Landet Bortom stjärnorna!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en gång en liten pojke som bodde i en mycket fattig stad, i en mycket fattig familj. Pojken, som hette Philip, var den som slet mest i familjen för att få pengar. Han var den äldste av sina sju syskon varav tre var flickor och fyra var pojkar. Den yngste av de sju syskonen var två år och den äldste, efter Philip, var tio år. Philip var då tretton år gammal. Han tjänade ihop en liten summa pengar genom att arbeta som skoputsare på det stora torget. Staden var stor, grå och smutsig för att inte glömma fattig, men ändå kunde det gå en rik man fram till Philip som ville ha sina skor putsade. Men det var sällan det fanns rika damer och herrar gåendes på stadens smutsiga gator. En gång i månaden kunde Philip få ihop tillräckligt med slantar för att kunna köpa en limpa eller två eller varför inte potatis, fast det var ändå inte tillräckligt med mat. Eftersom familjen var stor och fadern var död och modern var sängliggande med hög feber, så fick den lilla maten försöka mätta nio munnar så gott det gick eftersom bara Philip kunde arbeta. Tiderna blev allt hårdare för lille Philip och hans familj. När den årliga vintern slog sig ner över den stora, gråa och trista staden blev det ovanligt kallt. Kallare och kyligare än vad en vanlig vinter brukade vara. Trots det hårda vädret med kyliga vindar och snö som nådde ända upp till knäna på vuxet folk, så gick den lilla pojken ändå ut på torget för att försöka tjäna ihop pengar till lite mat. Det var synd om den lille pojken. Ingen människa var ute på torget på grund av vinterns tuffa väder. Nästa dag var likadan som den första, människor kanske gick gåendes på gator och torg, men ingen ville få sina skor putsade. Inte nästa dag heller eller den andra eller den tredje dagen. Efter ett par veckors gång blev Philip allvarligt förkyld och kunde inte gå ut. De hade ingen ved i det lilla huset, inte en endaste sticka fanns kvar att elda i brasan. De hade lite mat kvar, det hade deras vänliga granne givit dem som en gåva. Det var nån limpa och lite potatis. Det som återstod nu var potatis. Men familjen behövde ved för att få värme i huset och till maten. Philip funderade sedan en stund på vad han skulle göra åt saken. " Vi behöver ved. Hmm, och var och hur ska jag få det ifrån ? När han stod där i sovrummet, som även var deras kök och matrum och funderade, så såg han sig lite omkring. Han fick sedan syn på deras matbord. Philip tänkte efter och bestämde


sig sedan för att hugga sönder deras matbord, det skulle räcka till ved i ett tag. Matbordet var ändå inte till någon vidare nytta, eftersom familjen mest satt på
golvet vid den värmande brasan och åt sin frukost, middag eller kvällsmat. Han tog yxan som stod lutad mot väggen intill ytterdörren. Han tog den rostiga och tunga yxan ut till köket och högg i sönder matbordet för fulla kraft. Sedan var veden färdig att slängas in i braskaminen. Sedan kunde Philip ,hans moder och sju syskon äta lite mat och värma sig framför brasan.
Lyckligtvis klarade de sig tills våren kom på den lilla veden och även lite mat som de fick av deras vänliga granne. Men när våren var som varmast och blommorna blommade som mest, dog deras kära moder i sin feber som blev alltför hög för att klaras av. Därefter blev Philips förkylning bättre men de andra sju syskonens hälsa blev allt sämre för varje vårdag som gick. När maj månad var över hade nästan alla hans syskon avlidit i lungsjukdom. Han grät så förtvivlat mycket över sina nära och käras död, snart var det bara han kvar. Philips tioårige bror, som nyligen fyllt elva, levde fortfarande och hans enda syster son nu var två år. Men inom kort så försämrades deras hälsa ytterligare. Efter lillasysterns död var det bara de två bröderna kvar. De var förstås förtvivlade och ledsna över allt som hade hänt. Först hade fadern dött i lungcancer, eftersom han rökte förfärligt mycket. Han hade inte klarat av att ta hand om sju barn och en sjuk fru. När han blev stressad så rökte han, alltså nästan alltid. Tillslut hade det tagit kål på honom. Modern, med det vackra blonda håret och som hade en lukt utav honung, var mest saknad. Hon var vacker rar och kunde berätta de mest märkliga sagor för sina barn. Men sagorna var det som gjorde henne speciell. Men hon var nu borta. Deras yngre syskon var också speciella. De förde alltid med sig skratt och glädje trots att deras liv hade varit hårt och fattigt. Men man kunde inte låta bli att vara glad när man hade dom runt omkring sig. Fast hur sorgligt det ännu var så var de också borta. För bröderna tycktes livet tagit slut. En natt blev Philip väckt av sin brors svaga viskande.
"Philip! Är du vaken. Philip? Philip vaknade.
"Vad är det, Jakob?! Svarade han lite yrvaket.
" Jag är rädd, Philip, jag är rädd" sa han med gråten i halsen.
Philip reste sig från sängen och gick mot sin bror. När han hade gått över det kalla golvet lite halv vingligt eftersom han var trött, kom han fram och satte sig på sin brors sängkant. Månen var stor och klar mitt på himlavalvet. Den lyste in genom ett av de öppna fönstren, så bröderna kunde se varandra. I månskenet kunde man även skymta sex små tomma sängar och en stor säng där modern hade legat svårt sjuk i. Jakob ,som låg i sin säng svettades i sin höga feber, tog sin broders högra hand.
" Jag är rädd för att dö" sa han medan stora våta tårar rullandes ner för hans bleka tunna kinder.
"Tänk om jag inte trivs på den plats jag kommer att hamna på , tänk om alla där är elaka mot mig"
Philip la sin hand andra hand på Jakobs heta panna.
" Du vet liksom jag att herren aldrig skulle låta någon eller något vara elakt mot dig" sa han med en lugnande röst. Men Jakob grät ännu mera nu.
" Om herren nu är så bra och snäll som du säger han är, varför låter han mig bli sjuk och dö så här?" . Varför alla dessa frågor? Tänkte Philip, men sa istället:
" Han vill att du kommer. Mor, far och våra syskon är redan där nu"
"Men varför låter han inte oss leva om han nu vill oss gott?"
"Denna värld är inte bra för någon av oss, därför skickar han oss människor till ett bättre och vackrare ställe. Ju tidigare desto bättre" sa Philip
Jakob satte sig sedan upp i sängen, men hans broder insisterade på att han skulle ligga ner.
