Heideggers filosofi

8703 visningar
uppladdat: 2006-08-15
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Martin Heidegger, född 26 september 1889, död 26 maj 1976, var en tysk filosof. Var Husserls närmaste medarbetare och sågs av honom som den som skulle fortsätta hans arbete. Efterhand kom Heideggers fenomenologiska undersökning att fokusera på delvis andra frågor än Husserls.

I Heideggers verk är neologismerna och de etymologiska utflykterna legio varför översättningar riskerar att göra det svårbegripliga ännu svårbegripligare. Med detta aber ur världen kan vi se närmare på Heideggers kärnproblem och begreppsapparaten i hans tjänst. Problemet är ontologiskt: "varat" – jämför Husserl för vilken problemet var epistemologiskt; angreppsättet är dock för båda fenomenologiskt.

Varför är (grek. on) varat (ty. das Sein), och inte intetheten (Nichtsheit)? Det är tingens grund och ursprung som söks. Vem som ställer frågan bör dock klargöras; det är Dasein (ibland Da-sein), till-varan (människan). Likaså bör hur vi frågar klargöras; det är orden och språket i vilka tingen blir och är. (Här finner vi en beröringspunkt med Ludwig Wittgenstein.) När vi söker artikulera varandet i fenomenet som vi känner och vet finns misslyckas vi, men vi måste fråga, härifrån stammar vår existens. Där existens ska förstås ex-istens, grekiska "att kliva ur".

Vi har glömt att förundras över varat, vara-frågan (die Seinsfrage) framstår som tom eller nonsens. Härifrån utgår de etymolgiska utflykterna. Ett exempel blir hur grekerna kallade varat parousia vilket översätts med substans men som Heidegger menar betyder "hemort, hemmastaddhet, ... en fullständig närvaro eller därhet", kort och gott tyskans Anwesen.

I-världen-varon är vi kastade (geworfen) in i, detta är vår "kastadhet" (Geworfenheit). Vi vet inte "varifrån [vi kommer] och vart [vi är på väg]". Oräkneliga ting (Ding) omger oss, de som konstituerar vår Da-sein är pragmata på grekiska eller Zeug på tyska, ungefär don. Dessa är i sin tur vorhanden ("förhanden") eller zuhanden ("tillhanden"). Klippor är vorhanden för geologen men zuhanden för skulptören. Denna åtskillnad är viktig när vi upptäcker "andra". Ser vi den andre uppfattas inte denne som förhanden utan som med-till-varande. Samtidigt är man själv en av de andra, mannet (das Man). Mannet kan alltid åberopas och lastas för det behöver aldrig stå till svars; mannet kan inte kännna etisk skuld. (Här ser vi kanske Georg Lukács inflytande.)

Hur då leva ett liv i Eigentlichkeit (egentlighet)? (Se även Jean-Paul Sartre.) Svaret lyder Sorge ("omsorg"). Det är omsorg att vara bekymrad, som gör människans liv betydelsefullt. Från livet till döden via tiden; i ramen för "tidens horisont" avgös den ursprungliga betydelsen av till-varons vara. När till-varon möter inte-längre-till-varon går den att skilja från intigheten (jämför dag och natt). Egentligt vara blir en till-döden-varo (Sein-zum-Tode) som inte kan transponeras.


Liksom för Husserl var det viktigt för Heidegger att gå till sakerna själva, att undersöka fenomenen såsom de visar sig för oss utan förutfattade teorier, alltså teorifritt. Sak har en vid betydelse för Heidegger och innebär t ex färg, ting, djur, sakförhållande och tal. Varje sak har sitt sätt att visa sig på, sin vad-het. Ett stenblocks vad-het är oberoende av dess existens.

(Under medeltiden och senare ansågs existens vara en egenskap, Anselms berömda gudsbevis förutsätter den tanken: eftersom Gud är allsmäktig har han alla positiva egenskaper och således även existens. Kant avvisar detta resonemang och menar att: hundra möjliga daler har samma egenskaper som hundra verkliga. Husserl satte med sin epoché parentes om existensen och studerade föremålet oberoende av denna.)

