Sören Kierkegaard

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Søren Kirekegaard (1813-1855)

Sören Aabye Kierkegaard var en dansk filosof. Han föddes den 5 maj 1813 i Köpenhamn och dog den 11 november 1855. Han var en dansk filosof, teolog och författare som av många betecknas som existentialismens grundare. Han menade att det inte fanns något tankesystem som kunde förklara den enskildes unika erfarenheter. Det är bara individen själv som innehar den högsta moraliska instansen, och därför är det de personliga, subjektiva aspekterna som är viktigast. Beslutsfattandet är den viktigaste mänskliga verksamheten, det är genom de val vi gör som vi skapar våra liv och blir oss själva. Vår handlande kan dock få religiösa konsekvenser, eftersom vad som betyder mer än något annat, är den enskilda själens förhållande till Gud. Sören Kierkegaard
Kierkegaard fokuserade på i sin filosofi om vad det innebär att leva som människa. Han skiljer på olika slags existenser - nödvändighet och möjlighet. •


• Nödvändig existens kännetecknas av rumslighet och tidslighet och är djurens sätt att befinna sig oreflekterat i en helt och hållet kausal värld.
• Möjlighet karaktäriserar Guds sätt att existera i oändlig frihet ”bortom” (I-bildlig bemärkelse eftersom begreppet är rumsligt) tid och rum och kausalitet.
Människan är en syntes av dessa ytterligheter i sitt sätt att existera. Hon existerar i rummet och tiden och är delvis ett resultat av arv och miljö, men framtiden representerar det möjliga för henne eftersom hon är förmögen att välja delvis oberoende av arv och miljö.
Kierkegaard använder sig av två sanningsbegrepp. Det ena syftar på den "objektiva" sanningen som rör påståenden om faktiska förhållanden (sakförhållanden), vars sanningshalt avgörs genom att man jämför utsagorna med den empiriska verkligheten med hjälp av korrespondenskriteriet.
Det andra, den "subjektiva" gäller vårt förhållningssätt till dessa faktiska omständigheter: ”när vi är äkta och innerliga i vårt förhållande är vi i sanning”. När man t ex talar om "sann kärlek" menar man inte att den i faktisk bemärkelse är sann (i motsats till falsk) utan man yttrar sig om kärlekens kvalitet (styrka, intensitet, äkthet).
Det som Kierkegaard intresserar sig för är vårt förhållningssätt till det sakförhållande som är livet. Kierkegaards verk ger exempel på olika sådana förhållningssätt.
Dussinmänniskan reflekterar inte och förhåller sig således inte självständigt till sitt liv. Hon gör som alla andra och flyr därigenom undan sitt val. Alla små barn och många vuxna är dussinmänniskor. Modehandlaren är ett exempel på en sådan dussinmänniska, eftersom han för sin utkomst är beroende av den allmänna smaken eller modet och därför följer det utan att själv ta ställning.
Dussinmänniskan lever inte i nuet, som rymmer det ögonblick då det individuella valet sker, utan drömmer sig gärna tillbaka: "det var bättre förr", eller längtar efter framtiden: "då ska det bli bättre". Genom att på detta sätt låta andra välja åt sig deltar inte dussinmänniskan i livet, vilket gör att hon har tråkigt. Tråkigheten föder emellertid "demoner" som kan få henne att våga språnget ut i livet och välja ett av tre möjliga stadier.

Det estetiska stadiet.
Den människa som befinner sig i detta stadium förhåller sig till livet genom sina sinnen
(estetik = läran om det förnimbara), hon är en njutningsmänniska som lever i nuet,
framtiden finns inte för henne och det förflutna är en sophög. Hon vill inte binda sig, hon vill undvika ansvar och är alltid på jakt efter njutningar. Estetikern menar att alla världsliga val i grunden är likgiltiga, inga värden är viktigare än andra, det finns inga objektiva värden estetikern är därmed värdesubjektivist.
Tänkbara roller är förförarens, konstälskarens, gastronomens etc. Ironikern ser ihåligheten i detta sätt att leva och raljerar över sig själv men finner inget alternativ.
Det etiska stadiet.
Här tar människan ansvar för sitt liv genom att välja ett livsprojekt och upplever därmed livet som meningsfullt.
Sådana livsprojekt kan vara arbete, vänskap och äktenskap. Hon knyter ihop nuet med framtiden och det förflutna. De plikter hon väljer och det ansvar hon lägger på sig är inte betungande eftersom de är hennes eget val. Moralen upplever hon som objektiv. Bryter hon mot denna objektiva moral känner hon skuld och meningslöshet, men ångern försonar och återupprättar det förlorade sammanhanget.
Humoristen erkänner etikerns kritik av det estetiska stadiet som ytligt och meningslöst men misstror ångerns möjlighet att återupprätta sammanhanget och finner de storslagna projekttankarna löjliga. Han finner behov att ett gudomligt ingripande men vågar inte tro på möjligheten. Han gör sig alltså lustig över vad han anser är etikerns tilltro till de egna projekten.

