Helvetes novell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag tog ett steg till, men under min fot fanns ingen mark! Jag föll bara några meter, men lyckades ändå slå i käken, armen och knäet ganska hårt. Jag såg mig omkring och försökte hitta något att fästa blicken på, det var bara det att det inte fanns något ljus därnere, INGENTING! Jag satte mig stilla ner på det kalla stengolvet och funderade, jag tänkte att det måste finnas en väg ut. Jag tittade upp mot taket där jag kommit ifrån men där fanns inget hål, inget ljus kom in. Helt plötsligt hördes ett gnisslande läte bakom mig, jag vände mig om med ett ryck och såg in i det starka ljuset. Det stack i mina ögon som inte hunnit vänja sig vid det starka skenet, jag kunde ändå urskilja några detaljer, det var en stor varelse, en… ja en häst!! Jag frågade mig själv vart ägaren var, och ropade ett ”Hallå” ut i det ljusa. En mansröst sade:
Ja?
Vem är du?, frågade jag.
Jag är din guide!
Min guide?
Ja, du har frågat ditt inre om var man hamnar efter döden.
Ja?
Alla människor kommer hit, till Sobil, det ni kallar helvetet.
Alla?
Ja alla! Det ni kallar Himlen är bara något påhittat av era maktmän.
Det var först nu jag såg att hästen inte var någon häst, det var en kentaur, det var därför jag inte förstått vem det var som talade.
Du är en kentaur?
Ja?
Jag trodde att ni bara fanns i sagor.
Nej, vi är inga sagodjur, men tyvärr finns det mycket få av oss kvar.
Jaså.
Ja, men vi har inte tid att prata om det nu. Varje människa som kommer ner hit utan att vara död får bara en viss tid här nere i Sobil, är denne här för länge så får han stanna här i evighet, levande! Och jag kan lova dig att det inte är någon trevlig upplevelse. Hoppa upp på min rygg nu.
Kentauren lade sig ner för att jag skulle kunna komma upp, han kände nog på sig att jag aldrig ridit förr.
Håll i dig i min man.

Ritten pågick mycket länge och kentauren verkade ha bättre mörkerseende än jag då han utan problem galopperade fram i de kolsvarta stenkorridorerna. Under ritten utbytte jag många visa ord med kentauren och lärde mig bland annat hans namn, det var Gjarn, han var tydligen norsk från början.
Vi närmade oss ett ljus och mina ögon vande sig så sakteliga med det varma ljuset. Vi kom till en stor öppen plats där människor vandrade omkring och såg allmänt dumma ut, Gjarn berättade att det var den första cirkeln där de ”vanliga” hamnade. varje människa som varit god i sitt liv tog plats här efter sin död. Detta var tydligen det mildaste ”helvetet” man hade länge funderat över hur dessa människor skulle ha det här nere och svaret hade blivit att de helst inte alls skulle ha det.
Vaddå inte alls ha det? Frågade jag.
Deras så kallade straff för att de har varit människor blev att de inte har något att göra då maktmannen här nere tyckte att människan roade sig alldeles för mycket i sitt liv.
Okej?
Så de går omkring och pratar med sig själva och andra, men nu går tiden vi måste vidare!

Ännu en ritt påbörjades, Gjarn berättade om det utdöende släktet av kentaurer och om den levande tiden som den kallades då kentaurerna var fler än människorna. Denna ritt var alls inte lika lång men lika mörk som den förra, och varmare. Gjarn sade att värmen berodde på det sista jag skulle få se och att jag inte skulle tycka att detta var varmt utan snarare försöka att vänja mig då det skulle komma att bli mycket varmare.
Varmare? Det är ju som i en keramikugn!
Inte då, sade Gjarn.
Det blir alltså ännu varmare?
Ja. Här har du en flaska vatten, men spar på det, du lär behöva det senare.
Ok tack. Jag fick en liten fältflaska fylld med vatten av Gjarn
Nu är vi framme vid nästa cirkel. Det är här de som gör småbrott som till exempel rån och liknande.
Jaså.
Gjarn visade mig runt i det gigantiska rummet.
Vad är deras straff? Jag tycker det ser ut precis som i den förra cirkeln.
Ser du inte att deras ögon är stängda?
Jo, nu när du säger det.
Deras straff är att inte se något, annars är deras straff likadant som de i den förra cirkeln har.
Ok.
Gjarn travade fram till en av männen som stod runt en eld. Han frågade mannen vad han gjort för att hamna här och mannen svarade:
Jag stal en bil som ung, om det inte är därför så vet jag inte varför, jag har spenderat många timmar med att försöka komma på något annat jag kan ha gjort.
Tycker du att detta straff är dig värdigt?, frågade Gjarn.
Nej, jag betalade av mitt straff.
Då kan det alltså varit något annat?
Det måste vara det.
Jag lider med dig min herre. Men har du inte prövat dig i biktsalen?
Jag har inte tillträde dit.
Nej just det, du är bra i den andra cirkeln.
Gjarn berättade för mig att det bara är från och med den tredje cirkeln man kan bli prövad biktsalen och man kan då bara bli uppflyttad till den andra cirkeln. Jag hade tårar i ögonen när jag såg dessa stackars människor som utan att se försökte urskilja vem de pratade med genom att känna sig fram.