Till stenblockets vad-het hör att det har sådana egenskaper som form, vikt och färg. Heidegger skiljer på tillfälliga egenskaper: en viss form, vikt och färg och nödvändiga egenskaper, som föremålet måste ha för att vara ett föremål av detta slag, nämligen
färg-, vikt- och formegenskaper överhuvudtaget (att det har form, vikt och färg om det är ett fysiskt föremål).

Även jaget är en sak. Det som skiljer denna sak från alla andra saker blir föremål för Heideggers fenomenologiska undersökning, framför allt i verket Varat och tiden (Zein und Zeit, 1927). Heidegger genomför således en undersökning för att fastslå vad som karaktäriserar människan och skiljer henne från allt övrigt varande.

De egenskaper jag har existerar inte oberoende av hur jag förhåller mig till deras existens. Detta framgår om man tänker sig egenskaperna avkopplad - upptagen.
Det jag är beror på hur jag upplever mig vara. Det är således ett grunddrag hos alla mina egenskaper att jag endast kan ha dem genom att förhålla mig till deras existens. Heideggers första definition av jaget, som han med anledning av sin definition kallar Dasein, ofta översatt som till-varon (det varande som bestäms av sitt sätt att vara till, men som ordagrant betyder därvaron) blir:

Jaget är en till - varo som endast kan vara - till genom att förhålla sig till sin
att - varo.
Heidegger skiljer alltså på vad - varo, som är vad något måste vara för att vara just vad det är (dess nödvändiga egenskaper, jfr resonemanget om stenblocket ovan) och att-varo, som är att det finns till.

vad - varo
egenskaper - essens

att - varo
att finnas till - existens

Alla föremål, saker, kallar Heidegger för varanden, deras att - varo för deras vara. För Heidegger blir frågan om att - varon filosofins viktigaste:
Frågan efter varandets vara är filosofins mest försummade fråga.

Heideggers fråga blir mer tillspetsat:
Är det någon skillnad på betydelsen av "är" i när jag säger:

att något är
vad något är

Till - varon (Dasein) skiljer sig som varande från alla övriga varanden genom att den inte kan förstås primärt som ett föremål. Den måste förstås som ett varande som förhåller sig till sitt vara.

Dess vad - het bestäms av dess att - het i det att till - varon är till genom att förhålla sig till sin vad - het (essens).

(Det var denna tankegång som kom att påverka Sartre i hans åtskillnad mellan varat-i-sig som präglas av att "essensen föregår existensen" och varat-för-sig som karaktäriseras av att "existensen föregår essensen".)

(Jag vill också påminna om Kierkegaards sätt att bestämma människans existens som annorlunda än djurs. Djurens existens ser Kierkegaard som nödvändig och som beroende av vad Heidegger kallar deras vad - het eller essens medan människan är en syntes mellan nödvändig existens och möjlig existens (Gud). Människan existerar genom att förhålla sig till det nödvändiga.)

Heidegger kritiserar sin lärare Husserl för att inte ta hänsyn till denna skillnad mellan människan och allt övrigt varande. Husserl beskriver i stället jaget som en sak som alla andra saker och anser att Heidegger går vilse i sitt tänkande i och med sin uppdelning.

I sin fortsatta undersökning av till - varon finner Heidegger att jag endast kan existera genom att vara riktad mot föremål i min omvärld (jfr Husserls livsvärld). Jaget är inte, som filosofin så ofta förletts att tro, ett isolerat subjekt mittemot ett isolerat objekt. Heidegger återvänder till Descartes fråga: Misstar jag mig (då jag tror att yttervärlden existerar oberoende av mig)? Ett nödvändigt villkor för att ta miste är att jag tar miste om något, således är jag med nödvändighet riktad mot något. Till - varon är följaktligen riktad. Just i möjligheten att ta miste visar sig objektet för mig. Den klassiska frågan inom kunskapsteorin om hur jag kan komma från mina föreställningar om objektet till själva objektet upplöser Heidegger därmed. I min riktadhet är det inte mot mina föreställningar jag är riktad utan mot själva objektet. Det är själva objektet som gör det möjligt för mig att inse att jag har tagit miste. Det kunskapsteoretiska valet mellan realism och idealism är således ett skenproblem.

