Sartre & Nietzsche - Existentialisterna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Existentialism är ett sorts samlingsbegrepp för en filosofi där människans existens är central. Alla existentialister skulle hålla med om uttrycket ”Existensen föregår essensen” då det kommer till människans ”varande”. För att ta ett exempel ur vardagen kan man säga att ett föremål som tjänar ett syfte, som t.ex en stol, finns till för att man ville skapa ett föremål att sitta på. Man hade en bestämd syn på vad föremålet skulle nyttjas till, därför föregick essensen stolen. Essensen är föreställningen man har om något och blir därför detta tings ”mening” och syfte. Med människan ansåg existentialisterna att det var tvärtom. Man ”kastas in” i livet och blir inte något, får ingen mening förrän man skapat sig en själv genom handlingar och val. Det råder total frihet. Man är fri att vara den man vill vara, att skapa sin egen essens, som jag kommer att prata mer om i stycket om Jean-Paul Sartre.
Förutom frihet talar existentialisterna mycket om ångest. Ångesten är en produkt av vår frihet – då det inte finns en Gud (åtminstone inte enligt de ateistiska existentialisterna) bär vi själva ansvaret för våra handlingar och val. Detta ansvar är för vissa en alltför tung börda att bära, därav ångesten. Somliga menar att det är denna ångest som driver oss till att göra alla val i livet. Men vad vi gör i jordelivet definierar oss inte heller, vad en människa uppnått och åstadkommit, den personen hon var, kanske först blir tydligt efter döden. Det finns även troende existentialister (t.ex Kierkegaard), och dessa hävdar att Gud finns, men att han inte har nån inverkan på människornas liv och att man ändå är fri att göra som man vill.
För att ge ett kort och väldigt övergripande svar på den tunga frågan ”Vad är meningen med livet enligt existentialisterna?” kan man svara att meningen med livet är att hitta sin egen personliga mening, att skapa sig själv.

Om Jean-Paul Sartre och hans filosofi

Jean-Paul Sartre var en fransk filosof och författare som bl.a blev känd för sina litterära verk ”Äcklet” och ”Varat och intet”. Han tillbringade större delen av sitt liv med livskamraten Simone de Beauvoir som var en feministisk existentialist och författare. 1964 avböjde Sartre Nobelpriset i litteratur.
Sartre menade att människan i sig inte har ett syfte. Det finns ingen förutbestämd mening med hennes liv – för den formar hon själv. Då det kommer till ting, alltså saker utan liv, gäller ”Existensen föregår essensen”. Med detta menas att innan ett ting existerar, finns redan essensen; dess mening, därför att man behöver tinget innan man riktigt vet VAD det är man behöver. Detta är tingets essens. För människor gäller däremot det motsatta – ”Essensen föregår existensen”. Människan har ingen essens förrän hon skapat sig en, hon finns inte till för ett syfte. Hon defineras inte heller av en titel eller ett yrke utan kan utöver sin benämning vara mycket mer. Hon ÄR inte den tjänst hon utför. Hon är fri att uppfinna sig själv.
Gudlöshet är något Sartre förespråkade, han trodde inte att Gud existerade - därav förlusten av en mening med livet. Han menade, att om människan skapats av Gud skulle vi precis som tingen ha en uppgift, en mänsklig natur. Då skulle man ha vetat vad meningen med våra liv är från första början.
Vi är därför numera fria att skapa en mening åt oss själva. Allt är tillåtet. Just frihet är ett centralt begrepp för Sartre. Han menade att vi är ”dömda till friheten” eftersom friheten och avsaknaden av en Gud gör att vi inte kan skylla våra handlingar och fel på någon eller något. Som jag nämnde tidigare blir detta enligt existentialisterna en slags ångest som vi alltid, mer eller mindre omedvetet, bär på.
Enligt Sartre fanns ingen moral som gällde alla eftersom var och en råder över sitt eget liv och vad hon anser moraliskt rätt eller fel. Men frihet medför också att man tar sig friheten att ge utlopp för sina kontrollbehov över andra. Sartre menade att om man gör andra till ting och vill styra dem så blir man sadist. När man gör sig själv till ett ting för någon annan händer raka motsatsen och man kallas masochist. Det är ur denna filosofi som begreppen uppstått.

