Psykosocialt arbete
46550 visningar
uppladdat: 2008-05-20
uppladdat: 2008-05-20
Inactive member
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare.
Kommentera arbete
Idag är jag 29 år och arbetar som barnskötare på en förskola i Malmö. Vi är fyra pedagoger som har hand om sammanlagt femton barn från tre-fem år. Jag trivs bra med mitt arbete och tycker det är spännande och kul att åka till jobbet fem dagar i veckan. Jag älskar barn och tycker väldigt mycket om mina barn på förskolan. Alla är speciella på sitt sätt. De är alla olika och unika. Det kan dock förekomma ett antal situationer på förskolan där t ex har ett barn betett sig lite skumt. Detta hände då förra året. Denna pojke hade då på sista tiden stört sina kompisar och varit mycket oroad. Det är signaler som barnet visar omedvetet. Vi tog tag i problemet och pratade med ena föräldern. Orsaken till varför pojken kände obehag var för att det pågick en skilsmässa. Den fyra åriga pojken kunde inte acceptera att föräldrarna skulle sära på sig. Han gick igenom en kris som varje barn gör. Ett sådant barn behöver extra tillsyn och omsorg. Efter ett antal veckor blev pojken till sitt normala jag igen. Det tog lite tid att vänja sig vid att inte bo med båda föräldrarna.
Vi på förskolan har börjat med att använda mer teknik med barnen. T ex så fotar vi barnen när dem bygger med pyssel eller målar. På senaste tiden har vi utnyttjat videokameran ganska mycket. Vi tycker att det är ett bra sätt att observera våra barn när de leker tillsammans. Vi är mer uppmärksamma på vad de säger och vad de gör. Det har hjälpt oss väldigt mycket och vi har haft nytta av videokameran. Vi har lagt märke till något som vi inte såg tidigare när vi tittade på barnen live. En flicka vid namnet Isabelle är mycket tillbakadragen. Hon kommer från ett annat land än Sverige, har lite mörkhyad och har svart hår. Vi vet redan att hon är en tyst och blyg tjej men inte att hon yttrar sig på ett sätt som får oss att tro att hon nästan ursäktar sin existens. På videofilmerna ser vi att hon aldrig leker med barnen utan bara tittar på. Om hon håller en docka i handen och ett annat barn kommer och rycker det ifrån henne så agerar hon inte alls. Hon säger alltså inte emot och låter sig tryckas ner så att vi själva blir mycket tagna. Vad kan detta bero på? Varför har inte jag märkt något tidigare? Och hur kan vi göra för att hjälpa stackars Isabelle? Vi måste göra en åtgärdsplan som syftar på hur vi kan göra för att Isabelle ska känna sig trygg och själv våga ta initiativet att ta sig ut ur sitt hårda skal, visa sitt riktiga jag och till slut ha mod att prata och leka med de andra barnen som ett vanligt barn ska göra.
Min och Isabelles ryggsäck
Jag kände igen mig själv när det gäller Isabelles situation eftersom jag själv var en blyg och tystlåten tjej. När min mamma lämnade mig och mina andra två småsyskon på förskolan så grät jag aldrig. Jag kan ha blivit ledsen men jag visade det aldrig. Ett annat exempel är om någon av barnen tog cykeln ifrån mig när vi var ute på gården och lekte. Jag gick aldrig och sa till min fröken. Anledningen var att jag trodde att jag var till besvär och att jag kanske handlade på ett fel sätt. Jag tycker att det är väldigt fel av pedagoger som inte gjort något åt problemet och inte tagit det på allvar. Det har påverkat mig väldigt mycket genom hela uppväxten och även idag finns det fortfarande sår kvar. Jag upplevde som att de inte brydde sig om mig. Isabelles identitet och självkänsla försämras om hon inte får möjlighet att utveckla sin sociala förmåga. Annars kan hon skada sig själv psykiskt. Det kommer att påverka henne i vuxen åldern precis som det påverkar mig än idag.