" Men om jag dör och kommer upp till himlen, då blir du ju ensam kvar här!" grät Jakob och kramade om Philip. Även han fick en tår i ögonvrån.
" Jag kommer så fort som möjligt. Det beror på när Herren skickar ner en av sina änglar för att hämta mig."
"Kommer det ta en lång tid?"
Nu grät även Philip nästan lika mycket som sin broder.
" Jag vet inte, hoppas inte. Jag vet bara att jag kommer att sakna dig"
De satt och höll om varandra och grät.
"J-jag äls..kar dig" hörde Philip sin broder säga svagt.
"Och jag älskar dig" kom till svar från honom.
Morgonen därpå vaknade Philip upp ur sin sömn. Han upptäckte att han låg
bredvid sin bror i hans säng , Jakobs säng,. Han såg sin broder ligga stilla


utan att ta ett enda andetag. Philip kände med hans hand på Jakobs bleka kind. Han var kall, Ängeln hade hämtat honom. Nu återstod det bara Philip av den fattiga familjen.
Vad skulle han göra?
Familjen var borta och han var den enda kvar. Philip kände en stor sorg i sitt hjärta, han saknade de andra som han älskade så.
Nu kunde han inte bo kvar i huset, det var för smärtsamt och hyran skulle han aldrig klara av ännu ett år .Men han behövde inte bekymra sig. Den vänlige grannen, som då egentligen var en gammal gumma, tog emot honom i sitt fina hus. Han fick ha ett eget rum, mat osv. Men trots allt han fick av gumman så var han alldeles tom inuti sin mage. Inte för att han var hungrig, utan för att han kände sig ledsen och ensam. Hos den gamla damen bodde han i några år. Han fick till och med gå i en skola för första gången i sitt liv, men slutade. Gumman hade blivit alldeles för gammal för att leva. Hon dog i sin gungstol en kväll när hon satt och stickade. Philip var inte inne i huset just då. Han hade varit på kyrkogården och hälsat på sin familjs grav. Där hade han lagt en ros, hans moders favorit blomma. Hon hade ofta sagt att kärlek är det hon tyckte om mest, alltså gillade hon röda rosor. Efter att ha kommit hem till den gamla gumman så blev han inte direkt chockad av att se henne avlidit. Philip var vid det här fallet inte lika liten som förut och han hade redan sett många andra dö. Men åsynen tyckte han inte om, så han packade ett litet knyte med bröd, kläder och nån potatis och fäste det på en träpinne. Sedan vandrade han iväg i den mörka sommarkvällen.
Vägen han gick var stenig och små gropig, dock hade han inga skor så han fick ont i fötterna. Gumman som dött hade köpt honom ett par skor, men Philip tyckte inte om dem. Dem lämnade han kvar i gummans hus.
Nu hade faktiskt pojken lite tur. Månen på himlavalvet lyste upp hans väg där han gick , han kunde se ganska bra trots mörkret. Men vart leder hans väg?
Vart är han på väg?
Ja, det är bara att följa sagan till dess slut. Det är en bit kvar så du får stå ut. Är du uppmärksam så får du svar på dina frågor. En pojke gick längs en gul , sandig strand vid ett stort blått hav. Hans blonda hår som nådde honom ner till hakan, lekte med de friska vindarna. Allt kändes bra.. Men just i denna vackra och glada stund så föll han ändå ner på knä. Han höll för ansiktet med sina händer och grät. Stora floder rann ner från ögonen. En liten pöl bildades i sanden av dessa tårar. Han grät och grät och visste inte vad han skulle ta sig till. Han grät för de nära och kära han hade gått miste om. Sin Fader, moder, bröder, systrar, över det hemska liv han hade genom gått, saknaden av skratt och kärlek och över det hjärta som hade brustit och aldrig skulle läka.
"Stackars pojk! Så ung och vacker men faller ändå i gråt" hördes en gammal och kvinnlig röst. Philip vände sig om i en hast. En kvinna stod framför honom, klädd i en svart trasig kappa. Hennes huvud var invirat i en svart sjal. Lite hår, vitt som snö, tittade fram ur i gummans sjal.
Men ansiktet kunde man se. Det var gammalt, skrynkligt och hon hade en enormt stor och ful näsa som stack ut från ansiktet. En stor vårta satt på nästippen. Hon var även väldigt blek. Man skulle nästan kunna tro att hon var ett lik som var ute och gick. Philip granskade hennes ansikte som han tyckte var förfärligt fult och hoppade sedan till av förskräckelse. Hennes ögon var alldeles vita, hon hade inte en endaste färg eller glimt i de vita runda bollarna. Hon såg ut att vara blind. Men han struntade sedan i dem.
" Låt mig vara i fred." Sa Philip ängsligt och ledsamt till den gamla gumman.
" Ser inte, frun, att jag sörjer" Han satte sig ner på huk och vände sig samtidigt mot havet. Det hade börjat skymma. Tårar rann ännu en gång. Den gamla gumman satte sig ner bredvid honom. Hon log när hon tittade ut mot havet. Philip såg detta leende och förstod inte varför hon log. Hon kanske tyckte om att se andra människor lida, eller?
" Min pojk!" sa gumman och vände sig mot Philip.
" Du undrar varför jag ler , eller hur?
"Det kan du ge dig på att jag gör!" tänkte Philip för sig själv.
Undra om hon är en häxa? Den långa näsan är ju läskig. I mors sagor hade alla elaka häxor en lång ful näsa.


"Tycker du att jag liknar en häxa, bara för att jag har en fruktansvärd ful näsa? Frågade hon Philip
"Vad är nu det här ?" tänkte han för sig själv ännu en gång" Kan hon läsa mina tankar? Hon är en häxa! Snälla, låt henne inte göra mig illa"
Den gamla gumman bara log och skakade samtidigt på sitt huvud. Gumman tittade på Philip med sina vita läskiga ögon. "Var inte rädd för mig. Jag gör inte en fluga förnär." Sa hon. Hon la sedan sin gamla skrynkliga hand på hans axel.
" Jag vet varför du sörjer, du behöver inte berätta, jag vet."
Philip tittade på henne oförstått.
" Men hur-"
"Det är just därför jag är här " avbröt hon.
" Vad menar du?!" undrade Philip och torkade bort tårarna från sina kinder.