Färden fortsatte mot nästa cirkel, värmen blev mer och mer outhärdlig och fältflaskans skvalpande lockade. Gjarn sade åt mig än en gång att låta vattnet vara tills vi kommit en bit till. Jag frågade honom hur mycket varmare det skulle bli, och fick till svar att detta var kyla jämfört med vad som väntade oss.
Ritterna blev kortare för varje cirkel till denna tredje cirkel tog det bara runt en kvart att komma. Men redan fem minuter innan vi var framme hörde man klagorop med ojämna mellanrum. Vi kom ner till en ny plattform och jag frågade Gjarn vad dessa människor gjort. Hans svar blev:
Denna cirkel är för de som någon gång förrått någon eller några.
Och vad är deras straff?
Deras straff är liknande de andra cirklarnas straff men skiljer sig på några punkter. De har sin syn i behåll men de har mist sin förmåga att tala det är därför det låter som klagorop, det är deras sätt att kommunicera. De förstår inte varandra, men de kan fortfarande tänka klart. Kan du förstå hur det måste kännas?
Tårarna rann nerför mina kinder, ingen människa kan vara värd något sådant, tänkte jag.
Det tycker maktmannen, sade Gjarn.
Kan du läsa mina tankar?
Ja det är en av de saker vi kentaurer kan som ni människor inte kan.
Så du vet vad jag tänkt på hela resan?
Ja, men vi utnyttjar inte sådana kunskaper som ni människor skulle gjort.
Ok.
Men Gjarn!
Ja.
Vem är denna maktman du talar om?
Honom ska du få möta, sade Gjarn och fortsatte ner mot värmen.

Denna färd tog bara fem minuter, men den var så mycket varmare än de andra. Gjarn sade:
Ta din första mun vatten nu, men bara en mun!
Bara en?
Ja. Det skall räcka i tre timmar till.
Tre timmar?!?!?!
Ja tre timmar, du har märkt att färderna blivit kortare.
Ja?
Den sista färden kommer inte att vara så här kort. Den kommer att vara ditt prov.
Prov?
Ja, klarar du den färden så får du möta maktmannen.
Jag ska klara det!
Bra. Vi kommer nu till den cirkel där mördare hamnar, jag vill att du förbereder dig på att det kommer vara en hemsk syn.
Vad kommer hända?
Du måste se detta med egna ögon, kliv av min rygg.
Jag gjorde som jag blivit tillsagd och klev av kentaurens rygg.
Gå nu fram till den dörren du har framför dig, öppna den.
Följer du mej inte?
Nej, jag får inte.
Jag bestämde mig för att inte fråga varför utan gick fram till dörren och öppnade den. Innanför den såg jag det värsta jag någonsin sett, människor utan hud, deras kött var bart och varje gång de nuddade vid något skrek de ljudligt. Jag antog att deras straff var att inte kunna känna närhet då detta gjorde så ont att de pinades av känslan i flera minuter efteråt. Jag hulkade och kände sedan hur allt jag ätit under dagen inte kunde hålla sig kvar i magen, jag spydde upp allt, tills bara galla kom upp. De skinnflådda människorna skyggade undan och stötte ihop med varandra, deras skrik plågade mina öron mycket mer än jag trodde var möjligt. Jag såg på en av dem och försökte urskilja ansiktsdetaljerna men såg bara fyra hål, de hade inte ens några ögon! Jag storgrät jag hade aldrig känt så som jag nu gjorde. Jag sprang ut genom dörren och fram till Gjarn, jag kände mig som ett skrämt barn då jag kramade om honom. Mitt huvud var i höjd med hans bröst och han höll om mig hans varma stämma sade:
Jag vet hur du känner dig, jag har genomgått samma sak, men vi måste fortsätta.
Han lade sig en en gång ner så att jag kunde klättra upp.