Om Friedrich Nietzsche och hans filosofi

Tyske Friedrich Nietzsche var en filosof och författare som var aktiv under andra halvan av 1800-talet. Han var en av de viktigaste föregångarna till existentialism.
Nietzsche har blivit mest igenkänd för sina skrivelser och diskussioner kring ”övermänniskan” som först nämns i Zarathustra. Övermänniskan är en ny sorts mänsklighet (dock ingen ny ”art”) som vi människor ska sträva efter att bli. Man ska ”höja sig” för att bli något bättre, detta något bättre vore en övermänniska. Genom att själva ge sina egna liv mening och värde genom moral och etik är det enligt Nietzsche möjligt att uppnå detta tillstånd. En övermänniska är helt enkelt en människa med högre moral. Men moral i sig var inget Nietzsche direkt förespråkade, i alla fall inte en universell sådan. Han menade att vi ska bryta oss loss från begränsande system och göra som vi själva vill. Först då kan man bli en övermänniska. Först då kan man bli moralisk.
Nietzsche menade precis som Sartre att Gud inte finns, däremot trodde han att Gud HAR existerat men inte längre gör det. Gud är död, som han en gång sa, och vi människor dödade Gud. Men Gud hade en gång skapat en moral hos människor som inte längre finns kvar. Därför ska vi höja oss själv till gudar och sträva efter att bli övermänniskor. Nietzsche ska ha sagt – ”Människan är en lina, spänd mellan djuret och övermänniskan”. Han menade att människan så som den är idag inte är det slutgiltiga, att vi ska fortsätta att utvecklas till något högre, på samma sätt som människor är upphöjda över djur. Hans filosofi kännetecknas av en stark strävan uppåt genom att bryta sig loss från traditioner och system och med egen kraft bli en bättre människa. Världsliga saker så som den rådande moralen idag, religion, språk och politik måste vi bryta oss loss från för att kunna utvecklas och bli människor.
Många tror att Nietzsches teorier kring övermänniskan härstammar från rasbiologiska resonemang, och hans filosofi blev populär bland nazister under andra världskriget (och även nynazister idag). Men så anses inte vara fallet. T.ex ska han ha använt uttrycket ”blonda vilddjur” för att beskriva övermänniskan, som många tolkade som en tydlig referens till arierna, som skulle varit upphöjda, men numera tror vetare att han syftade på lejon. Nietzsche sägs även ha skämts för sin tyska härkomst och ska ha påstått att han hade polska rötter, något som inte stämmer.

Likheter och skillnader

Den allra tydligaste likheten mellan de båda är naturligtvis att de är existentialister. Båda anser att människan föds utan en förutbestämd mening med sitt liv och att det är upp till var och en att bestämma vad denna är, dock genom att ta olika vägar. Sartre understryker frihetens vikt och hävdar att det råder total frihet för människan att bli den hon vill vara. Man föds inte till den man är, man blir den man är. I samma tankebanor vandrade Nietzsche men valde att ta denna frihet ett steg längre. En övermänniska var något han ansåg att alla borde sträva efter att bli, till skillnad från Sartre som jag tror inte brydde sig särskilt mycket om alls vad folk ville göra med sina liv, då det är upp till dem. Båda talar om frihet, men Nietzsche gör det på ett annorlunda sätt. Han talar om att vi kan uppnå frihet, inte att vi alltid har haft den. Frihet nås enligt honom genom att man blir en övermänniska.
Båda var s.k ateistiska existentialister, men Nietzsche hävdade till skillnad från Sartre att Gud hade funnits (men är död), så frågan är om man verkligen kan kalla honom ateist. I alla fall så talade Sartre om att Gudlösheten skapade ångest hos människor då de bara har sig själva att skylla. Nietzsche däremot ville att vi, då Gud inte längre finns, ska ta hans plats och bli en sorts gudar själva.
Jag tycker att Sartre och Nietzsches filosofier starkt går ut på en strävan. Den förstnämndes en strävan efter att uppfinna sig själv och skapa sig en essens. Friedrich sade ungefär samma sak, men hans strävan gick mer uppåt, som jag nämnde då jag beskrev hans teori om övermänniskan. Denna strävan är inte typisk för existentialismen men är nog vanligt förekommande, att man ska skapa sig en mening. Men det grundläggande inom existentialismen är ändå att någon mening inte finns där från början. Nietzsche hävdade dock som tidigare nämnt att det har funnits en moral, en mening, då Gud fanns. Ingen av de båda filosoferna ansåg att det fanns en moral som gällde alla människor. Var och en har sin egen, eller som Nietzsche tyckte; moral är något man uppnår och på sätt och vis förtjänar.

