Demokrati

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kring 500-talet f.v.t., i det antika Grekland, uppstod för första gången demokratin som statsskick, men också som politiskt system (och mentalitet) i övrigt. (Protohumanistiska tankar började gro, skulder avskrevs, man gav spontant många trälar frihet.) I detta tidiga stadium betecknades demokratin som ett styrelsesätt i vilket alla i staden vuxna män i egenskap av medborgare hade, via direkta val, ett politiskt inflytande. Denna rätt gällde dock inte kvinnor, utlänningar och slavar, vilket tyder på en skillnad mellan modern och antik demokratiform, som sedan gradvis kommit att bli allt mer tolerant genom historiens gång. Det var framför allt det faktum att de grekiska stadsstaterna var ypperligt små rent territoriellt och befolkningsmässigt, som bidrog till att demokratin under ett relativt kort intervall i praktiken var möjlig.

Medeltiden präglades av feodala system, men med kristligt centrum, vars värderingar paradoxalt nog kom att inspirera till en starkare borgarklass, samt upplysningen och dess filosofer under 1700-talet. Dessa radikala företrädare gav kraft åt politiska förändringar, och de franska revolutionerna innebar mycket för den europeiska liberala demokratin. Den konstitutionella utvecklingen mot modern, representativ demokrati skedde successivt och avslutades vid slutet av första världskriget, och har idag som mål att regeringsmakten i princip skall företräda folkviljan. Modern demokrati – med allt vad den kommit att innebära även för politiken i sin helhet – anses ofta idag vara det uteslutet enda godtagbara statsskicket, och man ser inte sällan ned på tidigare sätt att styra ett kollektiv som misslyckade föregångare till dess ultimata överman – demokratin.

Demokratin är dock inte felfri. Skall vi se kritiskt till dess system, finner vi många aspekter, som troligen är allt annat än positiva. Exempelvis: Precis som att bara en viss liten mängd människor i en befolkning är särskilt kvalificerade i förhållande till alla andra vad gäller exempelvis metallhantverk, så är också bara ett fåtal utvalda individer särskilt kompetenta att fatta rimliga beslut, att leda människor och att styra ett land. Detta är förstås en särskilt viktig och ansvarsfylld uppgift, då den påverkar alla människor inom ett samhälle, vilket exempelvis smedens verksamhet inte gör (men vars arbete, icke att förglömma, ändå är väsentlig för att få hela samhällets pussel fullbordat, om det finns ett behov av dennes tjänster). Smedens vilja ligger troligast i att smida kanske det vackraste svärdet, att leva ett meningsfullt liv och ge sina barn goda förutsättningar, knappast i att leda. Annars skulle han ha valt en annan livsinriktning. (Ty det vi är särskilt skickliga på, finner vi ju också oftast särskilt intressant att sysselsätta oss med.)

Vi vet att ett demokratiskt statsskick grundar sig på summan av majoritetens vilja. Tyvärr består viljan hos en mängd människor i regel av – i förhållande till en kvalificerad ledare, med passion, kunskap och insikt gällande sin uppgift – de mest bekväma, minst genomtänkta och därför de för kollektivet mest negativa beslut som står att finna. En vanlig opinionsundersökning, som ju innehar samma mekanism som demokratin, ger svaret på vad majoriteten av en grupp människor tycker eller tror. Men det ger inte nödvändigtvis svaret på vad som borde göras. Demokratin försvarar därför märkligt nog en av de mest basala grundstenarna för osakliga argument, nämligen majoritetsargumentet (argumentum ad numerum). Detta går ut på att via premisser om majoritetens uppfattning dra slutsatsen om att något är mer sannolikt p.g.a. massans gillande. En legitim auktoritet som via sin expertis kan rättfärdiga en slutsats eller ett beslut vore åtminstone att föredra. En eller ett fåtal individers vilja vore därför med stor sannolikhet betydligt mer hälsosam – för i princip vilken kollektiv struktur som helst – än den lägsta gemensamma nämnare som definierar massornas relativa okunnighet. Samtidigt stagnerar demokratin all positiv konkurrens i det att var individs röst har lika värde; jämlikhetstankarna har genom historiens gång parallellt stärkt demokratiska strävanden.

Ett demokratiskt argument lyder:

”En i alla avseenden oligarkiskt styrd stat innebär att ingen individ bland massorna har en chans till avancemang, och därför är en demokratisk lösning den bästa.”

Detta är en grov missuppfattning. Tillfället att avancera kommer nämligen alltid att finnas, och kommer att uppfyllas så länge viljan och kompetensen finns. (Man tycks ana en dålig förlorare bakom citatet ovan.) I en demokrati däremot, tycks faktiskt motsatt förhållande råda: Oavsett den individuella kompetensen, kommer de personliga önskningarna, den egna viljan och de egna drömmarna aldrig att ha en större möjlighet att förverkligas, då det politiska systemet bygger på att samtliga röster har lika värde. Det innebär att även om du anstränger dig för att dina intressen skall prioriteras, så kommer ditt inflytande ändå att befinna sig på samma mediokra nivå. Människor i ett modernt samhälle är helt enkelt mentalt nedtryckta av en moral som är utformad att skapa individer utan en fokuserad vilja till uppfyllelse av egna eller gemensamma mål. En röst i ett demokratiskt val ger ingen egentlig makt; det är en tillrättalagd och tilldelad myndighet (du får varken mer eller mindre) och en neutralisering av just personlig och kollektiv utveckling. Och sker ingen utveckling, så tar stagnationen över.