Denna gång blev ritten längre ungefär som den andra, en kvart. Nu brändes det på kroppen och Gjarn sade:
Ta din andra mun vatten nu.
Jag tog två stora klunkar även fast jag visste att jag inte borde göra det.
Skyll dig själv, sade Gjarn.
Förlåt.
Du skall inte förlåta mig, det blir inte jag som lider.
Ja.
Vi kom fram till en ände på korridoren där det stod en stor folkmassa på led. Jag frågade Gjarn vad de köade för. Han svarade:
De köar för sitt straff.
Köar de för det? Det har de inte gjort tidigare.
Nej alldeles riktigt, men detta är våldförarnas cirkel, de står i kö för att bli skalade.
Skalade?!?!
Ja, de som kommit hit hamnar sedan där uppe hos mördarna men mördarna blir inte skalade de får sin hud bortopererad och det gör inte lika ont. När de fått sin hud tillbaka så kommer de ner hit igen och blir skalade igen.
Men Gjarn, hur skalar man en människa?
Det beror på vad de gjort sitt liv, men det vanligaste är att det görs med en kniv.
Vem gör detta då?
Det är de som hamnar i den nedersta cirkeln som får skala dem, men som du förstår så kan ju alla från den nedersta cirkeln skala de från denna cirkel så de skalar på varandra.
Jag tänkte på hur detta måste se ut, det är ju bara sånt som sker på film, min hjärna kunde inte förstå hur någon kommit på något sådant. Den personen måste vara helt sjuk.
Ja, sade Gjarn.
Jag ryckte till men kom sedan på att han kunde läsa tankar.
Har du träffat honom?
Nej vi guider får inte träffa maktmannen, varför vet jag inte.
Ska vi vidare?
Ja, men kom ihåg att detta blir en lång resa och att du inte har mycket vatten.
Ja.

Nu fortsatte vår resa neråt i jordens inre, hettan var outhärdligare än vad jag någonsin varit med om, men jag tänkte på att jag måste härda ut för att få träffa den här maktmannen.
Håll i dig nu, sade Gjarn, vi måste gallopera igenom detta stycke.
Jag tog ett fast tag om Gjarns kropp och tryckte mig mot hans rygg. Jag kände den heta vinden i mitt hår och såg stenväggarna fara förbi, jag tänkte att jag ville kunna springa så här fort jag med. Gjarn skrek:
Håll i hårt nu!!! Det kommer en avgrund och jag vill inte att du ska falla ner!!!
Inte jag heller tänkte jag.
Efter avgrunden kom en kall vind emot oss, den var mycket välkommen, men när det sedan fortsatte att blåsa kallt kylde det ganska bra på min svettiga kropp och jag började frysa istället.
Håll dig nära mig så fryser du inte lika mycket, sade Gjarn.
Jag höll mina armar runt honom och kände hans kroppsvärme mot mig, och kände att han var en sådan som man vill ha till vän.
Vi red förbi massor av människor utan hud som satt och täljde på varandra, deras ansikten saknade helt uttrycksförmåga men de skrek de hade inga ben eller öron eller ögon.
Vad händer om de inte skalar varann?
De blir av med ett finger per gång de strejkar.
Så det är därför vissa har knivarna fastbundna på armen?
Ja.
Får jag nu träffa denna maktman?
Ja, ser du kupan där borta i hörnet?
Ja, vad är det med den?
Där sitter maktmannen, längre än såhär får jag inte gå.
Så jag måste gå själv?
Ja, men jag väntar här.
Jag vandrade fram genom blodet som flöt upp till mina vrister, känslan av varmt blod var konstigt skön, varmt och klibbigt men ändå flytande. Det var längre än jag trott fram till kupan, eller så var det bara det att jag var mycket utmattad av den långa resan. När jag tillslut nådde kupan gick jag runt den för att se om det var någon där, men jag såg ingen. Jag knackade försiktigt på den och fick en snabb reaktion. Kupan delades på mitten och därinne satt den vackraste kvinna jag någonsin sett. Hon sade till mig:
Kom in.
Jag stod som förstummad.
Kom in sade jag!
Ja frun.
Jag är ingens fru!!!
Förlåt mig, vad är ditt namn då?
Du kan kalla mig maktmannen!
Är det du som är maktmannen?
Ja, välkommen in, jag vet att du har frågor att ställa mig.
Ja.
Så, ställ dina frågor så kanske jag kan ge dig ett svar.
Ja, för det första undrar jag nu varför du har hamnat här?
Jag ska ge dig mitt svar, det är så att jag inte ser ut så här för alla. Det beror mycket på hur du tänkt dig att jag ska se ut, jag är alltid motsatsen till vad individen som träffar mig tror. Men jag är vad ni människor kallar Gud, men jag är även Djävulen. Jag är Sobils härskare. Och jag har alltid varit det. Du får endast två frågor till.
Men varför bara två? Jag har ju så många att ställa!
För att jag inte har tid med bara dig, det är så många fler som vill ha mina svar. Du har nu bar en fråga kvar så tänk noga innan du ställer den.
Ok. Varför dessa straff?
För att jag är trött på att dela ut straff som bara bygger på vi...