" Dina kära har dött, men jag vet var de är och jag vill berätta det för dig, min pojk"
" Snälla frun, berätta för mig"
Den gamla gumman som satt bredvid honom, tog av sig sin sjal och lade den på marken i sanden. Plötsligt började molnen i himlen dra ihop sig i en enda klunga och blev mörka. Det börja åska. Philip blev förskräckt. Han såg den gamla gumman omringad av ljus och dimma, vinden började även dra. Då försvann den gamla gumman, men visade sig igen i en annan skepnad. Nu var hon en vacker ung kvinna. Hennes hår var gyllene blont, hon bar en vacker, lång , vit klänning och hon svävade i luften. I hennes vänstra hand höll hon en stav, gjord i guld och på toppen av staven satt där en stjärna. Denna svävande kvinna började sedan att tala till den förstummade Philip som stirrade på henne med stora ögon.
" Min pojk, nu när jag äntligen har hittat dig, vill jag ge dig det som jag kommit hit för" sa hon med den ljuvligaste röst Philip någonsin hade hört, men dock inte ljuvligare och skönare än vad hans moders röst hade varit. Den röst som en gång berättade sagor för honom, men som nu inte längre fanns vid liv. "Vad är det du vill mig, sköna dam? Varför var du en gammal gumma alldeles nyss och hur kan du veta vad som hänt mig?" Frågade han uppspärrat.
Den vackra damen log ett brett leende och tog till orda.
"Jag är en budbärare, gumman var bara en täckmantel, för att på riktigt är jag en god ande. Jag kommer ifrån landet bortom stjärnorna , långt bort från denna plats. Det är ett magiskt ställe, dit kommer alla människor som avlidit. Där lever de gott och glatt med en härskande kung. Där borta är det sol sken varje dag, man kan äta så mycket man vill och ha det bra. Det är en magisk plats, med regnbågar, enhörningar som springer genom skogar och dalar, feer som dansar i månens sken och sjöfolk som lever harmoniskt i havets djupa blå"
Philip satte sig ner för att höra resten " Kungen av landet bortom stjärnorna bad mig att hämta dig. Du skall hjälpa honom med en sak som kan rädda hela riket från…….." Den vackra damen hejdade sig plötsligt. " Sluta inte, berätta mer"
Sade Philip. " Nej, min pojk Det kan jag ej, men om du följer med mig till landet bortom stjärnorna ,så ska du få veta mer"
"Om vad då? Undrade Philip.
"Det skall du få både få höra och se när vi anländer till det magiska landet. Vill du följa med mig så ta tag i min hand" sade hon och räckte Philip sin lysande vackra hand. Philip tänkte för sig själv: "Vågar jag följa med? Ska jag eller ska jag inte?" Men han hade inget att förlora mer än ett eländigt liv utan kärlek och familj. Så han tog damens hand, hon log mot honom och han log tillbaka. Han kände plötsligt hur hans fötter lämnade marken. De flög upp mot himlen. Medan han höll ett stadigt tag om damens hand, tittade han ner och såg det vackra havet med den fina stranden nedan för sig. Han tittade sedan upp och såg något stort och svart. Himlen hade tagit slut, det var rymden som började. Han blev nästan rädd. Inte visste han att det fanns mer än bara himmel ovanför jorden. Men sedan blev han
lugn när han såg stjärnorna närma sig. De var fortfarande långt borta men där han nu flög såg dom vackra och stora ut. När de väl hade passerat dussintals av stjärnor och planeter tittade han rakt fram åt det hållet de flög åt. Då märkte han ett stort runt klot omringad av moln och dimma. " Vad är det där? " sade Philip till damen och pekade. "Det är landet bortom stjärnorna" Philip slöt sina ögon för det bländande ljuset som omringade den sk planeten. Den vackra damen och Philip som nu flög genom ljuset, flög även igenom de omringande molnen. Plötsligt började damen sakta ner farten, då öppnade Philip sina blåa ögon och gav ifrån sig ett stort leende. För nedanför såg han gröna ängar och dalar där enhörniga hästar sprang. Lite längre fram fick han syn på en stor by med barn som lekte på grässlättar och vuxna människor som arbetade glatt med att skörda åkrar. Människorna nedan fick även syn på Damen och Philip. De vinkade glatt mot dem. Philip blev lite förvånad, men vinkade försiktigt tillbaka. Nu hade de flugit förbi den vackra och glada byn och var nu på väg mot ett stort palats. Den var täckt med guld och smyckad med diamanter och rubiner på väggarna. De stora fönstren var inramade i silver, vilket gjorde palatset till en enda stor skatt, tyckte Philip. " Där bor den goda härskaren kung Sinom" sade damen. När de hade flugit över palatsets mur, visade sig en stor och graciöst vacker trädgård. Där fanns blommor som rosor, violer, även påskliljor, snödroppar, förgätmigej och några andra sorter som Philip aldrig hade skådat förut. Mitt ibland de blommor, buskar och träd så stod den goda härskaren Sinom. Damen saktade in och flög ner till honom och släppte av Philip och flög sedan sin väg. Philip stod nu öga mot öga med kungen. Han bar en stor mantel med en guldkrage och bar en krona gjort av silver på sin hjässa. Han såg ut att vara medelålders och hade brunt hår som matchade hans gröna ögon. Philip hade aldrig träffat en kunglighet förut, men hade hört att i sagor så bugade man alltid inför en kung. Så han bugade så gott han kunde och sa sedan: " Ni ville träffa mig, ers höghet" Hans sätt att säga" ers höghet" tyckte han själv att det lätt patetiskt. Sedan rättade han till sig så att han stod rak ryggad. Kungen tog då till orda:" Ja, jag ville träffa dig som du nog fått reda på utav min vän, Shardin ,som tog dig hit.
" Ja. Just det. Men vad vill ni mig, ers höghet?" Låter fortfarande patetiskt, tänkte han.
" Jag ska gå rakt på sak, min pojk " sade kungen" Jag har tagit hit dig för att rädda mitt rike, landet bortom stjärnorna" Philip stod helt oförstående och tittade på kungen. Han trodde att han skulle svimma." Vad menar ers höghet?!" sa han medan han tog sig för pannan.
