Analys av svindlande höjder

2 röster
23365 visningar
uppladdat: 2014-10-21
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Svindlande höjder är en roman skriven av Emily Brontë, en brittisk författare, vars långtråkiga uppväxt ledde till hennes rika fantasi. Kanske var det just denna livliga fantasi som gav upphov till denna romantiska roman, fylld av melodramatiska känslor. Tragiskt nog var detta verk den enda roman hon hann skriva eftersom hon dog så ung som endast 30 år gammal.

Året är 1801 och Mr Lockwood anländer till Wuthering Heights för att hyra Thrushcross Grange av Mr Heathcliff. Han stannar över för att vädret inte tillåter honom att vandra hemåt, men under natten börjar han få övernaturliga drömmar om en viss Catherine Earnshaw som ber om att få bli insläppt genom fönstret. Romanen handlar sedan om hur hushållerskan Nelly Dean berättar den banbrytande berättelsen om Catherine Earnshaw och hennes familj och hur de förhållit sig till både Wuthering Heights som Thrushcross Grange.

Berättelsen börjar vid Mr Heathcliff ungdom, då den äldre Mr Earnshaw tog hem den föräldralösa pojken och uppfostrade honom som en av sina egna barn. Han erhöll två nya fostersyskon, trångsynta Hindley och impulsiva Catherine. Hindley avskydde åsynen av honom och tyckte han tog upp alldeles för mycket plats, medan han och Catherine kom oerhört bra överrens. Några år senare dog den äldre Mr Earnshaw och då gick Wuthering Heights i arv till sonen Hindley, som behandlade Heathcliff sämre än en tjänare. Heathcliffs hat mot Hindley växte under åren och han lovade att en dag få sin hämnd, vilket jag anser vara det mest utmärkande temat i boken.

För att dämpa Catherines gränslösa livlighet skickades hon över till grannarna på Thrushcross Grange för att bli en mer stereotypisk kvinna som samtiden accepterade. Hon kom hem efter ett par veckor och var till viss mån förändrad, men hennes tillgivenhet för Heathcliff återstod. Bara något år senare dog brodern Hindleys fru och efter ytterligare problem bestämde sig Catherine slutligen för att gifta sig med grannen Edgar Linton på Thrushcross Grange. Av ren ilska och uppgivenhet bestämde sig Heathcliff för att ge sig av, övertygad om att Catherine var hans sanna själsfrände. När Heathcliff återvände efter ett par år var mycket förändrat. Catherine låg på sin dödsbädd och hela Thrushcross Grange var genomsyrat av dess sorgsna och nedlåtna stämning. Själv var Heathcliff numera en välbärgad man och hyrde Wuthering Heights av den starkt alkoholiserade Mr Hindley Earnshaw. Heathcliff bestämde sig för att träffa Catherine en sista gång, emot hela Thrushcross Granges önskan och i hennes sista andetag förklarade de deras kärlek för varandra.

Romanen är dock långt ifrån slut vid Heathcliffs förkrossande förlust. Istället tillängade Heathcliff resten av sitt liv till att ge hämnd på de som en gång gjort honom ont, utan att förlora Catherine ur sinnet.

En av romanens mest betydelsefulla karaktärer är självfallet Heathcliff, då alla de andra karaktärerna försvinner under romanens gång, oftast genom döden. Han gick från att vara en föräldralös odugling till en förmögen gentleman. Trots det hade folk svårt att se honom som den respektabla man han blivit, då hans hämndfyllda begär fortsatt att väcka avsky i hans omgivning, förutom hos Catherine, hans tvillingsjäl. Hennes passionerade kärlek drev honom att begå odrägliga handlingar. Både Heathcliff och Catherine var själviska och väldigt vildsinta, även om Catherine kan tyckas snäppet barnsligare. Efter deras gemensamma uppväxt förstod de att de var ingenting utan varandra, deras liv var sammanvävda och kunde inte splittras. Därför kan det komma som en överraskning när hon bestämde sig för att gifta sig med grannen Edgar Linton, och inte följa sin sanna önskan. Trots allt, kunde inte Heathcliff sluta älska Catherine. Hon var hans enda drivpunkt i livet, på gott och ont, även efter hennes bortgång. Hans kärlek var ömsesidig: ”Min kärlek till Heathcliff liknar själva berggrunden- den är inte till så stor synlig glädje men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff- han är alltid, alltid i mina tankar, inte som en källa till glädje, lika lite som jag alltid är en källa till glädje för mig själv, utan som mitt väsen. I citatet ser man hur Brontë försökte beskriva den oändliga kärleken emellan dem. Deras kärlek lurar döden som skiljer de åt fysiskt, men den finns förevigad i deras själar. Utan den ena är den andra ingenting, och vice versa. Den makalösa kärleken är svår att sätta i ord, och är tämligen surrealistiskt, likt många andra romaner från romantiken. Ett annat bevis för deras obeskrivliga kärlek är när Catherine precis dött. Heathcliff skrek ut i vånda att hon inte skulle få ro så länge han lever, att hon måtte spöka för honom: ”Var alltid hos mig, visa dig i vilken skepnad du vill, driv mig till vanvett! Men lämna mig inte i en avgrund där jag inte kan finna dig! Å gud, det här är outhärdligt! Jag kan inte leva utan mitt liv! Jag kan inte leva utan min själ!” Här visas tydligt hans egoism. Även om han skulle gjort allt för Catherine, så skulle gärningen i slutändan endast begås för att gynna sitt eget sinne, sin själ, i andra ord- Catherine.

