Platon

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Platon (427-347 f.kr.)

Biografi

Platon föddes i Athen, år 427 f.kr. Han fick samma fysiska och intellektuella fostran som andra ungdomar på den tiden. År 407 f.kr. inträffade den viktigaste händelsen i Platons liv, mötet med Sokrates.
Sokrates var då 63 år gammal och Platon 20. Han skulle följa Sokrates undervisning i åtta år.

Kort efter de 30 tyrannernas fall anklagades Sokrates att fördärva ungdomen och inte tro på statens gudar. Sokrates dömdes till döden, vägrade att fly och tömde giftbägaren år 399 f.kr.

Platon var inte närvarande i sin mästares sista stund, men han uppfattade detta rättsövergrepp som en handling som varje filosof bör kämpa mot. Eftersom Platon som filosofens lärjunge riskerade förföljelser flydde han till grannstaden Megara. Där togs han emot vid en ryktbar skola och träffade Euklides från Megara.

Därifrån for Platon till Arika, där han mötte Aristippos från Kyrene och matematikern Theodoros. Men efter det finns det många olika teorier var Platon åkte. Enligt några uppgifter skulle han ha begivit sig direkt till Athen och enligt andra skulle han ha tagits sig till södra Italien för att träffa pythagoréer, i första hand Archytas från Tarent. Under denna period skrev Platon många verk som t.ex. Sokrates försvarstal (Apologin), Kritors, Lysis och Menon.

Omkring år 388 lämnade Platon Italiens fastland (eller Athen) för att bege sig till Syrakusa på Sicilien. Där regerade Dionysios I, han hade blivit envåldshärskare på ön och höll kartagerna i schack. Platon blev vän med Dions, Dionysios I svåger som var intresserad av filosofi och beundrade de sokratiska filosoferna. Men av någon orsak som inte är känd tvingade Dionysios Platon att gå ombord på ett spartanskt fartyg som måste gå i hamn på ön Angina som då var i krig med Athen. Platon såldes som slav. Men som tur var kände Annikeris som han träffat i Kylene igen honom, löste ut och befriade honom. Platon kunde på så sätt återvända till Athen år 387 f.kr.

Där köpte han ett gymnasium och en trädgård nordväst om staden och grundade där en skola, Akademien. Detta var den första filosofiska skolan organiserad som ett universitet med stadga, reglemente, elevbostäder, lärosalar, museum, bibliotek osv. Människor från alla delar av Grekland och Medelhavsvärlden kom för att följa Platons föreläsningar. Under denna period skrev han bla. Faidon, Gästabudet och Ion.

När Dionysios I dog år 367 f.kr. och Dionysios II besteg tronen kallade Dion på Platon som nu kunde få till stånd politiska reformer genom att tillämpa hans idéer, detta tackvare att Dionysios var oerfaren och föreföll vara en foglig lärjunge. Men snart såg Dionysios potentiella rivaler i Dion och Platon och landsförvisade dem med löftet att de senare skulle få återvända.

År 361 f.kr. inbjöds Platon att ännu en gång att återvända till Sicilien. Han begav sig till Syrakusa med några lärjungar och överlämnade ledningen av Akademien till Herakleides från Pontus.

Det är sannolikt att Platon förde Dions talan inför Dionysios. Men istället för att kalla tillbaka honom konfiskerade han alla Dions ägodelar, tvingade hans hustru att gifta sig med guvernören i Syrakusa och satte Platon i husarrest. Efter ingripande av Archytas blev han frigiven och kunde återvända till Athen.

Vad gäller Dion drog han till sist ihop en styrka och avseglade med vänner till Platon för att ta Syrakusa med överrumpling. Detta lyckades och han införde en diktatur som varade i 3 år och som avslutades när han mördades av sin vän, platonikern Kallippos.

Platon stannade kvar i Athen där han dog ca 347 f.kr. Under denna sista period av sitt liv fortsatte han leda Akademien och skrev böcker som Krittias och Lagarna som han aldrig slutförde.
Idéläran
Den s.k. Ideläran är den del av Platons filosofi som är mest utvecklad. Den är först och främst en metafysisk teori som behandlar verkligheten, men den tar också upp frågeställningar av kunskapsteoretisk, språkfilosofisk och metaetisk natur. Dessa idéer är vad som har kommit att kallas universalier och de är de mest verkliga och mest objektiva i Platons ontologi*. De är eviga, abstrakta ting som är oföränderliga, oförgängliga och fullkomliga. De existerar bortom tid och rum och är strukturerade med godhetens idé som den högsta idén. Men på somliga ställen talar Platon om idéerna som avgränsade från varandra.

Idéerna är i sig själva och för sig själva och kan från ett visst perspektiv ses som normer, värden eller ideal. Idéerna bringar enhet i mångfalden och strukturerar därmed den splittrade förgängliga formen eller sinnevärlden.

I sinnevärlden kännetecknas tingen av att de är givna i tid och rum och av att de ständigt växlar egenskaper. Sinnevärlden är som en splittrad, blek kopia av den lysande, eviga idévärlden. Även om idévärlden är den verkliga verkligheten är sakerna i fenomenvärlden inte helt overkliga. De är verkliga i den mån de har del av idéerna. Platon säger att tingen efterliknar, de är bilder eller kopior av idéerna.

En viktig tanke bakom idéläran är att idéerna existerar oberoende av de ting som har del i den, detta innebär att t ex människornas idé existerar oberoende av alla enskild människor som har del i den och skulle fortfarande existera om inga människor var en del av den.

Förutom idéerna ser Platon en mängd andra delar bl.a. enskilda själar, matematiska tal, figurer och gudar.

* Läran om det varandets väsen o. tingens allmännaste väsentliga bestämningar o. sammanhang; den del av den teoretiska filosofin som behandlar det varande (ur Svenska Akademiens Ordlista)

Kunskapsteori
Platon visar sin uppfattning om kunskapens natur och dess förhållande genom den s.k. linjeliknelsen. Man kan föreställa sig en linje avskuren i 4 lika stora delar. De två understa delarna ska representera sinnesvärlden, de två översta tankevärlden och tillsammans avbildar linjen verkligheten.

De fyra delarna har också en stigande grad av verklighet och sanning. Mot de fyra delarna av verklighet motsvaras av fyra delar av själstillstånd eller kunskapsförmågor. I det högsta rummet är förnuftet eller tänkandet, i det andra eftertanken, i det tredje tron och övertygelsen och i det sista rummet bilduppfattningen.

Människans natur
Människan består av kropp och själ. Själen är odödlig och fanns före den kom till kroppen och finns kvar när kroppen är död. Själen är sammansatt av tre delar, begäret (epithymia), modet eller vredesmodet (thymos) och den förnuftiga eller tänkande själen. Begäret är den största delen av själen och består främst av hunger och törst. En konflikt kan uppstå mellan själens olika delar och slita själen i olika riktningar. Då är det förnuftet som försöker förena själen.
Etik
Mot var och en av själens delar svarar en dygd: mot begäret måttligheten, mot modet tapperheten och mot förnuftet visheten.

Den rättrådige försnillar inte pengar, begår inte helgerån, stjäl inte, förråder inte sina vänner eller sitt fosterland, bryter inte sina eder eller löften, begår inte äktenskapsbrott, brister inte i heder mot fader och moder och visar inte ringaktning mot gudarna. Rättrådigheten och dygden är ”ett slags hälsa och skönhet och välförhållande hos själen”, och ”lasten åter en sjukdom, en missbildning, ett svaghetstillstånd”. De goda gärning...