Dynamit

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Dynamit är ett slags sprängämne vars konsistens är degartad och består av upp till 75% nitroglycerin blandat med bland annat kiselgur för att suga upp nitroglycerinet. Dynamiten uppfanns år 1866 av den svenska kemisten Alfred Nobel. Tidigare hade man använt antingen det betydligt svagare svartkrutet eller rent nitroglycerin vid t ex bergssprängningar. Nitroglycerin är en extremt känslig oljeliknande vätska som lätt exploderar vid slag. Det skedde ofta svåra olyckor i samband med gruvsprängning med nitroglycerin. Men man använde det ändå ganska flitigt då svartkrutet var så svagt att man behövde borra så många fler hål. Alfred Nobel gjorde många försök till att uppfinna ett säkert sätt att använda nitroglycerinet på utan att lyckas.

År 1862 kom Alfred på att man kunde blanda nitroglycerin ed svartkrut och detonera det med en vanlig stubin. Experimentet lyckades och gjorde att man kunde kontrollera nitroglycerinet bättre. Sedan vid en demonstration vid militärledningen gick någonting snett. Nitroglycerinet hade sugits upp av svartkrutet och det blev en enorm explosion. Militärens experter var i chock och förklarade att det nya sprängämnet skulle vara aldeles för farligt att använda i krig.

Alfred visste nu att krut och nitroglycerin inte trivdes ihop och testade därför att lägga krutet i ett glasrör, vilket löste problemet. Detta var grunden till tändhatten. Tändhatt är en en liten koppar- eller mässingshatt som är fylld med ett tändämne som detonerar vid slag eller värme. Tändhatten förekommer i tändrör, sprängkapslar eller patroner mm.

Under ett experiment skedde en stor olycka i hans laboratorium, en kraftig explosion som tog livet av fem personer, däribland hans bror Emil Nobel. Det var efter den olyckan hans riktiga kariär började. Då kom han på att låta nitroglycerinet sugas upp av kiselgur och forma den degiga massan till stavar, dynamiten var uppfunnen. Den kunde lätt och relativt riskfritt hanteras då den inte detonerade fören den antendes av en tändhatt. Alfred vart mycket rik på sin nya uppfinning.

Men Alfred var inte nöjd då dynamiten inte tålde fukt och sprängverkan var långt ifrån rent nitroglycerin. Under sitt arbete i laboratoriet hade Nobel råkat skära sig i ett finger och penslat på lite kollodium som ger en skyddande hinna över såret. Det var vanligt istället för plåster på den tiden. På natten vaknade han av att fingret börjat värka. Han gick då för att pensla på mer kollodium och kom då på vilken kemisk sammansättning det hade.
Ämnet fås genom att upplösa nitrocellulosa i eter och alkohol. Nobel framställde då lite kollodium och blandade samtidigt i några droppar nitroglycerin som direkt löstes upp i det övriga och bildade en fast geléaktig massa. Ett betydelsefullt genombrott hade gjorts, den overksamma beståndsdelen i dynamit (kiselgur) hade ersatts med en minst sagt aktiv, nämligen bomullskrut. Sprängämnet fick namnet Nobels extradynamit och fick stora framgångar över hela världen.