Musikanten

Musikanten

Tystnad. Det mörka fönstret reflekterar svagt skenet från ett ljus som står längre bort på ett bord. Tärnabys omliggande berg börjar sakta men säkert försvinna i dimman som kryper fram över sjön. 

Joel ligger i sin säng, stänger ögonen och lyssnar en gång till. Denna gång misstänker han att han hört små regndroppar som faller ned på hans fönster med vinden som skakar kraftigt mot fönsterrutorna. Fast det var inte allt han hörde. Det verkade nästan som om hans föräldrar skulle prata med honom. Joel öppnade ögonen igen och där stod de, välklädda som vanligt. Pappa med sitt bryna hår, vilket blev ännu mörkare av det svarta rummet, och mamma därbakom. Jämfört med pappa såg hon ut som en ung flicka. Joel höll lakan i båda händerna medan han försökte säga någonting, men han fick inte fram ett enda ord, som vanligt.

- Jag måste ut härifrån, tänkte Joel, samtidigt han letade fram sin jacka. 

Så fort hans små fötter kunde bära honom, sprang han ut ur sitt rum, nedför trappan och ut i kylan utan att ta sig på skorna. Kläderna blev blöta redan efter några sekunder, då det började regna jättemycket. Det enda som kunde hjälpa honom nu var en gammal herre som alltid brukar sitta nere vid kyrkan och spela fiol när Joel och hans föräldrar åker förbi. Knäna sved när han kom fram. Förutom regnet hördes det bara några kvittrande fåglar som flög lågt över kyrkogården. 

- Fy vad kymigt, sa Joel till sig själv och tittade mot det hållet kvittrandet kom ifrån. 

- Men jag är hellre här än att vara hemma, den här gången har de verkligen gått över styr, fortsatte han. 

Flåsande satte han igång och letade efter musikanten. Efter drygt tusentals varv runt kyrkan, så kändes det i alla fall, insåg han dock att det verkade vara hopplöst. Just då han alldeles nedslagen påbörjade resan hem igen, blev han uppmärksam på något. Bakom blommorna som stod vid muren mittemot kyrkoingången låg det en liten låda. Joel gick närmare för att se vad det var för något. Det såg lite ut som ett fiolfodral. Han hade sett något liknade förut i en tidning som pappa glömt på köksbordet. Det var inte låst så han öppnade det försiktigt. När han fick se innehållet började han känna både glädje och sorg samtidigt. Han höll fiolen i båda händerna, den, som han fick höra varje gång han åkte förbi kyrkan. Med stor entusiasm tog han fiolen, satte sig på trappan vid kyrkoingången och försökte spela som ägaren före honom gjorde.

Till hans förtvivlan lät det inte särskilt bra. Inte som han kom ihåg det från förra gången. 

- Kanske om jag håller fiolen sådär då, tänkte Joel, och la den på axeln igen. 

Men det funkade inte då heller. Varken fick han fram en enda ton eller något liknande där man skulle kunna tro att det handlar om en fiol. Han kollade igenom fiolen på nytt och blängde till slut ilsket på dess delar. När missnöjet grydde tog han sig samman en sista gång.

- ’Måste väll finnas en jävla knapp här nånstans, tänkte han, samtidigt han vred på de delarna som verkade ha lossnat. 

Till slut fixade han problemet genom att vrida på stråkens skruv, vilket spände upp stråken. 

Joel började spela. 

Med varenda ton instrumentet alstrade kändes det som om det aldrig fanns några problem för honom, som om han var en av de lyckligaste människorna på jorden och det kändes riktigt bra. Några förbipasserande stannade för att lyssna på tonerna som försvann sakta men säkert i middagsskymningen. Även de drabbades av den mystiska kraften. Efter en stund sprang Joel upp och sa:

- Tack så himla mycket, nu är jag fri.

Han sprang så fort han kunde förbi de personerna som stannade och som nu såg alldeles förskräckta ut medan han tackade dem. Regnet slog mot kinden på honom men allt verkade vara bra eller kanske mer än bara så. Hemma igen berättade Joel om sina upplevelser för sina föräldrar, men då han bör...