Finns det blommor i helvetet?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

21/11 BIRKENAU

Dimman är tät när vi lämnar bussen och börjar gå mot vårt mål för dagen.
Plötsligt, som ur ingenstans, tornar ingången till Birkenau upp sig.
Som ett tyst och hånande helvete ser jag det tydligare för varje stag jag tar.
Steg på en mark som för alltid är märkt av död.
Även om jag sett bilder på Birkenaus ingång, dödens entré, så var jag inte förberedd på dess ondska. Bilderna berättade aldrig om lukten, atmosfären eller känslan av att stå framför ett av jordens helveten.
Dimman lättar inne i lägret, och jag ser, tillåts jag att se eller tvingas jag? Bara dimman vet, men ser det gör jag.
Ser med ögon som inte har lik inbrända på näthinnan, ögon som inte har gråtit tills tårarna tagit slut, ögon som inte är rädda. Mina ögon kommer aldrig att behöva se det som deras ögon såg.
Deras, judarnas, offrens, vad får jag kalla dem?
Jag skulle vilja säga hjältarna.
Många där hemma vill att jag ska berätta vad jag har fått se, fått höra och fått vara med om på denna resa. Men hur berättar man för någon som aldrig har sett detta? Någon som aldrig fått uppleva lukten i block 25, någon som aldrig har stått bredvid en ung där människor slukades av eldens flammor, där människor försvunnit upp emot en oförstående himmel?
Vad skulle de berätta, hjältarna?
Hur berättar man om helvetet för okunniga personer? Inte okunniga på ett nedvärderande sätt, kanske mera lyckligt ovetande. Personer vars näthinnor inte är ärrade av lik, vars tårkanaler inte gråtits torra, personer som inte gått upp i rök.
Förföriskt röda löv på korpsvarta träd är det jag ser bakom krematorium nummer 3.
En sjukligt vacker idyll skapas då solen ger liv åt löven och den blodröda färgen dansar över dödens fabrik som en demonstration över vad som en gång hänt där.
Är det fel av mig att hitta skönhet på en plats som denna?
Taggtrådsstängslen som löper över hela lägret låter mig aldrig glömma bort vart jag är.
Jag blickar ut över en allé med träda lika vackra som det jag beskrev innan. Luften är varm och frisk, men ändå så har jag svårt att andas.
Guiden berättar hela tiden om hur många människor det är som har dött på olika platser i Birkenau, men hur ska vi få grepp om det?
10 000, 100 000 eller 1 miljon, det har blivit som en mur mellan mig och faktan.
Jag ställer mig frågan; när slutar det att vara siffror och när börjar det att bli människor?
Nu står jag och blickar ut över taggtråden som leder tillbaka till Birkenau, till döden.
Bakom mig hör jag gruppen prata och skratta, bakom mig finns livet.
Vart står jag då i så fall?
I limbo?
I mellanrummet mellan liv och död?

Jag vill inte lämna denna plats. Jag är rädd att jag ska glömma, att minnena ska blekna och att känslorna ska försvinna.
Jag kan lämna Birkenau som en levande person och inte som rök. Jag har ...