Heidegger har ytterligare preciserat till - varon; jaget är ett varande som:

Förhåller sig till att existera.
Existerar genom att vara riktad mot allt övrigt varande.
Riktadheten mot varandet är ett avtäckande av varandet. När jag misstar mig så tilltäcker jag varandet. Heidegger menar att vi avtäcker varandet på olika sätt (jfr Husserls akttyper och i någon mån Wittgensteins språkspel):

se
erinra
föreställa sig
önska
fälla omdömen om
skapa
förstöra

Olika saker har olika avtäckningssätt, vi avtäcker ett äppelträd på ett annat sätt än ett konstverk eller en geometrisk figur. Förförståelsen spelar därvidlag stor roll. Vi har en annan förförståelse av ett äppelträd än av ett konstverk eller en geometrisk figur. Till-varon kan ställa frågan om varandets vara, förstår att det finns olika sätt att vara till på. Fysiska ting är till på ett annat sätt än geometriska figurer, vi avtäcker dem på olika sätt genom att vi t ex kan ta på ett äppelträd men inte på en geometrisk figur (bara på det papper vi kanske har ritat denna figur på och på de streck vi har representerat den med). Varje varande har således sitt sätt att vara till på. Det råder alltså ett förhållande mellan varje varandes vad-varo och dess att-varo. Det är detta till-varon som enda varande förstår och kan avtäcka. Denna skillnad mellan varandet och varat, som alltså till-varon förstår, kallar Heidegger för:

den ontologiska differensen
skillnaden mellan varandet och varat
mellan vad-het (essens) och att-het (existens)

Vad äppelträdet, konstverket och den geometriska figuren däremot har gemensamt och som alla skiljer dem från människan är att de är varanden som primärt kan förstås eller avtäckas som föremål. Människan måste ju förstås som ett varande som förhåller sig till sitt eget vara och det är detta förhållningssätt som kommer att bestämma just hennes varande.

Till-varon kan sålunda göra varandets vara tillgängligt för sig och överskrider (transcenderar) därmed varandet. Till-varon är således ett varande som:

förhåller sig till varandets vara
därigenom förstår sitt eget vara
och övriga varandes vara.
För Husserl är riktadheten transcendental i betydelsen grundläggande och bestämmande för vår förståelse. Och av de olika medvetandeakterna är direkt åskådning den fundamentalaste och därigenom förutsättningen för de andra.

Heidegger kritiserar detta synsätt och menar att det finns ett mer fundamentalt sätt att avtäcka varandet än genom direkt åskådning. En spade t ex förstår jag bäst genom att använda den till grävning och inte genom att betrakta den. En bil förstår jag på ett mer grundläggande sätt när jag kan köra den än när jag bara betraktar den. Spadar och bilar är bruksting och sådana avtäckes genom användning (användande bestyr). Bruksting är sådant vi har att göra med. Heidegger kallar dem don/tyg. Alla don är emellertid inte människotillverkade. Även naturliga föremål som solen är ett don, eftersom vi använder oss av den när vi mäter tiden. Vår primära tillgång till solen är ett användande bestyr.

Husserl menar i stället att spaden och bilen primärt är reala föremål som erfars fundamentalast genom direkt åskådning. Först sekundärt är de kulturföremål och kan som sådana beskrivas med utgångspunkt i hur de används.

Heidegger skiljer på tillhandsvarande och förhandenvarande.

Tillhandsvarande är tygvaro. Solen sätts in i ett brukssammanhang och får därigenom sin tillhandsvaro. Det totala brukssammanhanget är där alla tyg/don ingår och är världen som till-varon är i. Ett tyg existerar således genom att hänvisa till ett funktions eller betydelsesammanhang. En såg förstås t ex som ett föremål i ett visst brukssammanhang när det gäller att förkorta brädor.

