; De fyra principerna

Från tiden 400 f. Kr. fanns det olika etiska regler bland läkarna och som härstammar från Hippokrates ed. Där de två viktigaste förmodligen handlar om den tystnadsplikt som läkare har om sina patienter och att när läkaren ska bota sin patient så ska han göra allt för att förhindra någon skada på henne. Dessa två etiska regler har levt vidare ända fram till dagens nutid. Sjukvården har även fyra andra etiska principer som de följer;

•-          Autonomiprincipen. Den innebär att man som patient har rätt till att bestämma över sig själv. Denna rätt har alla människor som blir inlagda. Ifall man inte kan bestämma över sig själv så läggs det över till någon närstående eller på läkaren. Denna princip kommer jag diskutera mer kring senare.

•-          Lidandeminimeringsprincipen. Eftersom lidande sällan är speciellt behagligt så innebär den här principen att man ska försöka finna en behandlingsform som är så skonsam som möjligt.

•-          Godhetsprincipen. Att försöka förebygga skada och lidande är något gott, och det är det vi alla ska sträva efter i livet.

•-          Rättviseprincipen. Detta handlar om hur viktigt det är att inte särbehandla patienter beroende på ursprung, ålder, bostadsort, inkomst osv. Det är alltså omoraliskt fel att särbehandla någon person eftersom alla ska ha samma rätt till vård!

Autonomprincipen är något som man försöker hålla hårt på. Så länge patienten är vid medvetande så ska dennes vilja följas, även om den saknar rättslig handling eller är omyndig så ska dennes vilja respekteras. Ifall personen är medvetslös så går bestämmandet över till en laglig stallföreträdare. Ifall personen är i akut behov av vård och där inte finns någon stallföreträdare brukar man utgå från att personen skulle ha samtyckt till ingreppet. Ifall personen har försökt begå självmord och är medvetslös så är principen att läkaren alltid ska försöka rädda dennes liv. Även när en person har avlidit så gäller autonomprincipen, dvs. man ska försöka följa den döde personens kända vilja.

Prioritering inom sjuvkården

Denna kan ibland vara problematisk. Den bygger på rättviseprincipen. Men ordet rättvisa kan ibland betyda väldigt olika beroende på sammanhang och personer. Det kan ju antingen vara lika mycket åt alla, fördelning efter behov, fördelning efter förtjänst, "först till kvarn" eller via lottning osv. Sjukhusen har bestämt sig för att resurserna ska fördelas genom fördelning efter behov.  Men detta räcker inte. Det ska även fördelas efter tre etiska principer som är rangordnade och detta har beslutats av riksdagen.

•-          Människovärdeprincipen. Alla har samma rätt till lika sjukvård!

•-          Behovs- och solidaritetsprincipen. Resurserna ska gå till de som behöver det mest. Det vill säga där behoven är som störst.

•-          Kostnadseffektivitetsprincipen. Det ska vara en naturlig relation mellan kostnaderna och effekten, vilket mäts i hälsa och livskvalitet.

Detta betyder att även om det kostar betydligt mer att bota någon med en svår sjukdom så ska dessa gå före i kön eftersom de är i betydligt större behov av sjukvård än någon som är lindrigt sjuk. Man får absolut inte rationalisera beroende på ålder, födelsevikt, livsstil eller ekonomiska förhållanden, utan alla har samma rätt till vård. Tack vare dessa principer har man även gjort en fortsättning på de tre principerna med ytterligare riktlinjer för att kunna underlätta informationen angående fördelningen av resurserna. Jag kommer nu citera direkt från min källa, eftersom dessa punkter inte bör förändras.

"I första hand kommer vård av:

•-           Livshotande sjukdomar

•-          sjukdomar som utan vård leder till varaktigt invalidiserade tillstånd eller för tidig död

•-          svåra kroniska sjukdomar

•-          palliativ (lindrande men icke botande) vård av svåra kroniska sjukdomar

•-          människor med nedsatt autonomi"[1]

Angående transplantationsverksamhet så är organdonation en av förutsättningarna för att det ska fungera.  "Den enes död, den andres bröd" är ett talesätt som får en intressantare innebörd i detta fall. När en människa i, oftast, unga år avlider så står de anhöriga inför en svår fråga angående organdonation. De personer som är i behov av donation är oftast svårt kroniskt sjuka människor som behöver organ för en förbättrad livskvalité, kanske till och med för att överleva. Men det är oftast en svår fråga, och det kretsar oftast mycket kring de etiska reglerna och verben, "att ta, att ge och att ta emot".