" Du ska rädda mitt kungarike, från den ondska som gränsar detta land" sa kungen tillbaka och sa sedan till Philip att han skulle följa med honom. Philip gick villigt med honom, medan han funderade på varför just han skulle rädda riket och framförallt hur. En helt vanlig pojke som han kunde ju omöjligt göra någon nytta. Kungen och Philip gick upp för en stor trappa som låg i ett av palatsets största och högaste torn. Väl där högt uppe i tornet fanns det ett vackert rum med röda väggarna och i mitten av rummet fanns där en stor vacker ljus rosa säng med en blå kudde. Lite längre in i rummet fanns det ett stort fönster med stora rosa gardiner och vid fönstret fanns det en stol där det satt en söt porslins docka på." Rummet måste tillhöra en flicka "sa Philip. "Det är alldeles riktigt," sade kungen. Han berättade för Philip att rummet tillhörde hans lilla flicka, som var i Philips ålder just nu. Hon hette Samantha och var kungens dyrbaraste skatt. Hon var hans allt. "Men en dag, för tre år sedan, när hon var ute och lekte med sin docka," sa kungen och pekade på dockan som satt på stolen" så befann hon sig en liten bit ifrån den bro som gränsar landet. Den som håller all ondska borta från detta land." Nu pekade kungen ut mot


fönstret och där fick Philip syn på en enormt lång bro. Vid dess ände kunde han se lite mörker. Det såg ut som en skog. Kungen berättade sedan att en drake hade flugit över havet där bron fanns. Trots vakterna med deras pilbågar kunde draken ändå komma in i landet. Han tog Samantha och flög sedan tillbaka till andra sidan. " Dockan hon lekte med tappade hon" Kungen föll en tår när han tänkte på sin älskade dotter. " Jag måste få tillbaka henne och det är därför du är här, min pojk." Philip sade då till honom: " Hur ska jag kunna göra det ? Vad får er att tro att jag vill det?"
Kungen log åt honom" Du har den styrka och det mod som krävs för att få henne tillbaka. Med ditt mod, din vishet och med ditt goda hjärta kommer du att kunna rädda henne. Jag har aldrig hittat en bättre hjälte än du under dessa tre år. Du kommer att få riskera ditt liv, även andra människor har tagits till fånga, inte bara lilla Samantha"
" Av vem då?" Undrade Philip.
" Ondskans härskarinna, Lucella" Kungen och även Philip rös när de fick höra namnet.
" Men varför skulle jag försöka rädda dessa människor, vad får jag för det?"
Kungen gav honom både en allvarlig men vänlig blick" Din familj finns också på andra sidan av bron. När de väl kom hit från första början blev de till fånga av en drake. En av mina undersåtar berättade det för mig. De berättade även att de hade hört att en familj medlem vid namn Philip, du, fanns kvar på jorden alldeles ensam. Jag fick även höra att du var den som slet för din egen familj och att du var viljestark och god hjärtad. Då slog det mig att du skulle få äran att rädda riket genom att rädda min flicka, din familj och resten av folket. Som belöning får du din familj tillbaka och en plats i landet bortom stjärnorna"
Philip blev glad över detta men hade en fråga kvar att ställa till kungen." Lucella, ondskans härskarinna du vet?"
Ja?" sa kungen Sinom. "Hur kommer det sig att hon tar människor från den här sidan och för dem över till sin egen?"
" Bra fråga ,min pojk. Du förstår, en härskarinna ,som Lucella , vill ha mer makt. Därför tar hon mina undersåtar och förvandlar dem till drakar som sedan kommer att göra motstånd mot mig, vissa av dem får slita som slavar i hennes stora grotta, där de hugger efter dyrbarheter. En vacker dag när himlen är som mörkast och månen som blekast kommer hon skicka hit drakarna som då förstör mitt rike och dödar mig. På så sätt får hon vad hon vill ha. Mer makt. Och det är ont om tid . Från och med i morgon bitti börjar din resa". Kvällen kom och Philip hade fått ett rum att sova i. I morgon skulle han ge sig av till ondskans rike. Kungen hade berättat att Philip skulle ta sig, så fort han anländer till andra sidan, till den vissna skogen. Där skulle han finna ett halsband gjort av grön smaragd och med en kedja gjort av silver. Halsbandet var ett fängelse som härskarinnan hade rymt ifrån med hjälp av lite svart magi. Om hon fick den runt sin hals igen skulle hon fängslas och inte kunna orsaka mer ondska. Även motstånd för att nå detta halsband skulle uppstå, hade kungen sagt .Philip skulle rida imorgon på en enhörning. "Han är den vänligaste och pålitligaste enhörningen man kan tänka sig". Enhörningen hette Naom. När han låg där i sin säng, försökte han att sova ,men var allt för nervös och rädd. Men inom kort så somnade han ändå.
Tidigt nästa morgon steg han upp ur sin säng och tog på sig de kläder han hade fått utav kungen. De var fina och klädde Philip perfekt. Det var en blå tröja och ett par bruna byxor och ett par svarta skor. Han hade även fått en matsäck att ha med sig. Sedan efter att ha klätt på sig och ätit en stadig frukost, begav han sig ut till stallet för att hämta sin häst. Stallet var enormt stort på utsidan, fast såg dubbelt mycket större ut på insidan. Philip hade föreställt sig stallet ner smutsat och lerigt inuti, med en enormt äcklig stank, men allt var rent och snyggt därinne och det doftade nästan citron. Han letade efter hästens box. Det var ganska svårt att hitta eftersom kungen ägde hundra hästar. Han blev lite trött på att titta på hästarnas namnskyltar. Hästarna stod nog i bokstavsordning och Philip hade bara kommit till bokstaven F. Men efter ett litet tag kom han fram till enhörningen med namnet Naom, som stod skrivet på en skylt som satt på boxens dörr. Enhörningen såg snäll ut och var vit. Vitare en snö på vintern. I pannan satt det ett horn som även den var vit som allt annat på hästen. " Hej Naom!" sa Philip lugnt till enhörningen. Naom tittade upp på pojken med stora snälla bruna ögon. " Hej" sa Naom tillbaka. Nu blev Philip förstummad. Inte visste han att enhörningar kunde prata. " Jag förstår att du är förstummad" sa han till Philip som stod och gapade stort" Jag är den enda pratande enhörningen i detta land. Kungen tänkte att det skulle vara bra att du fick en talande enhörning att rida på som samtidigt höll dig sällskap" Philip fortsatte att gapa och stirra" Om du inte slutar stirra kommer ögonen att trilla ut och det är nog bäst att du stänger foderluckan( munnen) om du inte vill att fåglar ska bosätta sig där. Han stängde sin mun och slutade stirra, han kände sig lite generad. " Bli inte generad nu" sa Naom ängsligt" Om du nu vill göra lite nytta så var god och hämta min utrustning där borta" Han pekade med hjälp av hornet mot en hylla där sadlar och grimmar låg. Philip tog en sadel och en grimma till Naom. Enhörningen sade själv hur han skulle sätta på sadeln och grimman, eftersom Philip aldrig i hela sitt liv hade gjort detta förut. Sedan bar det av på häst ryggen för Philip. Nu hade även solen börjat skymta lite i skyn. Det var en vacker syn, tyckte Philip och Naom. På vägen fram till bron lärde de båda att känna varandra bättre. Philip berättade om sitt eländiga liv på jorden och att hans familj var fångar hos härskarinnan. Naom berättade att han inte hade någon familj, men sedan långt tillbaka så hade kungen tagit hand om honom. Han sa även att hans magiska horn på hjässan gjorde så att han kunde tala med människor.
