Filosofer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Thales
Zenon
Herakleitos
Pythagoras
Demokritos
Naturfilosoferna
Idéläran
Grottliknelsen
Aristoteles och Platon



Thales (625 f.Kr. – 545 f.Kr.)

Thales är allmänt benämnd som den förste filosofen. Han levde i Miletos. Thales hade kunskap i geometri (aritmetiken och nollan kom från araberna. Thales hade vart i Egypten). Aristoteles säger att Thales var grundaren till frågor gällande vart allt uppkom ifrån. Thales svarade ”vatten” på den frågan enligt Aristoteles. Thales ställde frågan om vad det är som är oförändligt i det förändliga, vad är det som är enheten i mångfalden.
Han tyckte att ur vatten kommer liv, vatten kan bli till olika former; fast, flytande, ånga. Solen får vattnet att avdunsta, regn faller genom att ånga stiger upp ur havet och molnen bildas. Så för att förstå hur allt uppkom måste man förstå vattnets lagar och funktioner. Allt kan förklaras om vatten kan förklaras. Han nämner alltså vatten som sitt urgrund; därför påstod han också att jorden vilar på vatten. Denna teori kom han fram till antagligen när han såg, att allting har fuktig näring och att även det varma blir till och fortsätter att existera genom det fuktiga. Han påverkades även av att alltings frön är fuktiga till sin natur. Urgrunden bakom det fuktigas natur är vattnet. (Thales var materialist). Detta är den första kända försöket att ställa upp en teori baserad på observationer av verkligheten.
Thales klargjorde att filosofer kunde använda sin lärdom för att bli rika. Genom hans kunskaper om meteorologi visste han att skörden skulle bli förmögen. Därför köpte han alla pressar han kunde få tag på och hyrde sedan ut de i dyrare pris.
Thales sa att världen är livad och full av gudomligheter. Han upptäckte också hur årstiderna förhöll sig och indelade året i 365 dagar.


Zenón

Zenón från Elea var en matematiker och filosof från 400-talet f.Kr.. Han studerade för Parmenides och blev själv lärare i Athen med flera berömda elever; Perikles och Kallias bland andra.
Zenón författade paradoxer för att förevisa sina idéer, som bland annat handlade om hur rörelse är omöjligt och att sinnena bara är illusioner.
Akilles och sköldpaddan:
Akilles var en mycket snabb a atlet, medan sköldpaddan var det trögaste djuret av alla. Zenón tyckte att Akilles aldrig skulle kunna komma ifatt sköldpaddan eftersom sköldpaddan hinner med ytterligare en sträcka under den tid det tar för Akilles att nå dess startplats osv.
Han tyckte att man aldrig kan passera en vägsträcka, eftersom man först måste klara av att gå hälften av den, sedan hälften av den etc. i det oändliga. En annan paradox var den flygande pilen. En pil som skjuts iväg finns vid varje ögonblick på en viss position. Den finns på en viss plats i rummet, dvs. pilen rör sig inte, utan den vilar på olika platser i olika ögonblick.
Zenon var idealist.

Eftersom han var Parmenides lärjunge tyckte han att det fanns två element, eld och jord, av vilka den första är skaparen och det senare tjänar som material. Människornas upphov går tillbaks på solen, denna i sin tur får stå tillbaka för värmen och köld, varav alla ting består.


Herakleitos

Herakleitos var från Efesos (500-talet f.Kr.). Han antog att grunden till allting var elden. Allting blir till av eld, och allting upplöses i eld. Allt sker efter ödets lag, och genom motrörelse balanseras saker tillsammans. Allting är fullt med själar och gudaväsen. Världen föds ur eld och återgår till eld för evigt, och detta är bestämt av ödet.

Herakleitos sade:
”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod.”

”I samma vågor stiger vi och stiger inte vi; det är vi och det är inte vi.”

”Allt byts i eld och eld i allt; växelvis, liksom guld mot varor och varor mot guld.”