Man kan naturligtvis inte bara ta ett organ från någon som är död, eftersom man inte vet dennes vilja och det betraktas då som stöld. Innan en organdonation sker så är det helt enkelt den dödes vilja som gäller. Att ge ses som en gåva och när givaren har överlämnat sitt organ så är det inte längre givarens utan mottagarens.  Men denna person som tar emot organet ska absolut inte behöva känna att denna har fått en möjlighet att leva vidare på den andres bekostnad, utan den ska få vara övertygad att den fick leva vidare på den andres generositet.

Dagens religioner har även en hel del att säga till om angående organdonationer och transplantationsverksamhet. De flesta religionerna ställer sig positiva till frågan, så länge det fortfarande finns en stor respekt för den döda kroppens integritet. Olika religioner har självklart olika inställning.

Religionernas inställning angående organdonation

Buddism och Hinduism

Det är upp till individens eget samvete hur den vill agera angående organdonation.

Grekisk Ortodox

Enligt tradition så är inte en donation av hela kroppen i forskningssyfte förenligt med traditionen, men mot behandling som bidrar till att återuppbygga hälsan finns där inga invändningar mot.

Islam

Så länge donatorn har lämnat ett skriftligt meddelande så godkänner muslimer donation. Dock får organen inte lagras utan ska transplanteras direkt. Detta för att i muslimernas religion så finns där en princip som har med prioritet att rädda människors liv, och organdonation är då ett sätt att hjälpa dem uppfylla denna princip.

Jehovas vittne

Så länge organen först töms på blod innan de transplanteras så är det upp till den enskilda individens samvete om den vill donera.

Judendom

Det är obligatoriskt att om det är möjligt rädda liv. Kan man genom organdonation rädda liv, så gör man det. Detta efter principen "Pikuach Nefesh" - plikten att främja livet och respekten för livets helgd. Det är möjligt att rädda livet eller ge andra människor nya livsmöjligheter genom organdonation och därför väger detta högre än den andra principen, "Kibud Hamet". Den principen står för vördnad och respekt för den döde och dess kropp.

Katolicism

Det anses som en välgörenhetshandling och uppmuntras därför av Vatikanen.

Protestantism

Stöds och uppmuntras. [2]

Aktiv dödshjälp (Eutanasi)

Detta innebär att man på antingen patientens eller någon nära anhörigs begäran bidrar till en patients död på medicinsk väg. Angående dödshjälp brukar man diskutera kring passiv och aktiv, samt frivillig och ofrivillig dödshjälp.

Passiv dödshjälp innebär att man avstår från fortsatt behandling, med medicinska och tekniska hjälpmedel, av dödlig sjukdom vilket gör att livet förkortas för en döende person som exempelvis ligger i koma. Detta är ofta lagligt i västvärlden och används även i Sverige.

Aktiv dödshjälp är däremot inte tillåtet i Sverige och är förbjudet i stora delar av världen. De länder där det är tillåtet är i Schweiz, Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Aktiv dödshjälp innebär att man genom exempelvis en hög dos av morfin avsiktligt påskyndar döden i relation till grundtillståndet.  Det vill säga man ger en dödlig dos av morfin.

Frivillig dödshjälp innebär att patienten själv har bett läkaren om att få dö.

Det kan då antingen ske via aktiv eller passiv hjälp. I aktiv dödshjälp ingår även aktivt läkarassisterat självmord. Det vill säga att läkaren skriver ut preparat som kan leda till en letal dos men att patienten själv tar dosen.

Ofrivillig dödshjälp innebär när patienten själv inte kan uttrycka sig ifråga om dödshjälp utan beslutet tas av någon annan utan patientens samtycke. Detta betraktas som mord, även av de som är för dödshjälp! [3]

Källvärdering och källkritik

Mina källor kommer från internet och jag anser dessa väldigt trovärdiga. Min ena källa från "ettamneomlivet.nu" har visserligen fått sin fakta från ett tidigare led men är ändå väldigt trovärdig. För att försäkra mig att all min fakta stämmer så rådfrågade jag även min mamma eftersom hon själv jobbar inom sjukvården och har bra koll på dess principer och etik. Hon konfirmerade att uppgifterna stämde väldigt bra.