Efter en härlig pratstund var de framme vid bron. För att komma ut på bron fick de först passera en stor port, som då var tillför att hålla människor borta, även ovälkomna gäster från andra sidan. Vakterna öppnade åt Philip och Naom. De galopperade längs bron , det var varmt och skönt vid havet där bron gick. Solen satt högt på himlavalvet och inte ett moln i sikte. Men allt det glada försvann när de kom i närheten av ondskans land. Runt landet fanns mörka moln och regn som piskade mot marken. Philip upptäckte detta och tog på sig en vit mantel som han fått utav kungen. Naom galopperade fortfarande, men tvär stannade. Det fick Philip att ramla av Naom. Han slog sig inte så hårt , trots den hårda järn bron. Han reste sig upp" Naom, varför stannar du?" undrade Philip när han samtidigt torkade av smuts från händerna med sin mantel." Titta ner där" sa Naom. Philip gick fram en bit och fick se att bron hade huggits av. Där nere såg man hur havet plaskade och slog runt stora spetsiga stenar. Hade Naom inte stannat, så hade det varit ute med dom." Troligen så har det slagit ner en blixt här" sa Naom. Vädret är inget vidare på denna sidan tänkte Naom. " Man kan hoppa över, men det ser ut att vara helt omöjligt." Sa Philip och suckade." Ingenting är omöjligt för Naom enhörning" sade enhörningen bestämt och rättade på ryggen. " Sitt upp, Philip, här ska hoppas" Med det sagt tog han ett språng bakåt. Sedan stannade han och tittade på Philip med oroande ögon" Var lugn, Naom, Du klarar det" sa Philip hoppfullt till honom.
Naom kände att någon litade på honom, Philip rättare sagt. Han slutade tveka och sa till Philip: " Håll i dig, Philip" Plötsligt stegrade Naom och satte i full galopp mot slutet av bron. Inget regn kunde stoppa honom nu eller ett håll i bron, han skulle över tillsammans med Philip på ryggen. Hållet i bron närmade sig. Ännu närmare. Snart var de framme. Och precis när Philip trodde att detta nog var slutet, så hoppade Naom. Han kände att luften bar honom. Han seglade över likt en fågel till andra sidan av bron. Philip var rädd och höll för ögonen. Naom visste att hans vän var rädd, men han skulle komma över, han bara måste. Sedan kände Philip en duns och tog bort händerna från ögonen. De hade stannat. Philip såg bakom sig och upptäckte med glädje att de hade kommit över. Han gav Naom en kram och gratulerade honom. Sedan fick de båda allvarliga miner när de såg vad som väntade dom. Ondskans rike i sikte. Ondskans rike var ett passande namn till detta land. För när våra vänner Naom och Philip hade bron bakom sig, var det bara en stor mörk och läskig skog framför dem. Regnet hade inte slutat och solen var fortfarande ur sikte. Tittade man upp så kunde man se lite grann av den mörka ,molniga täckta himlen. Eftersom skogens träd var stora och dess grenar var stora och tjocka, så var det nästan omöjligt att se


himlen. Men varför ville man det. Ingen vacker syn. Varken skogen, marken eller himlen var någon fin syn. Trots mörkret så kunde de båda se ganska bra. Naoms horn lyste upp omgivningen. Nu var det till den vissna skogen de skulle till. Så de båda fortsatte in i den mörka skogen, men med en släng av oro i blicken.
Längre in i skogen fann dom en skylt, där det hängde en karta. Denna skylt såg ut
att ha varit med om mycket, men man kunde läsa den. Philip hojtade till Naom. " Stanna, Naom! " sade han och tittade på kartan. Tack vare Naoms lysande horn så kunde han se kartan bättre. Han såg att de båda befann sig på en svart linje på kartan. " Ser du vart vi är på kartan ?!" frågade Naom som ruskade av sig lite regn, men inte allt för hastigt så att Philip skulle trilla av igen. " Enligt kartan här, så ska vi bara följa denna stig och sedan svänga till höger. "Lite längre fram skall den vissna skogen ligga" sa Philip. För säkerhetens skull tog han och slet av pappers- kartan från skylten och höll den i handen innan för manteln, så att den inte skulle bli ännu mer blötare.
De började ge sig av igen. Något som gjorde Naom och Philip illa till mods var den tystnad som vilade i skogen. Man kunde endast bara höra Naoms hovar som slog mot marken. Ljudet av regnet kunde man också höra, när den slog mot marken och på de båda vännerna. Ingen av dem hade inte heller lagt märke till något djur, inte ens en vacker blomma. Härskarinnan Lucella hade väl tagit kål på dem. Philip rös när han kom att tänka på namnet Lucella.
