Existensen föregår essensen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Om människan, så som existentialisterna ser henne, omöjligt kan definieras, så beror det på att hon från början ingenting är. Hon blir ingenting förrän senare, och hon blir vad hon skapat sig själv till.”
Existentialismen har funnits sedan 1800-talet och den nuvarande formen kom till på 1920-talet men det stora genombrottet i den allmänna debatten kom på 1940-talet när Jean-Paul Sartre började diskutera den tillsammans med Simone de Beauvoir.
Existentialismen är en individualistisk filosofi som tar avstamp i den enskilda människans upplevelse av världen. Denna filosofi ligger även till grund för den fjärde etikmodellen; situationsetik som går ut på att man väljer hur man ska göra efter situationen.
Existensen föregår essensen och med det menas att valen man gör formar en. Människan är ingenting annat än vad hon själv gör sig till och formas i och med att hon väljer sin moral. Trycket från omgivningen är så stort att hon måste välja sin moral. Människan är till sitt ursprung en plan som förverkligas genom subjektivt liv. Ingenting existerar före denna plan och ingenting får sin förklaring i himlen, för människan är utkastad i en absurd värld. Enligt Sartre kan människan inte definieras annat än i förhållande till sitt engagemang. Existensen är alltså drivkraften att bli en bättre människa och när man uppnått alla egenskaper slutar man existera som människa och blir dess essens istället.
”Att vara fri är att vara dömd till frihet”. Människan är fri, men inom ramarna. Vi har inte frihet att välja bort vår frihet. Man har frihet att välja vad man vill, men det är inte så enkelt att man bara väljer för sig själv, man väljer också för hela mänskligheten. Då man gör ett val måste man även vara beredd på att det finns de som kommer att följa ens exempel. Om jag till exempel engagerar mig mot plågsamma djurförsök, menar jag med detta att även alla andra borde följa mitt exempel "...och ingenting kan vara gott för en själv utan att vara det för alla.", skriver Sartre.
Man är alltid ansvarig för sina handlingar och inte bara ens egna, man bär även ansvar för dem som fattat samma beslut som en själv. Ångesten kommer som ett brev på posten när man insett att man är lagstiftare för hela människosläktet och då kan man inte undgå att känna sitt djupa och totala ansvar. Ångesten och ansvaret får många människor att förneka sin frihet. Vi betraktar oss då som ett ting, något som bara kan säga Ja. Detta är att leva i ond tro eller leva i självbedrägeri. Men det är inte samma sak som att ljuga. Lögnaren vet sanningen men vågar inte bekänna, den som lever i självbedrägeri tror att den är underkastad det givna. Den tror att den är feg, inte att den väljer att vara feg och att den måste följa traditionerna, inte att den väljer att göra det. Denna tro frånkopplar oss inte ansvaret även om vi tror det, den ger oss bara mer ångest. Är man religiös och tror på någon Gud lever man i ond tro. Man kan inte försöka lämpa över en del av sitt ansvar på något övernaturligt. Man är själv ansvarig för sitt liv och sina val, man är helt ensam i denna absurda värld.
Den som tar ansvar och gör sina val lever i god tro tillsammans med vetenskapen och viljan. Den kommer då känna avsmak för de som lever i o...