Wikpedia har alltid varit en väldigt diskuterad källa. Men eftersom jag själv har relativt bra koll på vad dödshjälp innebär och vad det handlar om så anser jag att den fakta jag har fått som tillförlitlig.

Diskussion/Avslutning

Jag tänkte börja med en diskussion kring dödshjälp och självhjälp/autonomiprincipen. Ska en människa som knappt har koll på vad som är bäst för den själv få bestämma hur den vill ha det? Som exempel fanns där en kvinna som under en period var väldigt yr och som bodde på ett boende och ibland trillade ur sängen under nätterna. Men annars uppfattades kvinnan som klartänkt och kompetent. Men personalen ville ändå sätta upp sänggrindar för att förhindra att hon skulle skada sig när hon trillade ner på golvet. Men kvinnan ville inte gå med på det här. Hon ansåg att hon kände sig instängd av grindarna och att hon hellre trillade ner och slog sig. För att det skulle bli ännu mer komplicerat så led kvinnan av dålig hörsel vilket gjorde det svårt för personalen att föra en konversation med henne. Detta skapar då en intressant diskussion kring den etiska principen. Självklart ville personalen följa autonomiprincipen som handlar om att patienten ska ha sitt eget självbestämmande men samtidigt vill man uppfylla godhetsprincipen, dvs. man vill förhindra att hon skadar sig. Så vad är då etiskt rätt? Eftersom kvinnan är hyfsat klartänkt och anses kompetent nog att fatta sina egna beslut så anser jag att personalen gör rätt i att följa kvinnans vilja, framförallt eftersom autonomiprincipen är något man försöker hålla hårt på. Men då tycker jag att allt blir lite förvirrat och konstigt. Eftersom aktiv dödshjälp länge inte har varit tillåten i Sverige, det håller på att ske en förändring, så säger det emot autonomiprincipen. Om man ska följa denna princip före godhetsprincipen eftersom man vill hålla väldigt hårt kring denna del, så varför tillåter man då inte dödshjälp? Det handlar ju, precis som självbestämmandet, att man ska få bestämma själv så länge man har en fri vilja och klart tänkande. Både lidandeminimeringsprincipen och godhetsprincipen går ju även ut på att förhindra lidande. Om då en patient känner att hon lider av en obotlig sjukdom och den är obotlig, så varför ska man då låta henne lida? Det motsäger ju alla de tre principerna, men ändå vill man inte tillåta det?! Dock verkar det ske en förändring, jag såg senast en dokumentär som handlade om en kvinna som hade varit förlamad, svårt sjuk osv.  sen hon var sex år och nu var hon runt trettio. Nu fick hon äntligen avstängt sin respirator så hon kunde få ett värdigt slut. Jag tror att en förändring är ett måste. Eftersom passiv dödshjälp är tillåten, så varför då inte tillåta aktiv dödshjälp. Aktiv dödshjälp används säkerligen i all hemlighet runt om i världen, men detta är ju inte direkt rättsäkert. Framförallt inte eftersom det inte går att ångra sig när man väl har valt att använda den. Eftersom vi i vårt samhälle har mycket frihet, så tycker jag att vi borde få ha full frihet att få välja om vi ska leva eller icke. Staten, som har det här beslutet i sina händer, borde då göra allt för att försöka uppfylla vår önskan. En människa som är obotligt sjuk och som vill slippa lida in i det sista borde få dö. Eftersom staten säkerligen är helt medveten om att dödshjälp sker i det fördolda borde de antingen motarbeta den, eller i mina ögon, göra allt för att legalisera den och få igenom en säker rättslig process för den som vill slippa lida. Det ska vara en human och värdig process. När jag nu argumenterar för aktiv dödshjälp så argumenterar jag naturligtvis för att man ska ha ett självbestämmande så länge man är klar och anses kompetent nog att bestämma över sina egna beslut. Nu är det självklart svårt, för det blir ju sjukvårdspersonalen som får göra sitt bedömande, att bedöma ifall man är "kompetent" nog. Vart kommer då gränsen gå för kompetent och icke kompetent?  Det är ju då nästa diskussions fråga. Därför tror jag att det viktigaste är att man går efter patientens egen vilja, även om det skulle kunna innebära att hon skadar sig. För om patienten skadar sig, och den inte har fått kontrollera sitt bestämmande, kommer det bli en väldigt stor diskussion kring detta beslut.

