En underlig resa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Två hästar med vagn sveper förbi mig. Jag tar ett litet hopp åt sidan så att vagnen inte ska knuffa till mig. En man iklädd frack och hög hatt tittar förundrat på mig medan han passerar mig på min vänstra sida och fnyser samtidigt som han mumlar något om: "Värst vad unga kan se ut nu för tiden".

Var någonstans är jag? Hur har jag kommit hit? Det sista jag kommer ihåg är att jag sitter vid min dator och försöker skriva mitt svenskaarbete. Det är en mycket underlig plats jag kommit till. Allt är liksom gammalt. Som på en film från 1800-talet. Jag ser mig omkring. Det är definitivt en stad jag hamnat i. Det finns folk och affärer överallt, men jag kan däremot inte lista ut vilken stad det är jag befinner mig i. Jag är i alla fall i Sverige, för att alla här pratar svenska, fast jag måste erkänna att de ändå pratar ganska underligt. Jag kan därigenom också lätt dra slutsatsen att jag inte är i Skåne. Men var är jag?

Gatan jag står på är gjord utav tätt lagda kullerstenar. Jag följer gatan neråt staden med blicken och skymtar längre fram en tidning ligga skräpandes på marken. Jag skyndar dit i hopp om att få vetskap om min situation. Tidningen är mycket väl brukad och håller sig nätt och jämt ihop när jag plockar upp den från marken. Aftonbladet står det i stora bokstäver överst på förstasidan. Brevid i liten text läser jag: 14 juni 1879. Det här kan inte vara sant, tänker jag för mig själv. Det här är ju inte möjligt. Det här är ju omöjligt. Hur kan jag ha hamnat här? Jag drar en djup suck samtidigt som jag tänker på vad jag ska ta mig till. Jag kollar ut över staden. Den ser ändå bekannt ut.

En herre med brun kostym och skägg går förbi mig. Även han tittar konstigt på mig.
-Ursäkta, säger jag försiktigt.
Herrn tittar förskräckt på mig, som om han blivit skrämd av hur jag lät. Jag kan i och för sig inte klandra honom. Min skånska skiljer sig väldigt mycket från hur alla andra pratar här.
-Vad vill du? säger till slut herrn med en bestämd röst.
-Eh, jo det är så här att jag undrar var någonstans jag befinner mig? säger jag lite osäkert.
-Det var hemsk vad du pratar lustigt, säger mannen lite överlägset.
-Du vet alltså inte var du är? svarar mannen förbryllat.
-Nej, svarar jag.
-Jamen du är ju i Stockholm såklart dumma pojk, skrattar mannen och fortsätter gå nedför gatan.

Jag är tyst ett tag mest på grund av chock.
Okej, tänker för mig själv för att samla mina tankar. Jag har alltså färdats från skogen på Linderödsåsen i skåne till Stockholm 128 år bakåt i tiden.
Det är nu en känsla av, "vad fan gör jag nu", sköljer över mig. Först och främst måste jag ha något att äta. Jag ser en massa marknadsstånd vid sidan av gatan hundra meter bort. Jag beger mig ditåt och fångar upp doften av nybakat bröd. Det luktar himmelskt. Jag går fram till ståndet och känner doften av alla möjliga sorters bröd som är utplacerade på en duk på bordet. Det är då jag kommer på att mina pengar är ju värdelösa här. Mina pengar existerar ju inte ens förrän om hundra år. Damen som säljer brödet står just nu med ryggen vänd mot mig. Jag ser mitt tillfälle och tar försiktigt en brödlimpa och lämnar samtidigt två stycken tiokronor på bordet. Jag skyndar därifrån med mitt bröd och sätter mig sedan på en tunna inne i en liten gränd. Jag äter upp allt bröd och lämnar gränden åt motsatt håll varfrån jag kom.