Empati och känslor
Därför känner jag extra empati för Isabelle och får en stark strävan efter viljan att hjälpa henne. Jag ska ge henne extra uppmärksamhet och tillbringa mycket tid med henne tillsammans med barnen. Just att hon inte liknar de andra barnen i utseendet har det fått henne att känna sig mycket annorlunda. Fem åriga Isabelle ska få veta att det är OK att vara som man är. Hon ska få förstå att alla är lika värda oavsett bakgrund, kultur och religion. Det är viktigt att jag visar att jag bryr mig. Hon ska få känna att hon kan komma fram till bl.a. mig när något är fel. Just för att jag upplevt detsamma som Isabelle gör så känner jag faktiskt lite medlidande. Jag vet att det är fel att jag inte sätter gränsen eftersom jag då får svårare att bearbeta både mina egna och hennes känslor. Jag riskerar att bli utbränd eftersom jag engagerar mig för mycket. Därför ska jag skydda mig från det genom att bli likgiltig. Alltså inte visa mina upplevelser och inte visa för alla andra att jag blir alltför orolig. Det gör dessutom barnet osäker. Jag ska dessutom visa medkänsla. Som sagt ska Isabelle förstå att jag bryr mig och ha inlevelseförmågan. I de mötena vi haft angående henne så har jag tagit upp det med att kunna skilja mellan medlidande och medkänsla. Det handlar mycket om vilken självinsikt och livserfarenhet man har.
När det gäller våra värderingar och attityder så är det viktigt hur vi beter oss emot andra. Även om vi har åsikter om andras sätt att vara och tänka så får jag som pedagog t ex inte uttrycka min uppfattning framför barnen om jag tycker att något inte stämmer. Därför ska jag ta upp det på mötet som vi har varje onsdag.
Min proffslighet i arbetet
Det är viktigt att jag som professionell inte tror mig och vara respektlös. Jag ska förstå vad den andra personen säger och ta hänsyn till henne/hans åsikter och synpunkter. Bara för att jag är professionell och har större möjlighet att handla och påverka så betyder det inte att jag kan precis allt. Det finns säkert många av pedagogerna vars erfarenheter som jag kan lära mig av. Jag lyssnar såklart på vad mina kollegor säger. Jag tycker att man ska kunna skilja på jobb och fritid. Jag har en kompetensinriktad utbildning och har arbetat med barn i många år. Därför är jag mycket erfaren när det gäller att arbeta med barn inom det psyko sociala arbetet. Jag är alltså väldigt insatt och fortfarande intresserad av de utsatta barnen eller ungdomarna.
Identitet och stödjande miljö
Isabelle behöver en förebild som tror på att hon kan övervinna sin rädsla att vara och umgås med de andra barnen. Om jag stöttar henne så får hon ett större självförtroende och det ger henne en möjlighet att uppfylla våra önskningar. Det viktiga är inte vad jag har utan hur jag känner, tänker och är. Flickan har en svag självbild som göra det svårare att umgås med andra. Denna självbild tillåter inte att vi tar fram och uttrycker våra känslor. Det är mycket viktigt att Isabelle under sin uppväxt får ge uttryck för känslor som rädsla, sorg, ensamhet eller ilska. Hon är en flicka som lätt kan jämföra sig med andra. T ex ser hon att ett annat barn springer fortare än henne själv. Andras syn på henne påverkas även hennes syn på sig själv. Hon reagerar t ex om någon tycker att hon målar fult. Detta kan påverka hennes känslor och identifikation. I en stödjande miljö är det viktigt att personalen hjälper barnen att få realistiska bilder vid jämförelsen. T ex ”Du springer bra, men kanske inte lika bra som Sara”. Om ett barn prövar olika roller för att t ex passa in, vara en i gänget, busa och inte lyssna på fröken. Denna roll ger en högre status i gruppen. Jag som pedagog ska inte acceptera negativa roller för barnet. När det gäller det materiella jaget och projekt jaget. Jag är lyhörd för varje barn och stöttar och uppmuntrar dem. Jag försöker lära barnen att träna uthållighet vilket leder till att självuppskattningen ökar.
