Sjukdom och läkekonst genom tiderna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

FORNTID

Under forntiden sysslade man med läkekonst i bl.a. Mesopotamien, landet mellan de båda floderna Eufrat och Tigris, och Egypten.
I Mesopotamien trodde man att de sjuka hade syndat, det var gudarna som straffade människorna genom att ge dem sjukdomar. Man trodde även att det kunde vara en demon som hade tagit sig in i människokroppen. De flesta läkarna var också präster och deras främsta uppgift var att ta reda på vilken gud som hade orsakat sjukdomen. Sedan kunde läkaren få kontakt med guden, så han kanske kunde få den sjuka att bli frisk. Oftast kontrollerade man levern, de trodde att den var kroppens viktigaste organ.
Om patienten var angripen av onda andar, kunde de släppas ut ur kroppen om läkaren borrade ett hål i skallen (detta kallades trepanation).
En härskare i Babylon ca 1800 f.Kr. som hette Hammurabi är känd för sin lagsamling. Tio paragrafer i hans lagsamling handlade om läkarnas arbete och de var mycket stränga när det gällde misstag av läkarna.
Egyptierna trodde också att sjukdomarna orsakades av gudar. Man hade statyetter för att be till gudarna. De flesta egyptierna begravdes i sanden i öknen, men de rika balsamerades och blev till mumier.
Egyptierna var duktiga kirurger, omskärelse var bland de vanligaste ingreppen.
De höll även på med gynekologi, man har hittat papyrusskrifter som visar beskrivningar av kvinnosjukdomar och hur de skulle botas.

ANTIKEN

Asklepios var grekernas läkedomsgud, han tillbads på flera hundra platser både i och utanför Grekland.
Man visste inte så mycket om läkekonst, men man började i Grekland utveckla teorier om ”de 4 kroppsvätskorna”. De fyra vätskorna var blod, gul galla, svart galla och slem. Man trodde att sjukdomar berodde på obalans mellan vätskorna. De ansåg också att en kvinna skulle vara sexuellt aktiv för att livmodern inte skulle torka och börja vandra runt i kroppen.
Alexandria var den viktigaste staden för medicinska studier på 300-talet f. Kr. Där började man obducera lik och det gjordes flera upptäckter inom fostrets utveckling. Den första obducenten hette Herophilus.
Också i romarriket spelade gudarna en viktig roll inom läkekonsten. Man tillbad bl.a. gudinnan Febris som skulle skydda mot feber.
Här byggde man vidare på teorierna om ”de 4 kroppsvätskorna” och en läkare vid namn Galenos ansåg att de följdes upp av olika temperament, ”de 4 temperamenten”. De fyra temperamenten var känslosam (för mycket blod), hetlevrad (för mycket gul galla), melankolisk (för mycket svart galla) och sävlig (för mycket slem).
Hippókrates var i över 2000 år världens mest kända läkare, han kallades ”läkekonstens fader”.
Läkaryrket stod inte högt i kurs i Rom. År 10 e. Kr. befriade kejsare Augustus alla läkare från skattebetalning, för att fler skulle vilja bli det. Så småningom startade en läkarutbildning.

MEDELTIDEN

Av medeltidens främsta muslimska läkare kom två från Persien. Rhazes (ca 900 e. Kr.) var en av dem och han skrev över 200 böcker, där han sammanfattade den tidens medicinska vetenskap. Många av böckerna var avskrivna av Hippókrates och Galenos, men Rhazes gjorde en del insatser själv också. Han var den förste som beskrev smittkoppor och mässling.
Den andra persiske läkaren hette Avicenna (ca 1000 e. Kr.) och han gjorde en mycket viktig insats som samlare av och kommentator till tidigare läkarböcker. Hans mest kända heter Cánon och var fram till mitten av 1600-talet huvudlitteratur för europeiska medicinstudenter.
Det ledande medicinska universitetet i Europa på den tidiga medeltiden låg i den italienska staden Salerno, nära Neapel.
Sjukhuset i Kairo var det största men de mest berömda låg i Bagdad och Damaskus. Ett av Europas äldsta sjukhus låg i Paris och hette Hôtel Dieu, ”Guds härbärge”.
Sommaren 1346 belägrades staden Kaffa på Krimhalvön (i Svarta havet) av muslimska soldater från södra Ryssland. Flera av angriparna blev dock sjuka och dog i en pestsjukdom. Då placerade angriparna sina döda vänner i kastmaskinerna och slungade in liken i staden. Snart var hela Kaffa smittat och därifrån spreds sjukdomen västerut.
I Sverige kallades epidemin 1349-50 för digerdöden. Den är förmodligen den värsta sjukdom Europa har drabbats av. Kanske 75 miljoner människor (en tredjedel av Europas befolkning) dog, men dödstalen är mycket osäkra. Den ökade handeln mellan Europa och östra Medelhavsområdet gav smittosamma sjukdomar större möjlighet att spridas.

