novell

                                          Novell

- Va, fan gör du din jävla sopa?! Kan du inte ens träffa bollen? Glåpord och negativa kommentarer följer efter det missade skottet. Simon, pojken som är målet för glåporden försöker att inte påverkas, det är ju bara ord, försöker han intala sig själv. Men det är omöjligt att inte bli berörd när man gång på gång får veta vilken värdelös människa man är. Ändå väljer pojken att spela vidare i laget, varför? Ibland är det mer som spelar in än ens egen vilja.

Det regnar ute. Arvid, En av pojkarna från laget har duschat färdigt. utan en tanke på att han bara någon halvtimma tidigare skurit ännu ett djupt sår i en ensam människas inre, börjar gå hemåt, obekymrad av regnet. Kanske har han gjort det för många gånger för att lägga en tanke på den hemska sak han nyss gjort. Han har inte heller någon tanke på att sluta tortera den stackars människan, alla är ju med honom. Och dessutom borde pojken ha vant sig nu, det har ju faktiskt fortgått ett bra tag nu.

Simon är redan hemma, genomblöt av regnet. Det var länge sedan han slutade duscha med de andra pojkarna. Han vill bara ifrån träningslokalen och alla människor där inne så snabbt som möjligt, han hatar dem alla. Men frågan är om han inte hatar sig själv minst lika mycket. Han hoppas att alla hans bekymmer ska ha sköljts bort av regnet när han torkar, men vet innerst inne att det egentligen bara finns ett sätt att få slut på lidandet. Han suckar och går med tunga steg upp för trappen i lägenheten.

När han kommer innanför dörren är hans far mycket snabb att fråga hur det gick på träningen. Visst gjorde du några mål? Visst satt alla passningar som de skulle? Du lät väl ingen ta bollen av dig? Simon svarar likadant som alltid. Visst gjorde han mål, alla passningar satt som de skulle och han blev inte av med bollen. Om han säger något annat blir hans far bara arg och besviken. Det är svårt att leva upp till de krav som hans far sätter på honom. Fadern vill egentligen inget illa, bara att pojken ska bli den sportstjärna som han aldrig blev. Men det han inte vet är att varje gång Simon kommer hem från träningen mentalt misshandlad och är tvungen att svara på hur han presterade och inte om det var roligt på träningen, rinner en droppe livsglädje ut ur kroppen.

Arvid är egentligen ingen ond människa. Det är bara det att ingen någonsin sagt åt honom att det han gör är fel och att det kväver livslusten droppe för droppe hos människan som blir utsatt. Om någon någonsin gått i mellan och visat att det han gör är fel så skulle det aldrig ha gått så här långt. Arvid fortsätter att gå hemåt med lätta steg på den blöta asfalten, ovetandes om att den händelse som snart kommer att äga rum, kanske ska förändra hans liv.

I Simons tankar är allting meningslöst. Han är en värdelös person med värdelösa tankar och åsikter, ett missfoster. Och vad ska världen ha ett värdelöst missfoster till? Utan en enda gnutta livslust kvar i kroppen öppnar han fönstret i pojkrummet, kliver upp på fönsterbläcket och känner det kalla regnet mot sina kinder.

Arvid är snart hemma. Han är djupt försjunken i sina tankar, men vaknar upp när han hör en dov duns. Han ser sig om efter vad det var som lät och vänder sig mot lägenheten han alltid går förbi men aldrig lägger särskilt märke till. I det gröna gräset ligger en skör pojkkropp vars blod färgat gräset runt omkring djupt röd. I ett ögonblick överväger Arvid vad han ska göra. Han kan försöka rädda livet på pojken i gräset eller gå vidare och skära ett djupt, oläkligt sår av skuld i pojkens båda föräldrar. I ett ögonblick väljer han vilka rubriker det blir i morgondagens tidning, nattsvarta, färgade av blodet fr...