Jean-Paul Sartre

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Biografi

Jean-Paul Sartre föddes i Paris 1905. Han studerade i Paris men även vid universitetet i Fribourg, Schweiz och vid Franska Institutet i Berlin. I Berlin kom han i kontakt med den så kallade "fenomenologin". Sartre fick 1929 anställning som lärare i filosofi och förblev lärare till andra världskrigets utbrott då han blev inkallad att göra militärtjänst. Under ett år var han krigsfånge hos tyskarna, men släpptes fri och aktiverade sig då i den franska motståndsrörelsen.

Sartre var politiskt engagerad. Han kritiserade hårt Sovjetunionens och USA:s kalla krig som påbörjades efter andra världskrigets slut och han stödde Algeriets frigörelse från Frankrike. Han hörde också till de mest kritiska angående USA:s krigföring i Vietnam.

Jean-Paul Sartre är dock inte känd för eftervärlden för sina politiska insatser utan för sina filosofiska. Hans filosofiska verk bidrog till att göra existentialismen till en världsomfattande rörelse. Sartre skrev både politiska och filosofiska böcker, men även skönlitteratur. I sina böcker vände han sig både till filosofer och till lekmän. Han blev tilldelad Nobelpriset i litteratur 1964, men vägrade ta emot det. Jean-Paul Sartre dog 1980.


Existentialismen – Människan skapar sig själv

Sartre utvecklade existentialismen. Enligt existentialismen föregår existensen essensen, det vill säga människan existerar bara från början och får sin definition, sin essens, i efterhand. Människan finns inte till för något speciellt syfte och blir ingenting förrän senare och blir då vad hon har skapat sig själv till. Detta är existentialismens första princip.

Människan är fri och formar själv sitt liv. Det finns inte någon Gud, inget rätt och fel eller gott och ont. Den mening som vi eventuellt finner i världen är vår egen uppfattning. Ting och djur kan bara säga ja, det vill säga lyda den impuls eller det som påverkar den, medan människan kan säga nej, och alltså är fri. Detta öppnar stora möjligheter för människan som endast hon besitter.

Med friheten följer också intet. Intet kan fyllas med vad som helst och det är däri vår frihet ligger. Sartre menar till och med att människan till sitt varande är ett intet, att vi lever genom det som inte är. Människan har alltid mål och förväntningar. Dessa mål och förväntningar finns ju inte utan är just ett intet som vi kan fylla med vad vi vill. Vi planerar för framtiden, vi är inte nöjda med nuläget utan ser att det kunde vara annorlunda och vi strävar efter detta som inte finns.


Samhället

Sartre menade att individens värld alltid är fylld av kollektiva anordningar. Vi är sällan ensamma, vi uppträder ofta i ansamlingar, t ex i buss eller i en biosalong. Typiskt för en ansamling är att vi struntar i de andra omkring oss trots att vi har samma mål och intresse.

Men en ansamling kan förändras. När människorna upptäcker varandra och inser att de faktiskt har samma intresse förvandlas ansamlingen till en grupp, handlandet organiseras och blir gemensamt.

Gruppen stelnar med tiden till en institution, den får ordningsregler och ett program för att överleva. Individen måste nu underordna sig institutionen, som försvara sig med terror mot individualiteten.

Nya ansamlingar och grupper kommer att bildas. Drivkraften i den historiska utvecklingen är alltså individens frihetslängtan, men denna tar sig ofta kollektiva uttryck. Individens projekt förvandlas till klasskamp.


Moralen

"Människan är dömd till frihet" har Sartre som grundval för sin moralfilosofi. Oavsett vår situation tar vi ställning till moralen, och överskrider den på ett eller annat sätt. Det finns ingen allmängiltig moral som ska säga oss vad vi ska göra, det finns inga tecken i världen att gå efter, utan varje situation är unik Man kan heller inte följa andras råd istället för att fatta ett eget beslut.

Människan har eget ansvar för sitt liv och för sina handlingar, men är även exempel gentemot andra. Detta kallar Sartre för människans dubbla ansvar och det är något man inte kan komma ifrån. Det är det dubbla ansvaret som är gränsen för människans frihet.

Det omoraliska sättet, enligt Sartre, är att dölja sin frihet för säg själv, därmed också det egna ansvaret och den egna ångesten.

Men trots att det inte finns någon allmängiltig moral tillåter existentialismen vad som helst. Sartre har människans frihet som utgångspunkt och när människan vill vara fri upptäcker hon att friheten helt och håll...