Demokratins historia i Sverige

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Prolog – Det första försöket
Sveriges demokratiska tid började efter att Karl XII hade stupat 1718. Men det första försöket med ett mer demokratiskt styrelseskick fick ett abrupt slut 1772 då Gustav III tog tillbaka makten. Sedan följde en tid med minimal demokrati. Kungen var envåldshärskare och de enda som hade något att säga till om, förutom kungen, var ständerna.
Men allting har en ende och 1809 tog Sverige sina första steg mot demokrati och jämställdhet.

Statskicket – Ett nytt styrande
Folkstyre är inte något självklart. Det var inte förrän under 1700-talet som idéer om folkstyre och andra författningar började dyka upp. Innan hade det varit självklart att ett land skulle styras av en kung eller härskare. Det var bara under antiken som liknande idéer hade funnits. I Sverige dröjde det till 1809 innan vi fick ett mer demokratiskt styrelseskick.
När Gustav IV Adolf störtades 1809 i en ”fredlig” statskupp började man att utarbeta ett helt nytt styrelseskick. Det hade visat sig genom årens lopp att en enväldig kung inte kunde styra ett land till belåtenhet. Man var heller inte nöjd med det styrelseskick som hade varit mellan 1720 – 1772 med riksdagsstyre.

Maktdelning var ledordet i 1809 års regeringsform. För att ingen skulle få för stor makt uppdelade man den mellan fyra instanser:
- Att styra landet hade kungen hand om
- Skatter tog riksdagen hand om
- Lagstiftningen delades mellan kungen och riksdagen
- Den dömande makten låg hos Högsta domstolen

Nu var styrelseskicket klart men man saknade en kung. Valet föll på den tidigare kungens farbror, som tog titeln Karl XIII. Karl var gammal och när han dog hade han ingen tronarvinge. Nu var landet utan kung igen. Med förlusten mot Ryssland i baktanke erbjöd Sverige sin kungakrona till en av Napoleons mest berömda generaler, Jean Bernadotte. Man hade förhoppningar om att han skulle leda ett framgångsrikt krig mot Ryssland och ta tillbaka Finland.

Bernadotte nappade på erbjudandet och tog namnet Karl XIV Johan. Revansch kriget mot Ryssland uteblev dock för Karl insåg nog att Ryssland var alltför starkt. Istället skulle han infria en gammal förhoppning inom svensk utrikespolitik, att erövra Norge.
Istället för att starta krig mot Ryssland ingick länderna i en allians. Ryssland skulle hjälpa Sverige emot Danmark (som hade Norge) och Sverige skulle hjälpa Ryssland emot Frankrike. Efter att ha kämpat med de Ryska trupperna mot Frankrike nere på kontinenten tog Karl Johan och började marschera norrut mot Danmark. Danskarna blev tagna på sängen och Sverige segrade snart.

Norrmännen som inta alls ville tillhöra Sverige förklarade sig för en självständig stat och antog en grundlag strax efter Sveriges övertagande. Detta var något som svenskarna inte kunde acceptera utan Karl Johan skickade in svenska trupper i Norge och efter tre veckor gav Norge upp.


Steg två – Liberalismens genombrott
Trots den nya grundlagen var det trots allt Karl Johan som hade den största makten. Han tillämpade en formulering i regeringsformen till det yttersta, formuleringen löd: ”kungen äger att allena styra riket”.
Liberalerna i den svenska politiken ville få ett slut på detta och kritik emot Karl Johan kom från flera håll. Dels politiker som ville begränsa kungens makt och dels pressen, framförallt Aftonbladet.
Inte förrän vid riksdagen 1840-41 vann liberalerna stor framgångar som gjorde att de vid utskottsvalen fick majoritet.

Regeringens konservativa politik fick stark kritik. För att få mer makt gentemot kungen genomfördes en departementalreform, som innebar att departementen fick chefer. Följde av detta var att statsråden blev mer insatta i olika frågor och deras ställning till kungen stärktes.
Innan så hade riksdagen bara sammanträtt var femte år och det ansågs vara alldeles för sällan. För att få större inflytande beslutades att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år.

