Mannen från vidderna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Rör på er! Kom igen! Choidogs röst överröstade hästarnas frustande. Klungan av hästar började röra på sig och den blev allt större. Hästkropparna bildade ganska snart en stor cirkelformad punkt. Choidog kastade en blick över hästarna och kände sig tillfreds med att ha lyckats samla ihop dem så fort.
Choidog hade många års erfarenhet av att sköta hästar, han hade arbetat med hästar så länge han kunde minnas, så han visste hur han skulle göra.

Han tittar nöjt över hjorden då hästarna plötsligt börjar skena i ren panik. Den cirkelformade punkten löstes upp och plötsligt rådde kaos. Choidog rider runt hjorden och försöker lugna dom skräckslagna hästarna. Han rider runt flera varv, kämpar och sliter, känner hur svetten börjar rinna. Till slut börjar hästarna lugna ner sig. Varför hästarna reagerade på det där viset kunde han inte riktigt förstå, de brukade inte göra så. Choidog var så trött så han hängde i sadeln.

Han började bli gammal, ett faktum som han gjort allt för att förtränga, men nu var det oundvikligt, han orkar inte lika mycket längre och det gör honom mycket arg och frustrerad. Han är en envis man som vill klara sig själv men han får allt svårare för det.

Choidogs intensivt bruna ögon blickar över de oändliga vidderna som aldrig verkar ta slut. Marken är torr och brun och det enda som bryter av är några berg och gröna partier här och där. Här har han bott i hela sitt liv, det är hans allt, den vackraste platsen på jorden. Tanken på att en dag lämna allt detta som han håller kärt skrämmer honom.

Plötsligt känner han en stor ilska! Varför ska jag lämna detta! Han rusar upp i sadeln, rider iväg. Han driver på hästen så att den springer fortare och fortare. För ett ögonblick kommer hans gamla krafter tillbaka. I ett rasande tempo far Choidog och hans vän över stäppen.

Han känner en stund av lycka, fri och ung där han far fram. Hästen tappar plötsligt farten och just som han tänker driva på hästen igen känner han att krafterna börjar tryta. Hästen stannar, han går av.
Faller på knä. Han böjer sitt huvud mot marken. Stenarna blir blöta av hans tårar.

Efter en stund reser han sig, stryker sin vän över hans huvud, känner hur sorgen väller ur honom. Han tar tag i hästens man och vandrar sakta hem igen. På hemvägen tänker han tillbaka på sitt liv och känner en glädje över allt han har åstadkommit. Bilderna från hans förflutna skapar vällust och glädje. Äntligen kan han acceptera sitt öde. Och plötsligt kan han känna att det är skönt att vara gammal. Nu kan han känna sig stolt över allt ...