Filmvetenskap: Tyskexpressionismen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Filmvetenskap: Filmens historia I

Expressionismen var en modernistisk rörelse som utvecklades i slutet av 1800-talet inom litteratur, bildkonst, teater och andra konstformer. Rörelsen var en reaktion mot realismen och gav uttryck för konstnärens inre känslor och sinnestillstånd. En viktig faktor till konstnärernas utveckling av de modernistiska rörelserna var utvecklingen och förfiningen av fotokonsten. Fotografiet gjorde realister överflödiga, och de började därför avbilda vad kameran inte kan se – känslor, fantasier osv. På 1920-talet började expressionismen sprida sig till den tyska filmen.

Efter första världskriget var Tyskland i kris. Vid Freden i Versailles 1919 försvann många landområden; man blev också dömd att betala ett orimligt stort skadestånd till andra länder. Arbetslöshet, hög inflation och politiska uppror följde. Tysk film kom ändå att få ett uppsving, mycket beroende på att staten stöttade filmindustrin, till skillnad från t.ex. Frankrike.

1917 bildades Ufa (Universum-Film Aktiegesellschaft), både för att konkurrera med utländsk film, men också för att kunna göra propagandafilm. Bakom Ufa låg staten, militären, stora företag och banker. Så småningom blev Erich Pommer chef för Ufa; han var producent för många av de expressionistiska filmerna.

Mellan 1916 och 1920 var filmimport till Tyskland förbjuden. Detta gjorde att filmskaparna slapp utomstående konkurrens, och gjorde även att de undgick utländska influenser, så att de i lugn och ro kunde göra bättre och bättre filmer. Efter 1920 var viss import tillåten igen.

Inflationen gynnade filmindustrin: den främjade export och avskräckte import. Mycket tysk film strömmade alltså ut i världen, medan väldigt lite utländsk film importerades. Det var lätt att låna pengar, och eftersom det inte lönade sig att spara, investerades pengarna i stora studios och ny teknik. Ufas jättestudio var den bäst utrustade i hela Europa.

Vanliga arbetare sparade inte heller sina pengar, utan ville helst spendera dem så fort som möjligt, innan de förlorade sitt värde. Många gick på bio, därför att det var lätt tillgängligt, till skillnad från t.ex. mat och kläder, och många nya biografer byggdes.

Den första tyskexpressionistiska filmen var Dr. Caligaris Kabinett (1920, Robert Wiene). Publiken blev förtjusta i denna nyskapande film och den blev en stor succé. Den sista expressionistiska filmen var Metropolis (1927, Fritz Lang). För att finansiera den lånades stora summor av Hollywood, som senare ej kunde betalas tillbaka. Filmen drog inte in speciellt mycket pengar, varken i Tyskland eller utomlands och Ufas ekonomiska kris fördjupades. Filmskaparna kunde inte längre jobba med samma höga budget som förr och detta, i kombination med det hårdnande politiska klimatet, gjorde att många, bl.a. Erich Pommer och Fritz Lang, flyttade iväg till Hollywood, och expressionismen dog ut.

Inom expressionismen är mise-en-scène det viktigaste stildraget, andra stildrag blir därmed mindre framträdande. Man använder sig av skuggor (ibland målade, så att det ska bli större kontrast), felaktiga proportioner, symmetri/asymmetri och kontraster. I Caligari används dekoren för att illustrera huvudpersonen Francis galenskap. Husen och marknadstälten sluttar och ser nästan ut som om de håller på att falla över honom. De flesta stolar är felproportionerade, och det finns målade skuggor. I Metropolis hjälper mise-en-scène till att skapa kontraster mellan de olika samhällsklasserna. Hypermoderna, upplysta art-deco-byggnaderna där förtryckarna bor och mörka, underjordiska gångar där frälsningen finns.

Skådespelet i expressionistisk film är överdrivet och extremt; skådespelarna rör sig på konstiga sätt, pausar och gestikulerar stort. Skådespelet, tillsammans med den extrema sminkningen, gör att skådespelaren och bakgrunden smälter samman med varandra, och bildar en helhet. I både Caligari och Metropolis används smink för att visa på kontrasten mellan goda och onda karaktärer. Den ”galne” Caligari och Robot-Maria är hårt sminkade, medan deras ”goda” kopior ser mer naturliga ut.

Kamerarörelser används sparsamt och klippningen är enkel och funktionell i expressionistisk film.

Tyskland hade tidigare haft en tradition av ”fantastisk film”, d.v.s. film med inslag av gotik, skräckromantik, saga och myt. Dessa teman kom att användas inom expressionismen, bl.a. i Nosferatu och Dr. Caligaris Kabinett. Många filmer utspelar sig i forntid, och för att framhäva detta användes ofta ramberättelser eller inbäddade historier. Expressionismen gav uttryck för det tyska folkets mentalitet efter kriget; deras känslor av kaos, uppgivenhet och osäkerhet, samt deras sökan efter en stark ledare.

Dr. Caligaris Kabinett räknas ibland som den första skräckfilmen. Filmen innehåller kritik mot första världskriget, där staten skickade ut människor, likt viljelösa sömngångare, för att uppfylla statens behov. Det var Fritz Lang som föreslog att en ramberättelse skulle läggas till, för att visa på skillnaden mellan den riktiga verkligheten och Francis expressionistiska, galna verklighet. Detta gjorde att kritiken inte blev lika uppenbar.

Metropolis utspelar sig, till skillnad från många andra expressionistiska filmer (även om alla inte vill räkna Metropolis som expressionistisk), i framtiden, närmare bestämt år 2026 (100 år fram i tiden från det år då den gjordes). Filmen är en utopi och tar bland annat upp teman som religion, politik och klasskamp.

Samtidigt som expressionismen utvecklades i Tyskland, utvecklades en annan rörelse i Sovjet – montagefilmen. Båda sti...