Det religiösa stadiet.
I detta stadium inser människan att ångern inte helt försonar och instämmer därmed i humoristens skepticism. Synden är den skuld som ångern inte försonar, den kan endast hävas av en förlåtande Gud.
Tron på denna förlåtande Gud framstår för den religiöse som ett existentiellt behov: "någon vill något med mitt liv". Livet är en gåva men med denna gåva medföljer ett ansvar. Till detta ansvar kan jag återigen förhålla mig på olika sätt:
 Jag kan inse att Jesu lidande var för min skull och överlämna ansvaret för mitt liv på Jesus.
Gör jag det intar jag den estetiska attityden eftersom jag förlitar mig på Jesus som människa,
som immanent varelse, och tar inte ansvar själv. Min lidelse är således riktad mot det immanenta, det som är förnimbart för sinnena, det är därför som denna inställning är den estetiska.
 Jag kan uppfatta att ansvaret axlas av mig
- jag intar då den etiska attityden.
 Jag inser att Jesus är människa i uppoffringen
men tror ändå att han är den evige guden. Jag accepterar den kristna trons paradox.
Föredömet härvidlag för Kierkegaard är den gammaltestamentlige Abraham,
som är redo att bryta sin fadersplikt mot sonen Isak och offra honom på Guds befallning. Abrahams offer är således etiskt orätt eftersom han går emot sin fadersplikt, han följer sin lidelse i stället för förnuftet, som bjuder honom att följa plikten, men denna lidelse är inte estetens lidelse eftersom den i motsats till estetens är transcendent, alltså inte riktad mot fenomenvärlden (immanent), utan mot Gud.
”att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju:
att befinna sig på de 70 000 famnarnas djup och först där finna Gud.”

Kierkegaards tankar är starkt färgade av hans pietistiska uppfostran. Människans totala oförmåga inför Gud framstår tydligt. Biografiskt sinnade uttolkare har också starkt betonat den betydelse hans uppväxt fick för hans tankar och i det sammanhanget verkar fadern ha spelat en stor roll. Under sin ungdom var Kierkegaard förlovad, men han insåg sin oförmåga att leva samman med någon annan människa och bröt därför förlovningen och förorsakade en mindre skandal i dåtidens Köpenhamn, som närmast kan beskrivas som en fördomsfull småstad. Genom sina skriverier stötte sig Kierkegaard framgent ständigt med de officiella åsikterna.



Existentialismen

Existentialismen har blivit känd genom olika tänkare eller filosofer, de har sedermera blivit kända som existentialister. Anfäder till existentialismen räknas ofta Dostojevskij, Pascal och Augustinus in, men även bl.a. Sartre, Nietzsche och främst Kierkegaard.

Existentialismen handlar dels om meningen med livet men betonar även ångesten. Ångesten anses vara grundläggande för människan och ångesten är skapad av de val och handlingar som vi gör, som vi är fria till att göra eftersom att vi är fria människor. Vi kommer inte heller ifrån det tunga ansvaret som vi är dömda till och därigenom känner vi ångest, en ständig ångest som finns eftersom att vi är tvungna till att forma våra egna liv.

Friheten som människan har och som hon eventuellt vill frisäga sig ifrån, kanske genom att söka en ursäkt, skylla på arv, miljö eller samhälle samt även om hon försöker undslippa sitt ansvar, oftast genom att göra som alla andra gör, då hamnar hon i en moralisk förljugenhet (självbedrägeri).
Människan har ju olika förutsättningar i livet, beroende på arvet, miljön och uppväxten, det här kan man i regel inte ändra på, men det är hur vi hanterar dessa givna förutsättningar som vi kan avgöra själv. Det finns heller ingen modell som människan ska förverkliga, utan det är upp till en själv. Det är först efter döden som de efterlevande kan bedöma vad människan verkligen uträttade. Vi förverkligar oss i handlingarna och utanför dom finns vi inte.
Unga människor lever genom att planera för framtiden och gamla människor lever mestadels på minnen. Detta betyder att vi försöker upphäva nuet genom att planera, minnas och förändra. Eftersom att döden när som helst inträffa så gäller det att gestalta våra liv så allvarligt som möjligt.

Existentialismen har förekommit både med eller utan religiöst inslag. Sören Kierkegaard var troende och hade inslag av sin religion (kristendom) i existentialismen, men Kierkegaard sa sig aldrig vara en existentialist utan han var bara en filosof. Han har mest varit med och påverkat existentialismen. Kierkegaards syn på ångest är att man är rädd för utan att veta varför, vet man varför man är rädd har man inte ångest. Han menar också att när ångesten når sin fulla mognad är då barnet inser att han kan välja vad han vill i livet och göra vad han vill med livet, det är då övergång från barndom till vuxenhet sker. Kierkegaard säger också att det finns tre livssätt som man kan välja mellan och dessa tre är ordnade i ett slags hierarki, men du kan gå mellan dom, beroende på hur man vill leva. Slutligen kan man säga om Kierkegaard är att han sätter de existentiella frågorna i centrum, han diskuterar vad det innebär att vara människa, på ett subjektivt sätt. Kierkegaard säger också att antingen ska man följa Kristus eller ej.



Citat

"Livet kan bara förstås baklänges men det måste levas framlänges"

"Att våga, är att förlora fotfästet ett litet tag att inte våga, är att förlora
sig själv."

”Ett dåligt samvete kan dock göra livet intressant.”

”Gud i himlen är den ende som inte blir trött av att lyssna till en människa.”

”Hat är kärleken som misslyckats.”

”Innerst inne i varje människa bor ångesten för att vara ensam i världen, glömd av Gud, överhoppad i detta väldiga hushålls miljoner och miljoner.”

”Människorna tycks inte ha fått språket för att dölja sina tankar, utan för att dölja att de inga tankar har.”

”Det finns ingenting farligare för en människa, ingenting mer förlamande, än ett visst självupptaget stirrande på sig själv, varvid världshistoria, människoliv, samhälle, kort sagt allt försvinner och man i en egoismens cirkel ständigt ser på sin egen navel.”



En dikt med anknytning till personlig assistans av Sören Kierkegaard:

Till Eftertanke

Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.
Den danske 1800-talstänkaren Kierkegaard skiljer mellan två sanningsbegrepp, en vetenskaplig teoris objektiva sanning och en livsåskådnings subjektiva (existentiella). En livsåskådning är för...