Det är ett perfekt ansvarsavsägande för den fege eller orkeslöse; ingen kan klandras om det lokala vattendraget förorenas p.g.a. effekten av en omröstning, då alla haft lika stor del i den. Majoritetens samlade beslut är heligt. Demokratin skulle därför egentligen kunna sägas vara en på folket påtvingad form av ansvar för att etablissemanget skall undslippa detsamma. Huruvida detta var baktanken under den progressiva utvecklingen från traditionella samhällsskick har ingen väsentlig betydelse när dagens politiker likt lystna affärsmän infinner sig i det system som utvecklats. Man undviker de större, viktigare frågorna till förmån för de mindre, som bara har som uppgift att hålla den maskin, som endast är kapabel att hantera kortsiktiga intressen, igång. Kulturell fokus blir på detta sätt en fullkomlig omöjlighet. Den vilja som driver oss mot våra drömmar blir alltså i stor mån utplånad, och i stället assimilerad i ett ekonomiskt system som inte fyller en meningsfull funktion för individen (ersättningen kallas ”arbete” och ”underhållning”). Och med detta följer naturligtvis att kompetens inte står högt i kurs, annat än den duglighet som är anpassad till arbetsmarknaden.

En icke-demokratisk stat, med allt vad det innebär (och, nej, det behöver inte medföra en galen despot i topp) förutsätter att individen har en vilja att konkurrera om utrymme för sina egna intressen. Här får människan tillfälle att pröva sin kapacitet, och anta själva livets utmaning. Ty för att själv nå de höga höjderna, krävs ansträngning; det är ingenting som sker av sig självt. Just det är däremot något som demokraten förutsätter, medvetet eller ej. Du är mentalt förberedd på att ”min röst väger lika tungt oavsett min styrka”, och faller då bekvämt tillbaka i en konstgjord verklighet och låter ett etablissemang vagga dig till sömns.

Den moderna demokratin är nu utbredd politisk standard över så gott som hela västvärlden och idag räknas mer än hälften av världens länder som demokratier. Som allmänt politiskt honnörsord är demokrati numera knappast ifrågasatt; de flesta hävdar att de är just demokrater. Fler är de länder dit dess moraliska korrekthet vill nå, för att övervinna all världens ”ondska”, medelst vad som kommit att kallas demokratisering, även detta ett honnörsord av rang i liberala kretsar. Man lockar ”stackars undertryckta” med hopp om ”frihet” (ett synnerligen mångtydigt uttryck), till uppror mot auktoriteten.

Begreppet ”frihet” är viktigt att uppmärksamma. För det första är det ett så pass mångtydigt och vagt ord och så beroende av subjektivitet för att få någon egentlig innebörd, att det som mål är oöverskådligt diffust. Samtidigt är det ett begrepp som många ändå lockas av, och har därför blivit ett tacksamt politiskt slagord. Det har blivit ett allmänt populärt koncept och är nu oftast förknippat med definitionen att den ”fria viljan” inte skall stå under yttre hot och inte heller vara påverkad av sinnesförvirring, psykisk sjukdom eller liknande. Detta lägger grunden för ”friheten” som en mycket oansvarig doktrin; även demokrater erkänner den uppenbara risken för missbruk. Men den egentliga kärnan, som sällan uppmärksammas, är att vi alltid har ett val, oberoende av hur hotade, sinnesförvirrade eller psykiskt sjuka vi är; vi får alltid minst ett alternativ, oavsett situation. Och inte helt långsökt, så vore det tämligen orimligt att kollektivt ursäkta ett oönskat beteende med att bl.a. påstå att individen i fråga exempelvis var sinnessjuk. Effekten av kontinuerliga liknande ursäkter torde utfalla i absurda resultat, där ständig inkonsekvens är gällande.

Demokratin är idag ofta mer än bara simpel politik; det är ett hopkok av individualism, humanism och andra judiskkristna moraliska efterdyningar. De unika kulturer som fortfarande finns kvar, hotas med dessa medel att krossas. Det är inte att förvånas över att diktaturer stramas åt, när ett lands auktoritära ledning märker hur en allt större demokratisk omvärld vill frånta ett land vad som är deras och tvinga dem in i ett system som inte är dem anpassat. De som varit en familj med ett gemensamt mål splittras snart upp i osäkerhet, allt i demokratins namn.

Demokratins styrka och svaghet ligger just i dess påstådda opinionsmässiga ”frihet”: Den är officiellt öppen för alla åsikter, och med bakgrund av genomgången ovan, så borde demokratin teoretiskt sett snart sönderfalla p.g.a. intellektuellas återupptäckt av sundare alternativ. Men demokratin är, som sagt, ett liberalismens barn, en humanismens politiska manifestation, som ärvt kristenhetens dualistiska m...