Egna resonemang, tankar och slutsats

Många filosofer har ju en syn på vad som är moraliskt rätt och fel – det är väl något av grundstenarna inom filosofiskt tänkande tror jag. Detta gäller dock inte dessa två filosofer. De lämnar den moraliska frågan fri för varje människa att besvara.
Jag tror att problem uppstår då människan samtidigt som hon hävdar sin personliga frihet och rätt att själv bestämma vad som för henne är rätt och fel, också vill kontrollera andra och med sin frihet göra dem till ting. Behovet av att kontrollera och äga andra finns definitivt hos alla, trots friheten. Begreppen sadism och masochism är ganska omtalade idag, men brukar inte nämnas i negativa sammanhang utan snarare i sexuella. Jag tror att alla har lite av både en sadist och en masochist i sig, och hävdar man att var och en har den totala friheten att uppfinna sig själv och sin egen moral så kommer de med masochistiska drag vilja kontrollera andra; de vars handlingar eller personligheter inte blivit så starka eller självständiga som friheten tillåter en att bli. Det är ett stort ansvar, och med stora ansvar följer plikter gentemot andra. Är den fria viljan verkligen så pålitlig? Det tror inte jag – därför anser jag att ändå ganska övergripande moraliska är bra och skall finnas och belysas.
Båda talar om frihet, men Nietzsche gör det på ett annorlunda sätt. Samtidigt som han säger att man genom att upphöja sig till övermänsklighet får total frihet, så finns det inslag av kontroll eftersom han själv ville att alla skulle bli övermänniskor. Om frihet råder ska man väl även ha valet att inte bli en övermänniska alls? Fast – kanske han menade att var och en omedvetet försöker bli en övermänniska? Att han ville att folk skulle försöka detta var nog inte en så pass stark önskan från hans sida att han ville införa kontroll eller tvång. Jag tror att frihet enligt Nietzsche är själva strävan. Så även om han ansåg att var och en skulle upphöja sig själva, så tror jag han tyckte att även de som sade sig INTE vilja bli övermänniskor ändå blir det i slutändan. Att var och ens personliga strävan efter erkännande och utveckling som människa i slutändan kommer leda till att personen blir en övermänniska, eftersom när personen är nöjd med sig själv så kommer denne att känna frihet. För att ge ett exempel på vad jag menar så kan man säga, att en person som aldrig hört talas om existentialism eller Nietzsche men ändå vill utvecklas och bli en bättre människa ändå är på god väg att bli en person Nietzsche skulle ha kallat övermänniska. För eftersom alla är fria att göra sina egna val, finna sin egen essens, så är begreppet ”bättre människa” högst personligt. Var och en, oavsett karaktär eller avsikt, kan alltså bli en övermänniska tror jag. Om Nietzsche hade sin egen syn på vad en sådan människa var eller hur denne skulle vara och tycka kan denna bild omöjligtvis gälla för alla.
Nu har jag pratat mycket om Nietzsche och hans övermänniska, men för att diskutera Sartre lite vill jag ta upp något han belyste ganska starkt, nämligen att det är upp till varje människa att finna ett ändamål med livet eftersom en mening med mänskligheten inte finns. Detta kanske är något som genomsyrar hela existentialismen men i de material jag läst syns detta mest i texterna om Sartre. Jag personligen har svårt att tro att mänskligheten inte har någon mening alls. Nu menar jag inte att jag tror att det finns en mening som gäller oss alla, men definitivt en individuell mening med var och ens liv. Så på den punkten håller jag nog med dem båda lite, i och med att jag tror var och en är självständig och inte ingår i ett universellt övergripande ändamål för mänskligheten, eller liknande. Jag är också ateist, men jag tror att man kan vara ateist och andlig på samma gång. Jag tror inte på Gud i den kristna bemärkelsen, men jag tror definitivt på en högre makt. Tro och filosofi är väl lite samma sak kanske, man kan inte bevisa vare sig det ena eller det andra, men man bibehåller ändå den uppfattning som känns rätt, oavsett naturvetenskapliga motbevis eller motsägelser. Detta leder mig till en problematisk sak Sartres påstående om att man uppfinner sig själv, att man blir den man är och existerar enbart i sina handlingar. Vad säger Sartre om vetenskapliga saker så som arv och uppväxtmiljö? Detta spelar ju onekligen en stor roll i formateringen av de personer vi till slut blir. Men enligt de båda existentialisterna är man ingen när man föds, utan blir den man är först senare i livet. Detta är en anledning till att jag inte håller med om just detta lilla resonemang.
Slutligen vill jag ...