Liberalerna hade fått igenom många av sina idéer men den gamla ståndsriksdagen stod i vägen för en fortsatt liberalisering av styrelseskicket.
Då många liberaler tillhörde den nya medelklassen ville de att den nya riksdagen skulle öka deras inflytande. 1865 beslutade den gamla ståndsriksdagen att den skulle avskaffas och en tvåkammarriksdag skulle införas.

Införande av tvåkammarriksdagen var ett sista steg i en lång rad av liberala reformer. Innan så hade de kommunala valen gjorts om, nu avgjorde inte ståndstillhörighet antalet röster man fick utan ens förmögenhet.

Landstingen som också var en skapelse av liberalisterna avgjorde vilka som skulle sitta i den första kammaren i den nya riksdagen. Valet till landstingen var också beroende av ens kapital vilket medförde att landstingen bestod till största delen av förmögna personer ifrån medelklassen.
Vilka som skulle ingå i den andra kammaren fick hela svenska folket rösta om, eller i varje fall de som var män, myndiga och tjänade minst 800 riksdaler eller hade en fastighet som var taxerad till 1000 riksdaler. Denna grupp utgjorde cirka 25% (6% står det i häftet) så någon egentlig demokrati var det inte frågan om.
Bönderna var glada för de flesta hade gårdar som var värda mer än 1000 riksdaler medan en verkstadsarbetare sällan tjänade mer än 800.
Min åsikt är att verkstadsarbetarna kände sig över körda av den nya regeringen och att det skulle visa sig längre fram.

Socialisterna – Arbetarpartiet
Då verkstadsarbetarna var kraftigt under representerade i riksdagen var det svårt för dem att ändra på sin horribla situation. Arbetsdagarna var långa och fyllda med stress och farliga maskiner. Arbetarna började att samlas i fackföreningar som skulle ta vara på arbetarnas rätt och sätta tryck på arbetsgivarna.
Senare så bildades också det socialdemokratiska partiet som från en början inte hade en enda representant i riksdagen. Den första socialdemokratiska riksdagsmannen blev Hjalmar Branting som senare blev partiledare.
Liberalerna i riksdagen gick också samman, tio år efter bildandet av det socialdemokratiska partiet. De konservativa hängde på trenden och bildade ett konservativt parti. Partipolitiken var ett faktum.

Det socialistiska partiets främsta mål var att genomföra allmän rösträtt. De liberala var också inne på den idén men de konservativa strävade emot. Den allmänna rösträtter infördes 1909 men det var fortfarande så att de rika hade mer röster. Valen blev också proportionella. Med det menas att om ett parti fick 15% fick de tillsätta 15% av riksdagen.

Kungen fick mindre och mindre att säga till om och Sverige gick mot vad man kallar parlamentarism, det vill säga att riksdagen styr vilka som skall sitta i regeringen. Kungen hade inget att säga till om när regeringen skulle bildas. Kungen får heller inte göra politiska uttalanden på eget bevåg.
Utvecklingen mot parlamentarism fick ett bakslag 1914 då kung Gustav V lade sig i försvarspolitiken och följden blev att den liberala regeringen avgick.
Ny ledare för regeringen blev Hjalmar Hammarskjöld som inte tillhörde något parti och hans regering fick hård kritik. Hans regering ersattes 1917 av en högerregering och parlamentarismen tog fart igen.
Vid valet till den andra kammaren gick liberalerna och socialdemokraterna samman och fick majoritet. Det bildade en tvåpartiregering och när den tillträde lovade

Gustav V att följa parlamentarismens spelregler.
Lagen om allmän rösträtt var en kompromiss med de konservativa. När de socialistiska och liberala bildade regering så började de att arbeta på en ny lag om allmän rösträtt.

Demokrati - Genombrottet
Andra världskriget är i antågande och det är en stark oro i Sverige. Meddelanden om uppror och myterier i Tyskland når Sverige och gör ett starkt intryck på vänstersocialisterna som tror att det är dags för en omstörtande revolution. Man kräver en total omarbetning av samhället och ett nytt styrelsesätt. Orol...