Katarsis

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ända sedan urminnes tider har människan haft ett behov av inre mental vila och avkoppling. När dagarna synts långa och bördan tung, har hon lagt sig ner i det gröna gräset och fokuserat blicken på de förbipasserande molnen, på fåglarna, på den klarblå himlen, och funnit livsro. Religionen har utan tvekan spelat en stor roll i att införliva en kollektiv tradition av meditativa uttrycksformer. Buddhisterna och hinduerna frånsade sig en materiell livsstil och strävade mot "nirvana", det tillstånd då människan som enskild individ "icke är", utan bryts ner till en ursprunglig beståndsdel av det stora och kosmiska världsalltet - således en form av spirituell integralism.

Denna tradition höll i sig ganska länge, tills kristendomen svepte över världen likt en löpeld och pacificerade dessa uråldriga religioner, vilket innebar att de blev passiva fredsreligioner där krig och nobilitet sågs som "världens ondska". I dag är det inte mycket kvar av dessa religioner, även om vissa delar, som tron på kast, fortfarande genomsyrar exempelvis indisk hinduism. Det intressanta i just denna historik, är hur människor som levde för över tusen år sedan, insåg det produktiva och stillande i att se individen som en del av ett större schema, där just den meditativa aspekten låg i att frigöra sig själv och sina sinnen, för att uppnå en symbios, en balans med sin omvärld.

Behovet av meditation kan tänkas vara extra stort i dagens moderna samhälle, med massmedia som dygnet runt fyller oss fulla med reklam, med åttatimmars arbetsdagar på stressiga kontor, neurotiska människor med så många personliga problem, att de knappt har koll på vad som försiggår i deras egen omgivning, känslomässigt brutna barn som förgäves letar efter vuxna förebilder, avgaser och föroreningar, annalkande naturkatastrof efter naturkatastrof, utbredd masspsykotisk paranoia över demokratiska ondskor som nynazism och terrorism; det skulle väl tvärtom vara underligt om den moderna människan inte sökte efter någon form av inre lugn i detta samhälle av kaos och inre rädsla.

Det absolut vanligaste och mest effektiva sättet att stilla sitt inre under dagar då vi känner att saker runtomkring oss ter sig överväldigande, är att skala av allt det onödiga och endast se till det grundläggande i våra liv, det som är relevant för vår existens. Människor som efter ett hysteriskt utbrott plötsligt tar sig samman, ett kärlekspar som efter ett gräl plötsligt stillar sin ilska, ett barn som skrikit efter en leksak i en halvtimme och plötsligt inser att ingen längre lyssnar, den godvillige arbetaren som en dag kollapsar av alla uppgifter, som ska bli klara innan kvällen, studenten, som mekaniskt plöjer igenom mängder av litteratur, och till sist frågar sig själv vad han lever för; vad alla dessa individer har gemensamt, är att livet för dem har blivit en börda och inte ett äventyr, eller en chans till lycka och kunskap. Livet har helt enkelt blivit för mycket, och därför tänker dem var och en för sig själva igenom vilka onödiga saker, som belastar deras vardag. Med andra ord: de försöker etablera en så realistisk och konkret relation till verkligheten som möjligt.

Vad vi finner efter en sådan reningsprocess, är att livet aldrig kan bli helt glädjefyllt, men att det heller inte behöver vara en lång resa genom sorg och olycka. I stället inser vi att livet i stort består av både vinster och motgångar, och att vi lär oss av båda. Denna grundläggande syn är förvånansvärt nära den som de uråldriga hinduerna och buddhisterna hade, nämligen att vi som enskilda individer endast kan uppnå sann meditation genom att acceptera verklighetens grymma och vackra sidor, för att förena dessa tillsammans med människan och därmed skapa en holistisk världsbild.

Vi väljer att kalla denna process för katarsis, som ursprungligen är ett grekiskt ord och betyder "rening". Aristoteles var en av de första att använda denna term, när han tog ställning för det dionysiska dramat, d.v.s. tragedin. Denna form av drama bestod ofta av en huvudperson, som befann sig i en hög social position i samhället, och som mer eller mindre var lycklig. Denna person bidrog sedan successivt - genom t.ex. överdriven stolthet, högmod, egoism eller ilska – till sitt eget slutgiltiga fall. Vad detta innebar för åskådarna under det antika Grekland, hävdade Aristoteles, var att människor automatiskt reflekterade över sina egna liv och fick sig en tankeställare: "Det där kunde har varit jag." Oavsett om relationen mellan åskådare och huvudperson etablerades genom medlidande, identifikation eller fruktan, så var effekten densamma: en form av konstnärlig terapi, som avlägsnade vardagliga behov och påtryckningar från den enskilda individen, och samtidigt lärde ut en civilisationsinriktad moralisk läxa om hur människan själv var benägen till att bidra till sitt eget fall, oftast helt omedvetet.

Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche återupptog den konstnärsproblematiska behandlingen av det antika dramat, och även han tog ställning för den dionysiska tragedin, som livsrusets och känslornas moder till pessimism. Nietzsche beskrev den tragiska pessimismen som en form av öppenhet gentemot livet i stort: medan optimisten baserar sin tro på att allting ska gå vägen, och därmed förlitar sig på en form av naivitet, är pessimisten redo för både godhet och ondska. Föreställ dig att du ska gå en promenad till stadens biograf; du kan antingen ta med ett paraply i fall det ska regna, eller lämna det hemma och förlita dig på att det minsann ska bli soligt och fint väder. Den pessimistiska livssynen går åter tillbaka på samma grundföreställning: godhet och ondska är krafter som samverkar i vårt universum, för att upprätthålla den universella balansen som helhet.

I dag saknar vi denna form av drama, då merparten av vår massmediala information och "konst", består av en naiv och politiskt färgad värld, där glädje och lycka har sitt ursprung i materiell och individuell bekvämlighet. Inte minst fungerar TV och nyheter på detta sätt: de obekväma sidorna i livet filtreras automatiskt bort, medan uppenbara hot demoniseras som "ondskefulla". Om den moderna människan ska kunna finna slutgiltig ro bland allt våld, alla etniska konflikter, all massmedial reklam, och alla politiskt framställda TV-program, krävs det att hon bryter ner alla sociala och moraliska konstruktioner runtomkring sig, och ser till de saker som hon med absolut största säkerhet kan säga utgör en del av verkligheten.

Detta kan uppnås genom den tankeprocess som kallas nihilism. Nihilism är tron på att all form av objektivitet är en illusion, och att ingenting således kan sägas vara "verkligt". Detta innebär ett totalt och fullständigt nedbrytande av omvärlden, där individen ensam befinner sig i ett mentalt vakuum av tomhet. Detta leder till samma andliga insikt som de uråldriga asiaterna hade, nämligen att individen som sådan inte existerar, utan är en kontinuerlig del av den stora världsordningen. Detta tillstånd är både påfrestande och frigörande, eftersom det innebär en misstro till individuell existentiell vilja, samtidigt som detta i sig innebär att individen inte längre är begränsad av vare sig sociala eller moraliska illusioner; individen är som mest fri när den befinner sig i total balans med sin omvärld.

Detta tillstånd är vad vi kallar en passiv form av nihilism, d.v.s. att individen övergår till att bli en fatalist utan tro på vilja eller egen drivkraft. Genom att däremot ständigt återskapa en ny tolkning av sin omgivning, när denna ter sig överväldigande och påfrestande, och göra det utifrån premissen att endast det som överensstämmer med hur verkligheten fungerar är en subjektiv uppskattning av vad som är "sanning", kan individen slutligen uppnå en aktiv form av nihilistisk meditation. Nyckeln till individuell frigörelse ligger med andra ord i att våga se saker för vad dem egentligen är, och inte låta dekonstruktionen av världsbilden bli ett slutmål i sig, utan en ständig och återförnyande process. Både materialism och den typ av övernaturlighet som vi finner inom judisk-kristna religioner, grundar sig på att en del av verkligheten blir ett slutmål i sig, och inte ett sätt att försöka finna en balans mellan individ och omvärld. Materialisten ser den fysiska delen av verkligheten som ett slutmål, där allting står och faller på individens materiella existens. Den övernaturliga människan, som vi i bland ser hos diverse New Age-rörelser och spirituella sekter, befinner sig i stället på den motsatta extrema polen av verklighetstolkning, och hävdar att det abstrakta schemat i vår värld inte är begränsat av fysiska premisser, utan fritt kan omstruktureras genom subjektiv tankekraft och individuell vilja. Som resultat av dessa två impotenta sätt att tolka vår värld, får vi korrupta politiker, som vägrar att göra det som är bäst för vår natur, oavsett hur många människor som tyvärr blir "kränkta", och indoktrinerade kopior av Thomas Di Leva, som springer runt på gatan och påstår sig kunna bota cancer genom att fylla kläderna fulla med stenar från havet. För en realist är båda dessa människor representativa för en världssyn som misslyckas med att förena det fysiska och abstrakta på ett harmoniskt plan.

Den aktiva nihilisten finner både fysisk och själslig ro i att ta del av livets inre dualism, där lycka ibland kan inhämtas från en period av vånda och sorg, medan bekvämlighet och stilla ro kan ge upphov till vilt raseri och ilska. Våra extrema känslor samarbetar ständigt med varandra och formar våra liv mycket utefter hur vi relatera...