(Jämför med Wittgensteins resonemang i Filosofiska undersökningar att "sågen modifierar brädans längd")

Förhandenvarande är motsatsen till tillhandsvarande. Det visar sig för till-varon i det distanserade, endast åskådande förhållningssättet - alltså inte i det bestyrande - och skulle vara tingen med bestämda egenskaper, dvs sådana de är i sig och inte för till-varon i hennes bestyr med dem. Solen får sitt tillhandsvarande för tillvaron när hon brukar den genom att t ex mäta tid, gör den till ett tidsdon.

Solen till hands som tidsdon
Solen för handen som en himlakropp där väte omvandlas till helium

Ett äppelträd kan följdriktigt avtäckas eller förstås på olika sätt. Trädbeskäraren förstår det på ett annat sätt än vedhuggaren och landskapsmålaren. Fruktodlaren annorlunda än den distanserade betraktaren, för vilket det bara är förhanden.

äppelträdet till hands för trädbeskäraren och fruktodlaren
äppelträdet för handen för den distanserade flanören.

I våra olika sätt att avtäcka varandena förstår vi dem och ger dem sina respektive betydelsesammanhang. Summan av dessa betydelsesammanhang är världen.
Världen är således inte summan av saker eller ting, inte heller summan av sakförhållanden (som för Wittgenstein i Tractatus) utan summan av alla de betydelsesammanhang
som tingen ingår i.

Här vill jag gärna påminna om en tanke hos den senare Wittgenstein som jag tycker påminner om Heideggers uppfattning om de betydelsesammanhang som vi förstår världen genom. Wittgenstein menar att språket - som vi förstår världen med hjälp av
- är summan av språkspelen och att de olika språkspelen uttrycker olika livsformer.

En annan likhet mellan Wittgenstein och Heidegger kan jag se i deras försök att skapa en rågång mellan filosofin och vetenskapen:

I Tractatus säger Wittgenstein att vetenskapen uttalar sig om det faktiska och att vetenskapens utsagor har sanningsvärde (är sanna eller falska). Många av filosofins utsagor är däremot meningslösa eftersom de saknar sanningsvärde. Det gäller de metafysiska utsagorna och uttalandena om värden.

Heidegger menar att vetenskaperna sysslar med varandet medan filosofins viktigaste uppgift är att fråga efter varandets vara.

Heidegger har nu ytterligare definierat till-varon som:

Ett varande som endast kan vara genom att förhålla sig till sin existens
Detta är endast möjligt genom att till-varon förhåller sig till allt övrigt varande genom att rikta sig mot det.
Detta i sin tur är möjligt genom att tillvaron förstår sig på varat (kan fråga om varat).
Till-varon är det varande som är-i-världen och förstår sig på världen (betydelsesammanhanget).
Till-varon är således i-världen-varo. Detta "i" är ej endast rumsligt. Är inte som "en stövel är i högen av skor" eller "flugan är i flaskan" utan som "att komma i klistret" eller "hamna i en obehaglig situation". Till-varon förhåller sig till den situation hon är i.
Bruks- och betydelsesammanhanget konstituerar livs- och vetenskapsvärlden = är transcendentala.

Grundläggande i detta förhållningssätt är sinnesstämningen. Varje förståelse av världen är situerad, bestämd av den speciella situationen. Sinnesstämningen uppstår mellan subjektet och det situerade objektet, och finns således varken i subjektet eller objektet utan uppstår i relationen mellan dem och bestämmer denna relations karaktär. Här kan man ånyo jämföra med Wittgenstein som säger: "Den lyckliges värld är en annan än den olyckliges."

Tillvaron kan alltså aldrig uppleva världen "utanför" sinnesstämningen". Sinnesstämningen är således en del av upplevelsen
och medverkar till att konstituera (skapa) den.

(Som jämförelse kan sägas att empirikerna förlägger sinnesstämningen eller känslorna till subjektet och kan föreställa sig ett objekt oberoende av känslorna, eftersom känslorna inte hör till objektet. Locke menar ju att idéerna skapas av impressioner och reflektioner, alltså yttre och inre intryck. Inre intryck reflekterar psykets känslor.)