Signalavläsning med åtgärder
Det gäller att vara mycket uppmärksam för att se signalerna som barnet visar. Orsakerna är många och olika. Isabelle har en stor familj och det kan vara just därför som hon är mycket för sig själv. Hennes föräldrar har många barn att ta hand om att de nästan glömt bort flickan. Hon kanske inte vill vara till besvär för sina föräldrar och väljer därför att vara tyst helt och hållet. Hon får därför så dålig självförtroende att hon låter barnen hacka sig ner på henne. Signalavläsning kan man följa på sju steg. Första steget är att se barnets avvikande och det är då man ska Observera. Vilket vi har gjort genom videofilmerna. Steg två blir att vi samlar så mycket information vi kan. Det är då vi pratar med Isabelles föräldrar. nu är vi i steg tre och ska fördjupa oss om barnet och dess situation. Jag pratar väldigt mycket med flickan. Hon får själv berätta t ex vad hon tycker är kul och gör på fritiden. Fjärde steget innebär att man diskutera problemet tillsammans med arbetslaget. Man ska komma fram till varför Isabelle har det problem hon har. Hon har inte fått tillräckligt med uppmärksamhet hemma och får det inte heller på förskolan. I femte steget ska man göra en åtgärdsplan. Vi kom fram till att först ha en bra relation med de vuxna. Att hon känner sig trygg med oss. Så småningom ska vi följa hennes utveckling så att lättare kommer in i gemenskapen tillsammans med barnen. Sjätte steget jag som är ansvarig för Isabelle ska följa henne och stötta henne hela vägen till hon själv kan vara ensam med barnen. När jag känner och vet att hon inte längre känner sig ensam så kan jag avsluta våran åtgärdsplan.
Arbetsmetoder med åtgärder
Jag tycker att temametoden är lämpligast för just Isabelles situation. Det centrala temat är ”kamratskap och ovänskap”. Man kan arbeta med detta under fem veckor där barnen som inledning ska tillsammans med oss barnskötare diskutera vad ordet vänskap betyder för dem, om de har några vänner. En svarade t ex att mormor var ens bästa vän. Det är olika från person till person vad vänskap innebär. Barnen får komma på förslag vad man kan göra om en kamrat inte har någon att leka. Barnet vet och svarar att man ska låta det leka tillsammans med de andra. Hur gör man när man är snäll? Har någon varit taskig emot dig? Detta är exempel på frågor som man kan ställa till barnen. Barnen kan sedan rita var sin tekning där de ritar vad de tycker är kamratskap och ovänskap. Sedan tränar man empatin genom att vara hjälpsam och får lära sig hur man är en bra vän. Isabelle kan lättare känna sig trygg och det är en bra åtgärd som har ett samband med våran plan.
Samhällets och mitt ansvar
Var går min gräns för hur mycket ansvar jag kan ta? Det är viktigt att veta om jag ska anmäla eller inte. Viktiga grundvärderingar i lagen är: helhetssynen som innebär att man ska titta mer på flera olika håll t ex barnets omgivning. Samordna alla resurserna är också viktigt. Självbestämmande och integritet innebär att socialtjänsten ska samarbeta med barnet och det får också en möjlighet att ha ansvar. Normalisering tycker jag är väldigt viktigt att tänka på. Man ska inte tvinga in barn och ungdomar på anstalter så att de inte får tillfället att anpassa sig till samhället. Men samhället ska även anpassas efter barnet. Med flexibiliteten så kan kommunen självbestämma hur de når och hur de kan hjälpa den utsatta som t ex lilla Isabelle. ...
...läs fortsättningen genom att logga in dig.
Medlemskap krävs
För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.Kontot skapar du endast via facebook.
Källor för arbetet
Saknas
Kommentarer på arbetet
Inga kommentarer än :(
Liknande arbeten
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
Källhänvisning
Inactive member [2008-05-20] Psykosocialt arbeteMimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9947 [2024-11-12]
Rapportera det här arbetet
Är det något du ogillar med arbetet?
Rapportera