De båda hjältarna promenerade nu sin mörka och tysta väg mot den fara som väntade dom. Långt bort ifrån Naom och Philip, högt upp i några berg, bodde den hemska och kallhjärtiga härskarinnan Lucella i sitt svarta slott. Hon satt på sin tron med ett elakt leende på läpparna. Hon såg vacker ut, men samtidigt elak och ondskefull. Hon hade långt svart hår och naglar vassa som en slipad kniv. Hon bar en lång svart klänning och en stor boa runt halsen. Ett skärp med en drakes kropp satt runt midjan på henne. Hon log mot de arbetande slavarna som hon fick syn på i sin förtrollade spegel. Sedan knäppte hon med fingrarna och en bild på några drakar fångade hennes blick i spegeln. De vrålade och såg väldigt arga ut. De var kedjade till en vägg långt ner i en fängelse håla i slottet. Hon log nu ännu mera när hon kom att tänka på vad som väntade det ljusa och vackra landet på andra sidan bron. Hon skulle elda upp det till fördärvet och döda deras älskade kung Sinom. Sedan skulle hon bli mäktig och nöjd. Plötsligt blev hon störd från sina onda tankar när en drake dunstar in i rummet. Det var Taron, hennes trognaste drake. Han rusade mot härskarinnan och bugade hastigt. " Min kära härskarinna" sa Taron med en djup och mörk röst." Jag flög genom landet och fick se till min åsyn en liten pojke ridandes på en vit enhörning på väg mot vissna skogen." Härskarinnan vände fort sin blick mot spegeln som hängde på väggen en liten bit ifrån henne. " Spegel!" skrek hon" Visa mig denna tappra lilla pojk och hans lojala enhörning" Spegeln började skimra och visa olika färger. Men till slut fick den fram en bild på en pojke ridandes på en enhörning i skogen." Vilka kan det vara, ers ondskefullhet ? frågade Taron medan han också tittade på spegel. Lucella tittade argt på de båda hjältarna. Leendet hade försvunnit. Men återkom åter igen när hon fick en ide. " Taron, jag tror visst att vi har ett par hjältar att syssla med. Någonting säger mig att Sinom har skickat dom. De vill väl fri ta denna lilla flicka" sade hon och tittade på en flicka sittandes i bur vid sidan om henne. Hon hade brunt hår och bar en söt, men sönder sliten blå klänning. I håret bar hon en liten krona. " Låt dem vara, Lucella" skrek Hon till härskarinnan. " Lugna dig, Samantha" sa hon med ondska i blicken. " Jag skall bara låta Taron ge dem ett varmt välkomnande" Hon ställde sig upp ur tronen. "Taron!!" sa hon och pekade på draken." Flyg iväg och ge våra hjältar ett eldsprutande välkomnande " Taron bugade och flög iväg genom ett stängt fönster. Härskarinnan suckade." Av alla öppna fönster som finns, varför måste drak -token just flyga igenom det stängda fönstret"


sa hon medan hon tittade på Naom och Philip i spegeln. Sedan la hon till ett högt och elakt skratt som ekade i slottet. Philip och Naom hade redan nu hittat den stig som skulle leda dem till den vissna skogen. Denna stig var lite ljusare än den andra, men fortfarande kuslig. Efter ett litet tag kom de fram till den vissna skogen. "Här ska det vara" sa Philip och tittade på kartan" Jo, detta är den vissna skogen" Naom spetsade sina öron. " Vad är det, Naom?" frågade Philip. " Jag kunde ha svurit på att jag hörde någonting" sa Naom. Philip vek ihop kartan och fäste den innan för manteln. " Du är väl bara skraj" sa Philip med en retande ton i rösten. " Varför skulle jag vara skraj, när det är du som är haren av oss två." Philip sa" Ta de kallt, kompis. Jag skojade ju bara med dig." " Förlåt att jag sa att du var en hare" De båda skrattade lite, men Naom blev allvarlig igen. Naom var säker på att han hade hört något, men han var definitivt inte rädd. Men sedan hörde de båda ett vrål från ovan. De tittade upp och fick syn på en stor och ful drake. De hoppade till när draken började spruta eld mot dem. Elden slog i marken där pojken och enhörningen stod. Naom stegrade så högt och oväntat att Philip tappade sitt grepp om Naom så att han ramlade baklänges. Han slog sig hårt, men satte sig hastigt upp igen på Naom och som sprang iväg från draken i full fart. Naom sprang in i den vissna skogen som visade sig. Det var lite svårt att springa, där var ingen stig. Men med en eld sprutande drake efter sig, så hade de inget val. Draken försökte elda dom, men träffade aldrig. Men inte gav han upp för det. Utan bara fortsatte. De kom längre och längre in i skogen och Naom blev allt tröttare. Philip blev bara räddare och räddare ju närmre draken kom. " Spring fortare ,Naom " Skrek Philip och höll ett stadigt tag i Naom." Lyssna, om du var en enhörning med en människa på ryggen, hade du kunnat springa fortare då? Sa Naom flämtande och andfådd som han var.
Nu var draken precis bakom dem. Eld kom utsprutande nästan hela tiden från drakens stora käft. Philip och Naom var skräckslagna om vad som skulle hända dom. Philip försökte komma på en ide, trots den rädsla som kommit över honom. Han tänkte snabbt och hoppade av från Naoms rygg. "Vad tusan gör du, Philip?" Men Philip brydde sig inte om att svara. Istället tog han tag i en sten han hittade på marken och virade in den gamla kartan runt den. Sedan blötte han detta i en vatten pöl och kastade det sedan mot draken. Kartan med stenen träffade Taron i andsiktet. Stenen gjorde ont när det träffade honom och kartan klibbades fast på hans ansikte. Han försökte få av den medan han landade. Samtidigt smög eller rättare sagt sprang Naom och Philip iväg och gömde sig i en ihålig stor ek som Philip hade hittat. Där väntade de på att draken skulle försvinna. När Taron hade fått bort den kladiga kartan upptäckte han att pojkspolingen och hästskrället hade försvunnit. Han blev så arg. Men när han hetsade upp sig så fick han ont i ansiktet igen, där stenen träffade honom. Han jämrade sig och höll för ansiktet. Nu var han arg, riktigt arg. Philip och Naom stod innanför ekens väggar. De var trygga här, men för hur länge då, undrade de båda. De kunde inte gå ut därifrån, då skulle de bli grillade av drakens eld. Men om de stannade här inne så skulle tiden ryka iväg och Lucella skulle ta över härskarens rike. Vad skulle de göra?