Herakleitos kallades för ”den gråtande filosofen” eftersom han brukade sitta och gråta över människans fåfänga och meningslöshet.
Herakleitos kom fram till ett tänkande som kallades den dialektiska tänkandet vars innebörd var att motsatsen till något var anledningen att vi kunde förställa oss något.
Han ansåg att förändringen inte har någon gräns, på äppelträd växer det alltså inte päron. Förändringen sker efter vissa lagar, han kallade dessa för logos. Logos styr hela världen, ibland kallade han logos för Gud.


Pythagoras

Pythagoras var en grekisk filosof som var född ca 570 f. Kr och dog 497 f. Kr. Han var inte bara en filosof utan var också matematiker. Han var den första som grep sig anmed matematiken och förde den framåt. Han tyckte att matematikens principer är allt varandes principer. Han är bland annat känd för ”Pythagoras sats” som ger förhållandet mellan kateterna och hypotenusa i en rätvinklig triangel. Trots att Pythagoras sats var känd långt före Pythagoras tid var Pythagoreérna (vilka var anhängarna till Pythagoras lära) de första som lyckades konstruera ett matematiskt bevis för formelns giltighet.
Pythagoras grundade även en sekt-liknande religion inkluderade reinkarnation och talmystik. Man kunde återfödas till vilket djur som helst och att målet med livet är att undvika att återfödas.
Pythagoreérna tyckte att det fanns många likheter i talen och allt som är och blir till. Inte bara i eld, jord och vatten utan de visade också tal i förhållande med själen, rättvisan, förnuftet osv. Eftersom allt har med tal att göra så antog de att talens element är alla tings element och att hela världen är tal och även harmoni. Alltså tyckte Pythagoras att världen var uppbyggd av atomer i olika geometriska former och allt i världen är uppbyggd av bråk och heltal.
Pythagoras var materialist. Enligt honom fanns det tre sorters människor; de lägsta är de som sysslar med handel, över dessa, de som tävlar och överst finns filosoferna.


Demokritos

Demokritos var en grekisk filosof som också var känd som ”den skrattande filosofen”. Detta var för att han skrattade konstant åt människans okunnighet.
Demokritos får ofta äran för att ha grundat atomläran, trots att det är hans lärare Leukippos som egentligen skapade teorin. Demokritos menade att all materia består av en mycket liten elementarpartikel som han kallade atom (vilket betyder odelbar). Verkligheten består av kompakta atomer enligt honom, det gör även våra kroppar och själar.
Han var materialist.
Förändringar sker slumpvist och beror på orsak och resultat. Det som händer bör hända som det händer och allt som händer är en följd av det som skett innan, tyckte Demokritos.
Atomerna bildar allt; färger, lukter, smaker, ljud, värme och kyla eftersom atomernas egenskap är: antal, form, storlek och rörelse.
Alltså menade Demokritos att alltings urämne är atomer och tomrum, allt annat är endast antagande. Världarna är oändligt många, tillblivna och förgängliga. Atomer är oändliga till storlek och antal och är opåverkade och oförändliga.

”Den som förorättar är olyckligare än den som förorättas”
Naturfilosoferna

Naturfilosoferna försökte komma fram till den verkliga sanningen utan att at hänsyn till religion, uppenbarelser eller traditioner. Deras frågeställningar cirklade huvudsakligen kring metafysiska frågor som sökande efter ett urämne, det ämne som allt var uppbyggt av.
Aristoteles sa att Thales är den som handlar om att förklara vad allt är uppbyggt av. På denna fråga svarade Thales vatten.
Att finna urämnet var främsta frågan och för att kunna beskriva det mer i detalj och svara på ytterligare frågor så måste de kunna förklara det valda ämnets lagar och funktioner.
Till exempel kan man ta Demokritos som menade att all materia består av en mycket liten elementarpartikel som han kallade atom.