Men för att sen argumentera emot aktiv dödshjälp och autonomiprincip så skulle det kunna finnas en del anledningar. För hur ofta vet en patient bättre än en läkare? Om en läkare ska kunna rädda en patients liv krävs det ibland att det är läkaren som tar beslutet. Hur ska man exempelvis göra ifall personen inte kan uttrycka sig eftersom hon ligger i koma? Då måste ju läkaren ta beslutet. Angående dödshjälp finns där en hel del saker som kan förhindra aktiv dödshjälp. En läkare kan ju då medverka till mord. Ifall patienten inte kan föra någon talan, men dess närstående för den så finns där ju en risk att patienten hade velat motsäga sig dödshjälpen, men den får ingen möjlighet. Likaså kan läkaren medverka till läkarassisterat självmord. Ska det vara okej att en läkare medverkar till självmord? Det sker visserligen redan idag och är inte olagligt. Men ifall aktiv dödshjälp skulle legaliseras skulle definitivt denna del av självmord öka. Vill man dö så går man helt enkelt bara till sin läkare och ber om en letal dos... Ifall aktiv dödshjälp ska få legaliseras så måste man sätta gräns på NÄR det ska vara tillåtet. I min värld så anser jag att det endast ska ske om en person inte kan återvända till ett normalt liv. Så som om man blir totalförlamad, hamnar i koma, får en obotlig sjukdom och man lider fruktansvärt på slutet eller man råkar ut för att bli hjärndöd. Det ska inte användas för att någon bara helt plötsligt är trött på livet och vill dö. Men samtidigt förstår jag de personer som har svårt att tro på aktiv dödshjälp. Det kan lätt bli att man får tappat förtroende för läkarna när man ligger i livets slutskede och väntar på döden. Kanske stänger läkarna helt plötsligt av maskinen när man egentligen inte vill dö? Sen kan de då bortförklara sig att det var på patientens vilja, eftersom en död patient inte kan uttrycka sig och förklara att det är en lögn. Samtidigt finns där ju en risk att personer som hamnar på sjukhus, med högt inflytande kan bli tvingade till självmord. Jag tänker främst på utpressning. Kanske ligger de på sjukhuset och de får då veta att deras familj har blivit kidnappade. Om de inte begär att sjukhuset tar deras liv så kommer deras familj dö. Därför är det extra viktigt att man har klara och tydliga gränser och bestämmelser på när aktiv dödshjälp får ske! Ska exempelvis den sjukes anhöriga få besluta ifall denne inte kan ta detta beslut själv? Vems vilja ska väga tyngst? Ska den anhöriga ha något ord med i beslutet?

Samtidigt så är ju egentligen läkarens uppgift att värna om livet och försöka bota allt som går att bota. Men det har gjorts en del statistiska undersökningar som visar att ungefär 80 % av befolkningen är för dödshjälp och ungefär en tredjedel av läkarna hade kunnat tänka sig ge en letal dos så länge det är patientens fria vilja och den lider svårt. [4] Det många även diskuterar är omgivningens beslut och påverkan. För det beslut som den sjuke tar kommer även påverka dess omgivning. Ska man då vara objektiv och låta patienten ha sin egen vilja eller ska man tänka på dess konsekvenser som kan fås när den sjuke tar sitt beslut att dö i förtid?

Mitt starkaste argument för att vara för dödshjälp är egentligen respekten för liv och död.  Döden är något vi själva kommer att möta och därför krävs det en viss respekt både inför döden, men även livet. Har vi då inte själva rätten att få bestämma i största möjliga mån hur vi kommer att möta döden. I många fall har du inte någon möjlighet att själv ta beslutet, antingen råkar du ut för en olycka eller så råkar du ut för någon sjukdom. Men det lilla beslut som vi själva kan få ta, det vill säga, vi kan besluta NÄR vi väl ska dö om vi har en obotlig sjukdom som vi lider av, ska vi inte få besluta det själva? Med tanke på alla andra rättigheter och friheter vi har i samhället, så borde detta egentligen vara den största och viktigaste punkten i lagstiftningen. För detta handlar ju trots allt om liv och död!

Angående transplantationsverksamhet anser jag att den är etiskt rätt. Det är upp till individens...