De beslöt sig för att stanna här inne ett tag framöver, men inte allt för länge. Bara tills draken hade försvunnit. Naom gäspade och la sig ner för att sova. Han hade sprungit ganska mycket och var helt utmattad. Philip försökte hålla sig vaken och se om draken hade försvunnit. Men efter ett tag när han hade suttit där och lyssnat på Naoms snarkningar så blev han också trött. Han slog sig ner bredvid Naom, så att han kunde värma sig. Han slöt sedan sina ögon och föll i en djup sömn. Natten gick och morgonen var kommen inom kort. Philip vaknade av Naoms viskningar. " Philip! Philip, dags att vakna" Philip vaknade upp försiktigt och gnuggade sig i ögonen. "Vad är det, Naom" gäspade han. Naom reste sig upp och även Philip. "Jag tror han är borta nu" sa Naom. "Vem då?! Frågade Philip fortfarande yrvaken. " Draken så klart ! Vem trodde du?" retades enhörningen. Philip brydde sig inte om det utan gäspade och sträckte på sig. Naom bestämde sig för att kolla läget utanför eken. Han tittade ut och fick se en ödsligt tyst och vissen skog. Men ingen endaste liten drake syntes till. " Jag går ut" sa han till Philip. Philip reste sig upp och försökte hindra honom. "Du vet inte om han är kvar där ute! Han kan ha gömt sig." Men det trodde inte Naom, utan gick lugnt ut . Han stannade en bit ifrån eken. Han tittade sig noga omkring. Sedan tittade han tillbaka till Philip som stod vid ekens öppning. "Ingen drake- krake här inte." Men insåg sedan att han skulle ha stannat i eken som Philip sa. Naom såg draken komma flygandes i en rusande fart mot honom och sprutade sin eld. Naom började springa, bort från eken. Philip visste och hörde och såg att draken var efter hans vän. Jakten fortsatte längre och längre bort från eken där Philip gömde sig. Naom sprang allt vad han orkade, men klumpig som enhörningar var, så snubblade han med hovarna på en trä rot som stack upp ur marken. Han ramlade och vände sig om. Draken landade bredvid honom och sprutade sin varma eld mot den stackars Naom. Philip som stod vid eken helt ovetande, hörde Naoms skrik. De var en bit från varandra men Philip visste att det var hans vän. Och han var i knipa. Han sprang ifrån sitt gömställe för att leta efter Naom. Han sprang igenom buskar och rev sig på vassa grenar och snublade ett antal gånger men var fort upp på sina två ben igen. Efter en stunds letande fann han sin vän ihop krupen på marken och alldeles stilla. Philip sprang fram och satte sig på knä vid honom. " Naom, är du oskadd?" frågade han oroligt. Han fick inget svar tillbaka, men såg sen med stora och ledsna ögon sitt svar. Naom låg i en stor röd pöl. Philip märkte att det var från hans sår på magen. Draken hade bränt honom där. Brännt honom till döds. Philip grät stora våta tårar. Nu var hans enda vän i hela världen borta. Vad ska han gör utan sin vän?. Flera timmar gick och Philip hade begravt Naom med sina bara händer under ett träd. Hans händer värkte efter att ha grävt i jord. Men det var inte smärtan i hans händer som han tänkte på. Utan smärtan i sitt hjärta. Han tänkte på alla de han älskade. Dom hade dött, allihopa på en sån kort tid. Modern var död, hans älskade syskon var döda och hans enda vän i hela världen var död. På ett visset träd bredvid Naoms grav, ristade Philip in med hjälp av en sten några ord så gott det gick. Så här stod det: "Dog modig, min vän Naom" Philip grät inte när han lämnade Naoms gravplats. Han orkade inte. Med tiden kom han djupare in i den vissna skogen. Han visste inte vart han skulle gå. Allt kändes hopplöst. Nu kunde inte Philip hålla sig längre. Han fick syn på en liten torr och död stubbe mitt framför sig. Han sprang fram till den och sparkade och slog allt vad han orkade. Sedan sjönk han ner på marken och började gråta. En lucka öppnades på stubbens topp. Ut tittade en liten konstig figur. "Vem är du och vad i herrens namn håller du på med?!" Philip slutade gråta och tittade upp. Bredvid honom stod en lustig liten kanin med grön hatt och en lång lila rock som släpades i marken." Jag heter Philip och jag ber om ursäkt om jag störde dig" En tår rullade ner för pojkens kind." Mår du bra, grabben?" frågade den klädda kaninen." Nej, jag har förlorat allt. Min familj och vän. Jag ska hitta ett halsband som ska fängsla härskarinnan Lucella, men ack så hittar jag den inte. Jag hittar inte heller tillbaka till stigen." Kaninen tittade på Philip och sa: " Jag kan nog hjälpa dig"
"Hur då?" undrade Philip. Kaninen satte sig ner och Philip också. "Låt mig presentera mig själv: Jag heter Konrad och bor här i denna lilla stubbe."
Konrad började gnaga på en morot. " Ursäkta mig Konrad, men du sa att du kunde hjälpa mig" Konrad tittade upp på Philip och sade lättnad: "Japp! Du sa att du letade efter ett fängslade halsband för Lucella. Har jag rätt?" Philip nickade till svar." Nu är det så att jag har smycket eller vad man nu ska kalla det." Philip spärrade upp ögonen" Har du den?" Konrad nickade." Kan jag få den?" undrade han. Då skakade kaninen på huvudet. " Varför inte då?" Philip blev nästan arg. " Du måste först och främst kunna lösa mina gåtor, som ingen i hela mitt liv har kunnat lösa än" sa Konrad och blängde på pojken. Philip suckade. "Vad har jag att förlora" sa han " Ställ dina gåtor då" Han gjorde en gest med händerna som visade " kör igång"
" Jag vill bara påpeka att du har en gissning på dig, inte mer. Ska jag börja?"
Philip nickade och koncentrerade sig." Gåta ett: Jag är runt som ett ägg och räcker runt en kyrkvägg. Vad är jag? Philip funderade inte länge" Kan det vara ett garn nysta" Kaninen hoppade upp i skyn. "Alldeles rätt. Andra gåtan: Den har ett ansikte, men inget djur eller en människa och kommer man tillräckligt nära kan du se mina händer" Philip funderade, denna var svår. " Svara någongång" sa Konrad irriterat. " Allt är inte lätt, dumma kanin" tänkte Philip. " Kom igen Philip, tiden går" sa Konrad mellan sina tuggor på moroten. Då gick det upp ett


