Under Ytan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag gick upp tidigt i morse, alldeles för tidigt. Jag vaknade av att solen sken in genom mitt fönster och lös mig i ögonen. Det var antagligen mamma som hade dragit undan gardinerna så att jag skulle vakna i tid. Jag sträckte på mig innan jag reste mig upp och gick in på badrummet för att göra mig i ordning. När jag var klar gick jag ut i köket. Där stod mamma redan klar och plockade fram ingredienser. Jag frågade henne vad hon gjorde. Hon svarade glatt att vi skulle baka. Det måste vara första gången på flera år tänkte jag, men sa inget. Jag antog att det var en speciell dag, med tanke på att vi nästan aldrig bakar i vår familj. Det är ingen som orkar stå i köket så länge.
Vi skulle baka bullar inför en liten utflykt som hela familjen skulle följa med på. Hon sa att vi skulle åka till skogen som ligger någon kilometer bort. Hon började förklara vilken skog hon menade, men jag avbröt henne och sa att jag varit där många gånger förut, att vi åker dit med klassen varje år. Jag tycker inte att det är speciellt kul där, men mamma lovade att det skulle bli en bra dag. Hon sa även att det fanns en liten sjö i närheten som vi kunde åka till efter utflykten i skogen, så jag bestämde mig för att ta med mig mina badkläder.
Det var kul att baka tillsammans med henne, vi brukar inte göra så mycket gemensamt i vår familj. Under tiden som vi bakade pratade vi om allt, om hur det gick i skolan för mig, om kompisar och om utflykten som vi skulle åka på. När vi hade bakat klart dukade jag köksbordet, medan mamma gjorde en riktigt god frukost. Sedan fick jag den roliga uppgiften att väcka min bror och min pappa. Det är alltid kul att väcka folk tycker jag, speciellt när de får det där frågande uttrycket i ansiktet, som om de inte har en aning om var de är. Det uttrycket de får när man säger att klockan är ett och att de har missat hela dagen, fast egentligen är klockan bara åtta eller nio på morgonen. Precis så, hade jag tänkt väcka dem idag.
Jag började med min bror. Jag smög mig in på hans rum och sa lite tyst att klockan var kvart över nio och att han borde ha varit i skolan för över en timme sedan. Han flög upp ur sängen och rusade in på badrummet. När han sedan kom ut i köket och kollade på klockan, såg han att den var tjugo över nio, men också att mamma stod i köket. Hade det varit en vanlig skoldag skulle mamma ha varit på jobbet för länge sen. Det var då han kom på att det var lördag. Både jag och mamma skrattade åt honom. Efter en liten stund började även han småskratta lite. Då kom pappa, som såg helt nyvaken ut, ut i köket och undrade vad det var som var så kul. Vi förklarade för honom vad som hade hänt med min bror och även han skrattade lite åt honom. Efter en stund satte vi oss ned vid bordet och började äta mammas jättegoda frukost. När alla hade ätit klart och alla hade gjort sig i ordning, packade vi ner att picknick mat och de nybakade bullarna i en stor korg och vi åkte iväg. Självklart kom vi på att vi hade glömt något när vi hade kommit en bit på vägen. Filten låg kvar hemma i hallen. Men eftersom vi hade med oss handdukar och badkläder, så bestämde vi oss för att åka direkt till stranden och bada.
När vi kom fram parkerade pappa bilen medan vi andra tog med oss all packning och begav oss ned mot stranden. Eftersom det var vackert väder den här dagen, var det ganska mycket folk på stranden. Vi letade länge efter en plats på den lilla stranden som vi kunde lägga oss på. Och efter ett tag hittade vi en tom yta lite längre bort. Vi la ut handdukarna och satte oss ned i solen och väntade på att pappa skulle komma. Det dröjde länge innan han kom, vi misstänkte att det knappt fanns några parkeringsplatser kvar. Och mycket riktigt, det första pappa sa när han hade parkerat och hittat oss var ”Det är ju fullt överallt. Men jag hittade en parkeringsplats en bit bort.” När pappa hade satt sig ned bredvid oss och öppnat en Cola, tävlade jag och min bror ned till vattnet. Jag vann, som vanligt. Jag sa till honom att han måste inse att jag är mycket snabbare än honom. Vi badade ganska länge och efter ett tag kom även pappa ned för att bada med oss. Mamma badade inte, hon tyckte det var för kallt. Men pappa badade inte länge. Efter att han hade badat en liten stund med oss gick han upp. Jag och min bror följde honom med blicken när han sicksackade mellan alla som låg på stranden och solade, på väg upp till mamma.
Jag och min bror bestämde oss för att simma runt klippan som fanns vid ena sidan av stranden. Vi kom nästan hela vägen runt klippan när jag plötsligt kände något som rörde vid mitt ben. Jag skrek till, blev rädd, men tänkte inte mer på det. När jag sedan kollade mig om efter min bror såg jag honom inte. Jag ropade, men fick inget svar. Jag blev rädd igen, men av en annan anledning. Jag visste inte var min bror hade tagit vägen. Jag ropade på honom igen, när jag plötsligt kände hur jag drogs ned under ytan. Något höll i mitt ben, men jag lyckades sparka loss det som nu höll i mig och tog mig upp till ytan och skrek på hjälp några gånger. Sedan drogs jag ned under ytan igen. Jag fick in vatten i lungorna och efter några sekunder kände jag hur allt runtomkring mig blev suddigt. Jag kunde inte...