Till-varon karaktäriseras av:

Befintlighet,
som är en passiv aspekt av i-världen-varon,
till-varon är inkastad i situationen, befinner sig i den.
Förståelse,
som är en aktiv aspekt av i-världen-varon,
till-varon reagerar på situationen, kastar sig ut i den.


Till-varon är således kastande kastadhet (aktivitet och passivitet) och förstående befintlighet. Omsorgen - die Sorge - blir central. Till-varon är-i-världen genom att förhålla sig till sin existens och därmed syssla med allt övrigt varande mot bakgrund av en upplåtenhet för varandets vara.

Även när det gäller uppfattningen av världen kan det vara intressant att jämföra Husserl och Heidegger:

Husserl tänker sig att livsvärlden är primär och konstituerande för den vetenskapliga uppfattningen. Vetenskapens och geometrins uppfattningar av världen är modeller härledda ur vår direkta åskådning av de föremål som utgör världen.

Heidegger menar i stället att bruks- och betydelsesammanhanget är det ursprungliga ur vilket såväl Husserls livsvärld som vetenskapens uppfattning är härledda.

När Heidegger således på detta sätt kommer fram till att till-varon är i - världen - varo förstår vi bättre Heideggers beteckning av människan som Dasein. Hon är inte här och avskild från världen som är där utan hon är redan från början "där" i världen.

En jämförelse igen:

Descartes och empirismen har det gemensamt att de skiljer på jaget och hennes upplevelser av världen. Jaget/medvetandet är här medan världen är där. Den filosofiska frågan blir då hur jaget/medvetandet ska "komma ut till världen". Svårigheten att lösa denna fråga leder till solipsismen.

Heidegger finner att jaget redan är i världen genom att när vi är medvetna
så är vi alltid medvetna om något, nämligen världen.
Jaget är alltså en därvaro, ett Dasein.
Jaget står inte i ett direkt förhållande till sig själv och ett härlett till världen.
Jaget förstår i stället sig själv genom sin omsorg
(Besorgen - hantering/bestyr) för världen.

Heideggers analys av fruktan som skild från ångest har haft stor betydelse för existentialistisk psykiatri. Fruktan pekar utöver sig själv som ren affekt:
det finns något jag fruktar och det finns någon för vars skull jag fruktar - mig själv. Jag låter inte saker ske passivt utan ställer dem i relation till mig själv.
Fruktan: intentio är riktad mot fruktans föremål intentum.

Genom fruktans befintlighet sysslar jag med varandet, vilket jag utlägger som fruktansvärt. Alla affekter är riktade.

Stämningar som ångest däremot är föremålslösa. Ångesten är ett sätt att befinna sig på. Den är ängslan för själva i-världen-varon. Denna inställning kan tolkas olika:

Ångesten frigör jaget från varandet (världen) så att det kan göra upp med sig själv hur det vill existera och förhålla sig till världen (Sartre)
i och med att ångesten är föremålslös.
Ångesten visar alltså på gapet mellan mig och världen.

Ångesten riktar sig mot världen som sådan och uppenbarar att det sätt,
som tillvaron förhåller sig till världen på, är endast en tolkningsmöjlighet,
som kan ersättas av en annan. Ett utkast till en ny förståelse blir därmed möjlig (genom att vi ifrågasätter vår tolkning av världen).

Enligt Heidegger är det viktigt att väcka grundstämningen, som alltså måste förstås som något som slumrar. I sin bok Långtråkighetens filosofi ägnar den norske filosofen Lars Fr H Svendsen Heideggers analys av tråkigheten särskild uppmärksamhet. Tråkigheten är också en stämning, som kan öppna oss för en omtolkning av hela vår existens, såsom ångesten. Heidegger tänker sig att tråkigheten är viktig för oss i det att den visar oss att vi utestänger oss för världen. I vårt dagliga liv kan vi förfalla till att göra som alla andra och därigenom undvika att själva skapa mening med våra liv. Om vi öppnar oss för tråkigheten kan vi med hjälp av den förstå att vi bör ompröva hela vår existens, så att den inte framstår som tråkig längre. Känslan av tråkighet är som ett lackmuspapper som visar oss att vi inte upplever våra liv som meningsfulla. När vi har långtråkigt utlägger vi hela tillvaron som tråkig = berövad mening. Och denna känsla av tråkighet kan vi erfara mitt i vårt aktiva liv. Vi upplever då en stor tomhet, trots att vi alltså sysselsätter oss. Ordagrant kan vi förstå detta som att livet inte är meningsfullt = fyllt av mening. Denna tomhet gäller också mig själv. Jag blir en ingen.

