Novell - Sjukdomen från helvetet

Sjukdomen från helvetet

Sjukdomen från  helvetet har fördelat från vänstra bröst till högra och därefter till mina lungor. Jag är trött. Trött över att vara sjuk, trött att lämna skönheten. Se mig själv utan hår klarar jag inte. Hur ska mina barn klara det och varför kan jag inte leva ett lyckligt liv. Varför? Varför kan inte mitt liv fortsätta som en väg. Jag brinner som en eld här inne av smärta. Sanningen om att jag aldrig mer kommer att se på min familj och de som står nära mig är en av de mest plågade smärtorna. Att aldrig kunna smeka min mans mjuka händer, aldrig få se de vackra leendena från mina barn. Det värker hårt. De sista timmarna är snart över för mig.

Här sitter jag i min säng, funderar på vad jag har uppnått i mitt liv. Hur kommer mina barn ihåg mig? Hur kommer min man tåla sorgen när jag är borta? Spelar det någon roll egentligen? Jag är nöjd för den jag är. Jag har älskat min man oerhört. Jag har fyra vackra barn som respekterar mig och ser upp till mig. Jag har gjort skillnader i deras liv. De är mitt arv. Jag är redo att säga adjö.

Sofie kom fram med darrande till min säng och torkade tårar ur ögonen med sina korta knubbiga fingrar.”Mamma”, mumlar hon, hennes röst spricker.”Ja, älskling,” svarar jag mjukt och hjälper henne i sängen så gott jag kan, jag tog bort håret från hennes mulliga kinder och gav ett varmt kram.” Vi alla har gjort detta kortet till dig mamma”, säger hon med glädje. Hon räcker mig en vitt papper. Ingenting mer än en massa överflödiga lim. Med stora bokstäver står det "Jag älskar dig mamma". Jag gömmer mina tårar. Jag måste vara stark. Jag får inte gå sönder. Jag måste vara modig för henne. Smärtan väcker i mitt bröst. Jag torkar mina tårar och säger ”tack älskling, vet du vad, mamma älskar dig också, glöm aldrig det, här har jag något för dig älskling”. Emma hjälper mig att sitta upp och jag tar av halsbandet från mitt hals. Jag knäpper halsbandet runt hennes hals med glädje.” Här älskling, varje gång du öppnar den, minns du att jag alltid finns där för dig”,  hon nickar och ler av glädje. Jag kysser henne i pannan,  hon glider bort från sängen och lämnar rummet.   

”äntligen ensam” säger jag till Kristian, han ler mot mig med varma ögon. En tyst stund ger jag blicken runt i rummet på blommorna, kort och presenterna  som är omringad sängen som har blivit mitt hem under de senaste åtta månaderna.” Lämnar jag ett arv som ska var stolt av?” Frågade jag honom, med sökta ögon för sanningen.

”Ja,älskling”svarade han, han sänkte sig själv i sängen bredvid mig och tog bort den orörliga hårstrå från mitt ansikte.”Du har gått genom eld och kommit ut oskadad. Du har gjort inverkan på alla runt omkring dig. Du har lärt mig hur man är en bra far. Du har lärt alla våra fyra barn att respektera andra, vara stolt och sann. Jag kan bära alla dessa barn i en vacker framtid på grund av vad du lärt mig”.

Jag stirrade på honom, jag tog hans ord och såg hur äkta de var. Har jag verkligen kommit genom oskadda? Jag dör ju,trots allt. Kanske det är så det var tänkt att vara hela tiden. Mitt arbete här är gjort. Smärt...