ljus för Philip." Det måste vara en klocka" Även den gåtan listade han ut." Här har du halsbandet" sa Konrad och gav Philip ett halsband med ett hjärta hängandes i kedjan." Tackar, men skulle ni kunna visa mig var vägen till härskarinnans slott är?" " Visst, den finns där du sätter glasögonen." Inte en gåta till, tänkte Philip, men tänkte riktigt hårt ändå. "Mitt framför ögonen!" sa Philip. " Helt rätt grabben, där är din väg" sa Konrad medan han drog bort en buske. Philip fick syn på ett svart stort slott högt uppe på ett berg. Detta kommer att bli svårt, tänkte Philip. Men innan han vände ryggen åt Konrad så sa han" Om du har haft Halsbandet hela tiden, varför fångade du inte Lucella själv? Konrad hoppade upp på stubben och satte sig. " Lustig att du frågar, grabben. Jag kanske har haft halsbandet länge, jag har liksom hittat det. Men det krävs en hel del mod för att fånga in Lucella. Jag må vara en kanin, men som alla andra i landet så är jag en riktig hare." Philip förstod vad Konrad menade och även vilken stor risk han tog själv. Men han var tvungen. Han vinkade adjö till kaninen och fortsatte sin väg mot slottet. Han försökte inte tappa hoppet. Allt hängde på hans axlar nu. Allt kändes sedan ännu tyngre när han sedan insåg att han var tvungen att klättra upp för det berg som var den enda väg upp till slottet. När Philip tänkte slott, tänkte han även" Det som avgör mitt öde" Härskarinnan var inte nöjd med draken Taron. " Varför dödade du inte den lilla pojken också?" skrek hon åt Taron, som såg rädd ut. "Jag hittade honom inte" svarade Taron. Lucella visste att han skulle ha dödat pojken också om han inte var så lat. " Du ska göra som jag säger!!! Hur vågar du strunta i mina order?!!" Taron vågade inte möta hennes blick, men sa tyst för sig själv" Om du inte hade varit en gammal hagga till härskarrina, hade jag gärna gjort det!" Lucella blev alldeles röd i ansiktet" Det där hörde jag!!!" skrek hon argt. Med ett argsint ansikte och med eld i blicken kom hon fram till Taron och la sin hand på hans ansikte. Draken började känna sig konstig. Han började krympa. Lucella, den elaka härskarinnan hade förvandlat honom till en mus. Sedan trampade hon ihjäl den. " Vissa drakar är helt opålitliga" sa hon så högt att den lilla prinsessan Samantha hörde från sin bur. " Spegel!" sa Lucella " Visa mig pojken" Det tog inte lång tid innan spegeln visade en pojke som klättrade upp för ett berg med ett välkänt halsband runt sin hals. Lucella blev skräck slagen. Pojken hade hittat halsbandet som hon fruktade så mycket. " Varken han eller halsbandet skall komma helskinnade hit" Hon ställde sig tätt intill spegeln och viskade: "Spegel, låt stenar och sand, ta dö på pojken och dess fruktade halsband" Utanför slottet där Philip klättrade, hörde han ett brak. Flera stenar börja rulla ner mot honom från bergets topp. Han kände hur stenarna som var stora som hans händer slog honom hårt i huvudet och ryggen. Det gjorde ont, fruktansvärt ont. Stenarna var tunga och deras vassa kanter skar Philip i skinnet. Nej, inget skulle få hindra honom. Han skulle rädda sin familj och hela landet bortom stjärnorna. Inga dumma stenar skulle få hindra honom. Han fortsatte med att klättra medan stenarna slog honom. Men han gav sig inte, Philip var envis som en åsna. Härskarinnan orkade inte titta på vad som hände under slottet, hon var trött. Hon satte sig på tronen och försökte sova lite. Det var flera dagar sedan hon hade fått sin skönhetssömn. Men Samantha som hade sin bur intill tronen satt och grät." Du är självisk och mycket ond" Lucella irriterade sig på hennes lipande. " Var tyst, Flicka. Annars förvandlar jag dig till en kråka" Samantha slutade genast. Var det något hon inte ville bli så var det en kråka." Så ska det låta. Ingenting alls" sa ondskans härskarinna och somnade i sin tron. Under tiden hade Philip tagit sig uppför berget som höll det svarta slottet på sin topp. Han var nu inne på slottets tomt. Nu hade han ingen aning om vart han skulle ta vägen. Där han stod nu, utanför slottet, fanns det två ingångar. En dörr till höger som var svart som slottet och en annan dörr till vänster som var mer guldfärgad. Vilken dörr skulle leda honom till Härskarinnan Lucella? Han stod kvar och funderade en stund på vilken dörr han skulle välja. "Höger eller vänster? " mumlade han för sig själv. Ända tills han hörde någon komma bakom honom. Han såg sig snabbt omkring och fick syn på en sten som han gömde sig bakom. Det var en vakt som kom gåendes fram till dörrarna. Philip la märke till att han gick in i den vänstra dörren. " Nu när härskarinnan ligger och sover kan väl jag ta mig en bit i köket" sade vakten som bar en svart rustning. Så fort vakten gick in genom dörren, gick Philip fram från sitt gömställe och tittade på dörren som sakta slogs igen. Om den dörren till vänster med guld på leder till köket, så måste den svarta till höger leda till härskarinnan. Philip öppnade den svarta som var rätt så svår att få upp. Den var trög, men tillsist kunde Philip gå in i öppningen. Sedan stängdes dörren efter honom.Prinsessan Samantha satt i sin bur och bad om att pojken som skulle rädda henne hade överlevt. Snarkningar hördes från Lucellas tron .Det var ett hemskt ljud. Om ingen kom och räddade Samantha så skulle hon väl dö av härskarinnans snarkningar. Så hemska var de. Nu hörde hon ett annat ljud som kom ifrån en dörr tvärs över golvet. Säkert en vakt, tänkte hon. Men till sin förvåning så steg en pojke fram. Han hade blond hår och sönder rivna kläder. Han hade små sår överallt, men såg inte ut att bry sig så mycket om det. Det var pojken som skulle rädda henne, tänkte Samantha. Pojken fick syn på både Samantha som satt i en bur och även Lucella som satt och sov i sin tron bredvid. Han sprang över golvet fram prinsessan. " Är du här för att rädda mig? Frågade hon. Philip nickade och tryckte sitt finger mot läpparna " Schhhhhh" Han försökte tysta ner henne. Hon sa ingenting. Philip tog av sig halsbandet som han hade runt halsen. Nu var det ett bra tillfälle att lägga halsbandet runt härskarinnans hals. Han smög tyst och nät fram till Lucella. Men innan han hann lägga halsbandet på henne, så trampade han på något. Han råkade trampa på en krossad mus, som låg på golvet. Philip halkade och landade på sin rygg. På ryggen hade han fullt med sår så han gav ifrån sig ett smärtsamt skrik." AAAAAJJJ!!!!!!!!!!" Philip höll sig snabbt för munnen. Nej, vakna inte, tänkte både Samantha och Philip. Härskarinnan började skruva sig lite på tronen. Men hon vaknade inte. Barnen pustade ut. "Puuuuuuuuh" För ett ögonblick var allt stilla och tyst. Philip gjorde ett nytt försök med halsbandet. Precis när han hade lagt halsbandet runt Lucellas hals, öppnade hon ögonen. Philip stod nu öga mot öga mot ondskans härskarinna. Han blev skrämd. Lucella hade eld i blicken när hon tittade på pojken. " DU!!!!" sa hon och knuffade till honom. Han ramlade, men med sig i fallet så fick han med sig halsbandet som satt runt härskarinnans hals. Den gick i sönder, men bara halskedjan. Han satt på golvet med ett hjärta i handen. Lucella var ursinnig. " Jag ser att du överlevde berget. Olyckligt vis så måste du klara av mig också!" skrek hon. Hon gav ifrån sig ett elakt skratt. Hon blev plötsligt omringad av rök. " Drakens krafter vill jag ha, ge mig vingar och eld som kan brinna. Låt mig få pojkens liv att försvinna" sa hon och ur röken steg en drake ut. Prinsessan och Philip flämtade till. Philip visste att han var riktigt illa ute. Han reste sig upp med hjärtat i handen och sprang mot dörren. " Oh Nej ,d...