DEN NYA TIDEN O. 1500-TALET – 1700-TALET

Den främsta anatomen på 1500-talet var Andreas Vesalius. När han var bara 23 år gammal så utnämndes han till professor i anatomi vid universitetet i Padua i norra Italien. Han väckte sensation där genom att personligen dissekera under föreläsningar. Boken ”Om människokroppens byggnad” kom 1543 och där visades detaljerade bilder av människokroppen.
Vesalius upptäckte att Galenos hade gjort mängder av fel. Han bidrog till att göra anatomin till en modevetenskap under resten av 1500-talet och 1600-talet.
Den främsta medicinska upptäckten på 1600-talet var den av blodomloppet. Den engelska läkaren William Harvey fann lösningen i boken ”Om hjärtats och blodets rörelse” och efter hans död kunde professorn Marcello Marpighi med hjälp av mikroskopet få fram att Harvey hade haft rätt.
En professor från Uppsala som hette Olof Rudbeck beskrev lymfsystemet uppbyggnad.
Den enda bedövning som fanns på den här tiden var brännvin. Man trodde på 1500-talet att skottskador var giftiga, krutet var då en ganska ny upptäckt. Därför hällde man kokande olja på såret. Kirurgen Ambroise Paré fick en gång slut på olja och då gjorde han istället en läkande salva av äggula, rosenolja och terpentin. De skadade blev av denna mycket bättre, detta var en stor upptäckt.
En fransk ögonläkare som hette Jacques Daviel kom under 1700-talet på en metod som än idag används när man behandlar grå starr.
1894 upptäckte man ett samband mellan råttorna och människornas pestsjukdom. Pesten finns visserligen än idag i flera u-länder, men nuförtiden är den under kontroll. Sista gången pesten härjade i Sverige var 1710.
I de städerna hade man på medeltiden ett helgeandshus som var både fattigstuga, ålderdomshem och sjukstuga. Här tog man emot alla patienter utom de med spetälska. Dessa fick livslång inspärrning på hospitalet, som det kallades. På mitten av 1500-talet fanns det i Sverige 30 hospital, men under 1500- och 1600-talet gick spetälskan tillbaka.
1752 öppnades Sveriges första sjukhus för akut sjuka. Det hette Serafimerlasarettet och låg på Kungsholmen i Stockholm. 1800 fanns det 21 lasarett. En stor del av dess patienter hade könssjukdomar, främst syfilis. På 1800-talet växte städerna och då blev prostitutionen den stora smittkällan. Därför började man undersöka prostituerade kvinnor
1700-talets värsta sjukdom var smittkoppor, som mest drabbade barn. Många av de smittade överlevde men då fick de stora ärr på hela kroppen. Edward Jenner, en brittisk läkare kom på ett vaccin mot smittkoppor. På 1980-talet var sjukdomen utrotad – den enda människan har utrotat helt.
Den värsta sjukdomen på 1800-talet var koleran. När det gällde botning av den så var läkarna helt rådlösa, man visste inte ens hur den spreds. Det enda man visste var att dödsorsaken var vätskebrist.1834 kom den till Sverige för första gången. Robert Koch upptäckte kolerabakterien 1883 så efter det kunde man effektivare angripa den.
På mitten av 1800-talet dog många i tuberkulos. Den gick tillbaka mycket under första hälften av 1900-talet. Robert Koch upptäckte också tuberkelbakterien, detta gjorde han 1882.


MODERN TID O. 1800-TALET – 1900-TALET

En enorm utveckling inom läkekonsten skedde under 1800-talet. Två verkliga genombrott var en ny bedövningsteknik som kallades anestesi och att man upptäckte att sjukdomar sprids genom mikroorganismer.
En amerikansk tandläkare, William Morton, skulle 1846 utföra en smärtfri operation. Han sövde patienten med eter och det gick bra. Ryktet spred sig fort och redan 1847 fanns ett konkurrerande medel. Den skotske kirurgen Young Simpson använde kloroform som bedövning.
När det gällde kirurgin räckte det förstås inte med den nya bedövningsformen. Det var ju också en fördel om patienten överlevde. Att man upptäckte att det är mikroorganismer som sprider sjukdomar fick därför en väldigt stor betydelse.
En ungersk läkare som hette Ignaz Semmelweis drev vid mitten av 1800-talet igenom att alla barnmorskor och läkare skulle tvätta sig innan undersökningar. Detta kallas aseptik och det är en metod att hålla bakterier borta.
Antiseptik är en metod som Joseph Lister använde sig av på 1860-talet. Han sprutade karbolsyra på patienten för att döda bakterier.
En mycket känd brittisk sjuksköterska var Florence Nightingale. Hon räddade många liv i Krimkriget på 1850-talet p.g.a. hon var mycket noga med renligheten och att varje patient skulle ha en egen säng.
1895 kom den tyske fysikern Wilhelm Conrad Röntgen på de s.k. X-strålarna, så nu kunde läkarna bättre avgöra om operation behövdes och hur den i så fall skulle utföras. Han fick det första nobelpriset i medicin.
En norrman vid namn Armauer Hansen upptäckte leprabakterien 1873 och på så sätt kunde man lättare behandla spetälska.
Louis Pasteur kom på att om man upphettar vätska så dör organismerna, detta kom att kallas pastörisering. Pasteur försökte hitta ett botemedel och vaccin mot rabies. 1885 räddade han livet på en pojke som hade blivit biten av en rabiessmittad hund. Han lyckades få pojken immun mot rabies.
Tysken Paul Ehrlich kom med ett arsenikhaltigt medel, salvarsan, som fungerade som botemedel mot syfilis. Detta var det första steget mot antibiotika.
Alexander Fleming upptäckte penicillinet 1928 men det var inte känt och väl använt förrän 1944. Man upptäckte på 40-talet att penicillin kunde användas mot mycket, bl.a. halsfluss och lunginflammation. Ett problem finns det dock: mikroorganismerna kan utveckla en resistens mot antibiotika så ibland biter den inte.
1922 började två forskare behandla diabetespatienter med insulin och förvandlade då diabetes från en dödlig sjukdom till en kronisk.
Marie och Pierre Curie upptäckte i början av 1900-talet att radioaktiva strålar från radium kan användas mot cancer. För detta fick de 1903 nobelpriset i fysik.
En viktig upptäckt som gjorts under 1900-talet är den av DNA och genom det har man kunnat spåra ärftliga sjukdomar.
Det enda sättet att skydda...