Genomtänkta och skrivna teorier som filosoferna baserade sina liv på bevisa hur visa de var. Att de strävade efter sanningen, vem eller vad ligger bakom allt? Vad är allt? Vad är alltet konstruerad av? Dessa framåtsträvande filosofer var riktiga tänkare.
Mer än att de var kloka kan man få beskrivelser på deras personligheter när man läser om dem.
Demokritos fick sitt smeknamn ”den skrattande filosofen” eftersom han ansåg att lycka är det högsta goda och kan uppnås när man utövar måtta, lugn och frihet från rädsla; en riktig optimist alltså. Medan Herakleitos brukade gråta över människans meningslöshet. Han var en dyster person och tänkte inte så uppskattande om människan.

Naturfilosofernas teorier var ganska så metafysiska, vilket är precis vad det bör vara. Men enligt mina observationer så söker dagens människor, inte alla men de som inte är nöjda, rätt så realistiska svar gällandet hur allt uppstod. Givetvis kan filosofernas livsåskådningar tillföra värde i människans värderingar idag. Visst kan man tro att allt är uppbyggd av atomer, det är ju sant. Men jag antar att det går att bli övertygad om dessa teorier men till en viss gräns. Idag har ju man rätt att tro på det man vill. Man kan tro på hälften av teorin och lämna ut resten. Men dessa teorier är inte helt meningslösa idag, förmodar jag. Oftast är de sedda som historiskt filosofiska teorier som beskriver hur folk tänkte just då vilket blir intressant för oss eftersom vi inser bland annat hur tankarna och människan genom tiden har utvecklats intellektuellt.

Idéläran

Idéläran är först och främst en metafysisk teori om verklighetens konsistens. Platon och Sokrates ville gå från det enskilda och tillfälliga till det allmänna och eviga. Idéläran säger att så snart ett antal föremål har en gemensam benämning måste de också ha en gemensam idé. Det finns massor med blommor, men bara en ”blommornas idé”. Idén har skapats av Gud och alla blommor representerar blommornas idé. I sinnesvärlden finns de enskilda blommorna men självaste idén finns ju i idévärlden. Platon menar att idévärldens beskaffenhet är evig. Den är inte tillfällig olikt sinnesvärlden. Eftersom den är evig så tyckte Platon att kunskap endast kunde nås genom att känna till idévärlden, den var ju fullkomlig och oförstörbar. I idévärlden finns ett system med bestämd rangordning av idéer. ”Godhetens idé” ligger på det högsta. Människan ska ha en bra karaktär och hans handlingar och moral ska inspireras av det goda och det rätta. När en människa förstått och handlat i enlighet med det goda och det rätta, och nått den sanna kunskapen om detta, kommer hennes själ möta gudarna och hamna i idévärlden efter sin död.
Som rationalist ansåg Platon att människor föds med kunskap om idévärlden men det är inte alltid så enkelt att få fram den.


Grottliknelsen

Platon försökte förmedla att dessa fastkedjade människor var mänskligheten. Fastlåsta och trångsynta. Mannen som tänkte efter och begav sig ut på nya äventyr var en filosof som började tänka själv i andra banor. Det kunde inte vem som helst utav de kunna göra eftersom de enbart hade upplevt den situation de befann sig i och inget annat. Han syftade främst på Sokrates som hade blivit dödad för det han upplevt.
Detta visar, inför mig, att man får kunskap genom erfarenhet. Ju mer man ser och upplever desto kunnigare blir man. Och ofta är det ju så att man blir skraj av främmande saker. Om man inte sett något och man aldrig har kunnat föreställa något liknande, och någon kommer och beskriver att han sett det, blir man upprörd. Samtidigt tycker jag att inte vem som helst kan få uppleva verklighetens överraskningar, vilket grottliknelsen berättar på ett lite annorlunda sett.
Man kan även uppfatta det som att alla som satt därinne och förnekade verkligheten är de som är trångsynta och lever med tankar som går på en rak väg utan dörrar och fönster på de trånga väggarna av deras tankar. Han som lyckades ta sig ut ur grottan representerar de som tänker stort.
Vad detta exempel berättar om människolivet är ju att man upplever saker och ting och får erfarenhet utav det, vidare får man kunskap genom det. Man tänker större och högre, man blir inte instängd där uppe och tänker inte enbart i en bana. Man utvecklar sitt intellekt ...