Också för Kierkegaard spelar tråkigheten upptäckandet av tråkigheten en avgörande existentiell roll.

I föreläsningen Was ist Metaphysik klargör Heidegger vetenskapens respektive filosofins uppgift. Vetenskaperna uttalar sig om varandets egenskaper, vad det är och inte är. Varandet själv tas för givet. Filosofin överskrider varandet genom att syssla med icke-varandet, med det rena INTET (das Nichts).

Intet upplevs genom den objektslösa ångesten, som pekar på att allt vi säger om varandet grundar sig på en tolkning av varandets vara och därför är tillfälligt. Utan denna tolkning skulle alla våra andra tolkningar upplösas, eftersom deras förutsättning är just att varandet är till. Intet visar oss på skillnaden mellan att något är och inte är. Det viktiga är inte vad varat är utan att det är, att det överhuvudtaget finns något (liknande tankar hos Wittgenstein). I ångesten upplever vi således icke-varat och förstår därmed varat (genom att förhålla det till icke-varat). Ångesten visar oss det transcendentala.

Vi kan också förstå detta med hjälp av Hegels dialektik. För att förstå varat måste vi också föreställa oss icke-varat. Grundläggande för varat, det enda som det kan jämföras med "utanför" sig självt är just icke-varat. Därför är icke-varat transcendentalt. Icke-varat är den nödvändiga förutsättningen för att vi ska kunna erfara varat. Icke-varat är transcendentalt när det gäller att förstå "är" som i betydelsen att något är/existerar.
(Och inte i betydelsen har den och den egenskapen, t ex är röd.)

Heideggers terminologi kan verka snårig, särskilt sådan den framstår i huvudverket, det ofullbordade Varat och tiden. De som lyssnade på hans föreläsningar och mötte hans terminologi, såsom den föddes i "hans bestyr med" varandets vara, fann den emellertid ofta genialt klargörande och menade att den inte kommer till sin rätt i den bitvis krampaktiga framställningen i huvudverket. En avslutande sammanfattning av Heideggers kunskapsteori kan - genom att delvis upprepa vad som tidigare sagts - också förhoppningsvis verka klargörande. Gällande utsagan:

Detta är en tolvväxlad cykel

är den traditionella tolkningen att satsen är sann om den mentala upplevelsen, som satsen uttrycker, överensstämmer med ett faktiskt förhållande - korrespondenskriteriet. Här föreligger en dualism mellan subjektet och objektet och svårigheten ligger i att förklara hur subjektet når ut till objektet. Heidegger och Husserl placerar dock såväl min mening om föremålet (noema) som föremålet självt (objektet) på intentumsidan.

Heidegger menar att sanningen om det jag avser med satsen bekräftas av mitt bestyr med föremålet. (Husserl tänkte ju i stället att sanning eller evidens var den fullständiga överensstämmelsen mellan det avsedda (meningen) och det givna (objektet.) Meningen sammanfaller med föremålet. Ett nödvändigt villkor är att jag förstår betydelsespelrummet, vet hur man använder en växelcykel. En som inte känner till hur man gör det uttalar sig annorlunda. Denna annorlunda utsaga är inte fel men bristfällig, eftersom den som uttalar sig är tillsluten för cykelns tekniska möjligheter. Vi som är öppna för dem kan vara tillslutna för en annan aspekt som cykeln som estetiskt föremål.