Svindlande höjder är som sagt klassad som en bok inom romantiken, men har den helt kunnat undvika de realistiska samt naturalistiska idéströmningar under 1800-talet? Ett starkt naturalistiskt drag tycker jag är hur karaktärerna påverkas av miljön. Ett exempel är Catherine, som var en vild och frispråkig ung kvinna vilket var emot normen i samtiden. När hon bestämde sig för att följa samhällets ideal att gifta sig med någon av samma eller högre klass blev hon tvungen att ta sig samman och gömma sitt impulsiva jag. Under tiden hon levde på Thrushcross Grange fungerade det bra, då hon anpassar sig i sin nya miljö. Dock återvände hennes rebelliska egenskaper när Heathcliff kom tillbaka igen efter tre års tystnad och hennes sanna natur visas återigen. Detta kan ses som ett bevis för att samhället formar oss efter dess riktlinjer, men våra egenskaper är bestående.

En av Darwins kända teser är: ”Survival of the fittest”(sv. ”den starkes överlevnad” eller ”den bäst anpassade till den aktuella miljön”), vilken även passar in i romanen. Ett exempel här är Hindley, som till en början efter äldre Mr. Earnshaws död var en stolt och mäktig man som gillade att bestämma, inte minst över Heathcliff som han mer än gärna nedvärderade. Under tiden Catherine, Heathcliff och resten av hushållet var intakt fungerade hans sätt. Men efter båda lämnat honom och den tragiska bortgången av hans fru så stod han kvar ensam och då förstår man att han egentligen inte var så ståtlig. Nu hade han ingen att kontrollera förutom sig själv, vilket han inte verkade klara av särskilt bra då han började dricka. Några år senare dödade hans elände honom vilket man då kan tolka som att han inte var nog stark för att överleva, medan Heathcliff utan förutsättningar gick från ingenting till att skapa sig själv en förmögenhet: ”Han verkade vara ett trumpet tålmodigt barn, kanske garvad mot dålig behandling; Hindleys slag tog han emot utan att blinka och utan att fälla en tår, och när jag nöp honom drog han bara efter andan och spärrade upp ögonen som om han hade råkat göra sig illa av en ren händelse som ingen kunde rå för.” I detta citat kan man förstå hur feg Hindley egentligen var och hur ytliga hans handlingar var. Då inser man att det var, trots förutsättningarna, Heathcliff som var den starkaste eller mest anpassningsbara. Något som kan anses vara realistisk är hur de olika samhällsklasserna skildras. Catherine var självklart från en högre klass än Heathcliff, vilket kan ha varit en faktor till att hon beslöt att inte ingå äktenskap med honom. Något jag fann underligt var att under hela Catherines uppväxt har hon varit van vid att ge efter för sina begär och få sin vilja igenom, ändå trotsade hon sina karaktärsdrag för att trygghet och säkerhet. Samhällets ideal under den tiden var att gifta sig ung och gärna med någon från högre klass, så självklart är det inget ovanligt val. Fast med tanke på hennes personlighet kan man inte hjälpa att känna som om hon bedrog sin natur. Är detta ett ännu ett drag av själviskhet eller kanske var det så att författaren ville visa vilket enorm inflytande samhällets normer har på oss?

Boken har ett flertal teman, både det klassiska som ”odödlig kärlek”, men även något som även passar vår tid nämligen ”social status”. Den realistiska synen på klassamhället passar som sagt samtiden väl. Men hur förhåller sig boken till dagens samhälle? De väldiga klyfterna märks väl och man får även ta del av synen på tillvaron från diverse klass. I jämförelse med dagens samhälle känns stor del av fördomarna uråldrade, men mycket av dem finns gömda fortfarande. Ännu idag är det lätt för någon från högre arbetarklass se ner på de med lägre inkomst, även om det är mera tabubelagt. Under 1800-talet skulle jag tro att det var mer öppet att yttra sig om andras felsteg och mindre lyckosamma liv. Även förväntningarna på giftermål har definitivt minskat, samt den traditionella rollen som familjemedlem. Men det mest häpnadsväckande är såklart hur mycket kvinnosynen har förändrats, speciellt med tanke på att det inte varit lika självklar länge, så det är förunderligt men hänförande hur snabbt utvecklingen går framåt! Brontës berättarteknik talar dock emot realismen, eftersom ett typiskt drag hos realistiska författare är deras objektivitet. Hon talar genom hushållerskan Nelly Dean som själv är väldigt subjektiv i sina berättelser vilket gör att författarens åsikter och synsätt utmärks tydligt. Nelly är ofta emot Heathcliff och man märker att hon har haft personliga problem med honom eftersom hon ofta nedvärderar honom i sina berättelser. Ett annat knep Brontë använder sig av är de olika tidsplanen och hur hon leker med den kronologiska ordningen eftersom boken berättas ett 30-tals år senare, vilket gör att man följer två händelseförlopp parallellt med varandra. Även om jag personligen har en tendens att irritera mig smått på böcker som saknar kronologisk ordning, då det förstör spänningen om vad som är på väg att hända, så tycker jag tycker jag det ger boken en karakteristisk prägling. Till stor del eftersom passionen och illviljan i boken har en relevant koppling mellan de två tidsplanen som spelar roll i bokens stämning.

Stämningen är väldigt sviktande. Boken innehåller dramatiska sekvenser men även långdragna passager. De mest dramatiska händelserna bidrar till romanen till stor del känns surrealistisk, men fortfarande kan man inte hjälpa att dras med i de hettade dialogerna i den känslofyllda atmosfären. Även om den har en del tröttsamma avsnitt känns de fortfarande ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Svindlande höjder

Kommentera arbetet: Analys av svindlande höjder

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2014-10-21]   Analys av svindlande höjder
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=59459 [2021-05-08]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×