Framför mig, 150 meter bort, ser jag nu en stor, gulaktig byggnad med en jättestor trädgård framför. Jag går närmare och ser att högst upp på byggnaden står det: Kungliga Biblioteket. Det är en fantastisk byggnad och jag är bara tvungen att gå in och kolla. Väl inne i byggnaden möts jag av en gigantisk sal med en massa människor som sitter och läser. Jag strosar runt lite i vad som antagligen är lässalen och tittar nyfiket på folk och på vad de läser. Vissa blir lite störda och ber mig gå någon annanstans. Längst ner i hörnet av lässalen sitter en man och läser ivrigt. Jag känner igen honom. Han har lite halvkrulligt svart hår, en mörk kappa och en liten mustasch. Plötsligt kommer jag på vem det måste vara. Det måste vara August Strindberg, tänker jag. Att få se honom livs levande är något alldeles extra. Jag blir helt förlamad och kommer på mig själv med att hejdlöst stå och stirra på honom. Jag skakar på huvudet för att återfå kontroll. Jag bestämmer mig för att jag måste prata med honom. Jag närmar mig långsamt den ovetande Strindberg. När jag står bara en meter från honom stelnar jag till. Jag vet inte vad jag ska säga. August Strindberg tittar upp från sin bok. Han granskar mig och är helt tyst. Till slut säger han:
-Nå? Var det något du ville?
-Ehm, ja, eh, låter jag utan att få fram något vettigt.
-Tala ordentligt pojk! säger han barskt.
-Okej okej. Det är så här att jag skulle vilja prata med herrn, säger jag för att låta någorlunda trevlig.
-Prata med mig? Vet ni ens vem jag är? säger August Strindberg.
-Ni är August Strindberg, författaren.
-Så ni känner till mig? Ni har alltså läst min nyutgivna roman Röda rummet, säger han stolt.
-Nej, det har jag inte. Det är lite mer komplicerat än så, säger jag.
Jag tar fram min plånbok och tar upp en enkrona. Jag lägger den på bordet framför honom och ber honom titta på den.
-Vad är det här? Försöker ni ge mig pengar? säger Strindberg.
-Nej, titta på dem. Läs vad det står.
-Karl XVI Gustav, Sverige, 1999.
-1999?! Är det här något skämt? säger August Strindberg högt.
-Nej, jag förstår inte heller vad som hänt. Jag satt i mitt hem 130 år framåt i tiden och utan att jag visste ordet av så befann jag mig plötsligt här, svarar jag ivrigt.
-Du kan ju inte vara allvarlig? frågar Strindberg och stryker sitt hår.
-Se hur jag är klädd och titta på mitt myn, svarar jag för att fösöka övertyga honom.
Han bara ser på mig men säger inget mer.
-Men hur kan du veta vem jag är? frågar han efter en stund av tystnad.
-Eh, jag kan inte säga så mycket om det med risk för att förändra hela världshistorien, säger jag lite oroligt.
-I alla fall så skulle jag vilja ta tillfället att intervjua dig nu när jag har fått en sån här enorm chans, säger jag och tittar på honom, där han sitter på en trästol.
-Det här är galenskap, men okej. Jag går med på en intervju. Men efter det vill jag inte se skymten av dig, säger Strindberg och drar fram en stol åt mig.
Jag sätter mig ned och tittar på honom.
-Hur känns det nu då att äntligen få ett litet genombrott med din nya roman Röda rummet? frågar jag.
-Det som ger mig mest är inte att få veta att andra gillar mitt arbete utan att få skriva vad jag vill. Jag brinner för att skriva helt enkelt.
-Så du påverkas inte av vad andra människor tycker? frågar jag vidare.
-Alla påverkas ju av vad andra tycker. Det går inte att undvika. Men mitt skrivande kommer inte att ändras bara för att vissa inte tycker om det. Jag skriver vad jag tycker och det får folk hata eller älska.
-Hur kom du på att du ville bli författare? frågar jag intresserat.
-Allt började med att jag fick jobba som informator hos en läkarfamilj. Därefter fortsatte jag med att studera vid Uppsala universitet. Vid denna tidpunkten började jag också skriva dramer. 1870 fick jag mitt första drama uppfört på kungliga teatern. Efter Uppsala fortsatte jag studera och sedan försörjde jag mig ett tag som journalist. Och det är genom att skriva dramer jag kommit in på att skriva min första roman, Röda rummet.
-Jag måste också få fråga hur din syn på kvinnor är? fortsätter jag.
-Kvinnor, ja. Dessa underliga varelser, säger han och skrattar. Min syn på kvinnor? Ibland älskar jag dem, ibland hatar jag dem, ibland förstår jag precis hur de tänker och ibland förstår jag mig inte alls på dem. Det är min syn på kvinnor.
-Vad planerar du på att göra nu de närmaste åren? frågar jag honom.
-För det första är min fru gravid, så barnet kommer att ta stor plats de närmaste åren. Jag jobbar ju även här på biblioteket och det planerar jag på att fortsätta med ett tag till.
-Grattis till det framtida barnet, säger jag och ler.
-Jag har bara en fråga till som jag vill få reda ...