Vi kan här reflektera över vad konst är. God konst skulle kunna vara sådan konst som öppnar oss för nya betydelsespelrum, sådana som vi varit tillslutna för tidigare.En konstnär kan t ex använda växelcykeln i satsen ovan som del av en installation och därmed avtäcka växelcykeln på ett nytt sätt.

Heidegger skiljer i detta sammanhang på:

egentlighet,
att upplåta sig för nya betydelsemöjligheter

oegentlighet,
att tillsluta sig för betydelsemöjligheter.
(extremvarianten kallar Heidegger för förfall)

Heidegger skiljer i detta sammanhang på

"världen", som är summan av allt varande som omger oss och
världen (utan citationstecken) som är det betydelsespelrum,
som gör det möjligt för oss att tolka "världen".

Att vara hemfallen åt eller förlorad i "världen" är att överta andras mening om den,
att göra som "das Mann" (som man gör - översatt till mannet).

(Här kan det vara givande att påminna sig om Kierkegaards tankar om dussinmänniskan.)

För att ge en uppfattning av Heideggers sätt att skriva och extra belysa hans tankar, citerar jag ett avsnitt från Varat och tiden ur Svendsens bok Långtråkighetens filosofi (Natur och Kultur, Stockholm 2003), där Heidegger analyserar tråkigheten:

Uteblivandet av Daseins väsentliga behov (Bedrängnis) är tomheten som helhet, så att ingen står i en rotfast enhet av väsentlig handling tillsammans med några andra. Alla och envar är vi tjänare av slagord, anhängare av ett program, men ingen är förvaltare av Daseins inre storhet och dess nödvändigheter. Denna underlåtenhet i tomhet (Leergelassenheit) slår till slut in i vår Dasein, om tomhet är uteblivandet av ett väsentligt behov. Hemligheten saknas i vår Dasein, och därmed uteblir den inre skräcken som varje hemlighet bär med sig och som ger Dasein dess storhet.

I detta citat framstår tråkigheten som ett resultat av att leva som das Mann. Underlåtenheten att finna sin egenart leder till upplevelsen av tomhet och tråkighet.


Egentlig tillvaro är att genom ångesten (men också tråkigheten) ta upp sin världsbild till förnyad prövning

Oegentlig tillvaro (förfall) är att inte ta ångestens uppenbarelser av nya betydelsemöjligheter på allvar. En teologisk/teleologisk (ändamålsenlig) tolkning av världen tillsluter exempelvis en fysisk/mekanisk. En tolkning av världen som instrumentell (som ett medel för mig) kan stänga mig för den som ekologisk.

Det är med dessa tankar om egentlighet och oegentlighet som Heidegger har inspirerat vissa existentialistiska tänkare som Sartre (jfr Sartres tankar om autencitet och ond tro). Själv tog Heidegger avstånd från Sartres filosofi och ansåg att den hade perverterat hans egen. Heidegger menade att hans filosofi inte syftade till att ange en moralisk ståndpunkt utan till att beskriva tillvarons (alltså människans) sätt att vara till på. Dessa nödvändiga sätt att existera kallar Heidegger existentialer. Heidegger vill alltså finna människans existentiala villkor och inte hennes existentiella. Exempel på existentialer finner du i de punkter ovan som beskriver människans sätt att vara (1 - 4;
t ex att hon förhåller sig till sitt varande och att hon är i bestyr med allt övrigt varande).

Filosofins centrala fråga är enligt Heidegger frågan efter varandets vara, dvs vad det innebär att något är (och alltså inte är). Genom att öppna sig för vissa betydelsespelrum tillsluter sig tillvaron för andra. Det är en nödvändighet. Metafysikens historia visar enligt Heidegger det. Försokraterna ställde frågan om varandets vara, men i och med Platon började en tillslutenhet för nya tolkningsmöjligheter, som innebar ett förfall; Platon sökte inte förstå...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Heideggers filosofi

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2006-12-21

    Ohyggligt bra skrivet´!!!

Källhänvisning

Inactive member [2006-08-15]   Heideggers filosofi
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6604 [2019-01-22]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×