Norden under 1800-talet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vad skedde i Norden under 1800-talet?

Sveriges 1800-tal kallas ofta för ”Borgerlighetens århundrade”. Jag ska berätta lite om detta århundrade så att det, förhoppningsvis, blir lite mer klarhet över hur det var och hur folk tyckte och tänkte. 1800-talet blir trots allt lite bortglömt, även om det var under den här tiden som Sverige formades och tog ställning. Trevlig läsning!!

Folket i Sverige försörjde sig på många olika sätt under 1800-talet, men det som gav mest och som var mest lönande, var det gamla hederliga jordbruket. Nu under det tidiga 1800-talet, då det var normala år, räckte jordbrukarens sådd gott och väl till att försörja befolkningen. Det var dock med mycket små marginaler. Hungersnöd härjade vissa år då dåligt väder lett till missväxt. Dessa år översteg antalet döda antalet nyfödda och landet drabbades av befolkningsminskning. Den sista av dessa gamla kriser var under åren 1867 och 1868. I hela Europa och ända bort till USA samlades pengar in till de lidande. Från 1830-talet blev dock Sveriges försörjningssituation bättre och ”vi” fick en betydelsefull roll som exportör av spannmål. Tidigare under 1700-talet hade det varit Sverige som hade ont om spannmål, och därför var tvungen att importera. Potatisodlingen hade sitt stora genombrott i det tidiga 1800-talet. Potatisodlingen lönade sig eftersom den gav mer än dubbelt så stor avkastning i energi och protein som spannmålet.

En klar statistik visar också att människorna flyttade runt mera än tidigare. De flyttade allt längre avstånd vilket till exempel emigrationen till USA visar.

I juli 1809 skulle det väljas en ny kung. Den danske prinsen Karl (Christian) August valdes till kung för Sverige, och han var mycket omtyckt och omtalad bland folket. Tyvärr satt han inte på tronen särskilt länge, han avled mycket snart, redan 1810 av en olyckshändelse. Många rykten gick och ett av dem sade att han hade blivit förgiftad. Nu måste man välja en ny kung. Kejsare Napoleon dominerade stort i Europa, så ett val av en fransman skulle göra honom (Napoleon) vänligt inställd mot Sverige. Därför var den franske marsalken Jean Baptiste Bernadotte ett säkert kort för Sverige. I augusti 1810 valdes han till svensk tronföljare. Fram till 1818 styrde han landet i praktiken. Sedan adopterades han av Karl XIII och fick namnet Karl XIV Johan. År 1866 infördes också tvåkammarriksdag, vilket var betydelsefullt. Tidigare hade man haft ståndsriksdag, vilket enskilda personer skötte.

Sveriges Revolution

Under 1800-talets mitt började också folk i Sverige att göra uppror mot adeln. Adeln hade ju, även under sent 1700-tal, den största makten. De som gjorde uppror kallade sig ”medelklassen” och de ansåg sig själva som samhällets kärna och de mest kompetenta av dessa. De såg medelklassen som en stabil samhällsklass gentemot samhällets överklass och underklass (också kallad ”den stora massan”). Dessa människor hade ofta riktat sig mot utvecklingen av revolutionen (politiska) i Frankrike och (industriella) i England. Ofta tog de också ställning till de olika revolutionerna, diskuterade det som hände därborta och även argumenterade det. Det är ganska lätt att själv tänka sig in i deras situation, ofta fattig, gammal och med en stor vrede. De ville engagera sig och bli medlem av något som inte fanns. Sedan såg de hur folk agerade i England och Frankrike. Antagligen snurrade en del tankar omkring i deras huvuden och kanske, kanske kunde de göra som folket i de där andra europeiska länderna?

Söndagen den 19 mars 1848 var det oroligheter i Stockholm. Den här episoden kallas för ”Revolution på svenska” eller ”Marsoroligheterna”. Folkmassor samlades och tågade mot Kungliga slottet i olika trupper. Nu var Oskar I kung, och han tyckte inte alls om det här. Det slutade med att man öppet sköt ut mot folkmassorna som stod hopträngda på stadens gator. 30 personer dödades och ännu fler skadades. Det var mycket ovanligt att folk dödades av politiska skäl, men Marsoroligheterna var ett undantag. Detta år skedde stora förändringar ute i Europa, som gjorde att folk ville ha revolution och uppror även här i Sverige. Det var nämligen därför som folk samlades utanför slottet den här dagen. Visserligen var det strängt förbjudet att skriva om Frankrikes revolution i tidningar och media nu, men rykten på den här tiden, de var inte att leka med. De spreds som löpeld. Marsoroligheterna blev snabbt en bortglömd episod i Svensk historia.
En person som skrev mycket om detta var Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866). Han var en av Sveriges främsta författare och skribenter under 1800-talet. År 1839 skrev han en bok ”Det går an” som väckte stor skandal. I den skrev han om att kvinnan borde ha rätt till självförsörjning. Han tog också ställning till det borgerliga äktenskapet. Han skrev regelbundet i Aftonbladet, som också var den mest kända svenska tidningen under 1800-talet. Den grundades 1830 av Lars Johan Hierta. Almqvist gick i landsflykt 1851, för han hade blivit anklagad för förfalskning och giftmordsförsök. En triumf för liberalismens motståndare.

Politiken under detta sekel hade stor betydelse för de efterföljande. Familjen var traditionellt uppbyggd med en manlig föreståndare. Kvinnan ansågs inte som en självständig individ utan räknades till hushållet. Folket var inte som tidigare uppdelat i de olika stånden, utan nu splittrades det upp mer och mer.

Sverige är i krig

Året är 1809. Sverige står i krig med Ryssland sedan ett år tillbaka. Ryssland har ockuperat Finland och den 15 mars 1809 marscherar 3700 man över isen mellan Finland och Sverige. Sveriges nordarmé ligger förlagd i alla byar och städer i Norrbotten och Västerbotten. Den svenska västarmén vill ha kungen avsatt så därför är de på väg mot Stockholm.

Ryssarna går till anfall efter ett långt stillestånd. De kommer från två håll, den ena truppen uppe från Haparanda och den andra går över isen rakt in i Umeå. I Umeå finns det 1500 svenska man under befäl av general Cronstedt. Det tar 5 dygn för den ryska armén att gå över isen. De är trötta och utmattade. Det är en outhärdlig kyla och ryssarna tänder på infrusna skepp vid Sveriges kust. De enorma brasorna stäcker sig upp mot natthimlen och de genomfrusna soldaterna tränger sig närmare och närmare. Men de är inte ensamma. Det finns utsända svenska patruller som ständigt håller ett öga på dem. Den 22 mars bryter ryssarna upp och fortsätter sin vandring mot Umeå. Cronstedt är mycket oroad. Två dagar tidigare har han mottagit nyheten om att kungen är arresterad och han vet inte vad han ska ta sig till nu. Men han skickar ett meddelande till den ryska truppen i alla fall. Där berättar han hur läget är, och det bestäms att den ryske befälhavaren och han ska mötas. Cronstedt är nervös. Det blir fred, för en tid. Även om det inte har varit något slag ännu. De kommer överens om att svenskarna ska utrymma Umeå och ryssarna ska dra sig tillbaka. Men det blir lite svårt för Sveriges del. Soldaterna har nämligen druckit sig fulla och de har mycket svårt att förflytta sig. Den svenska generalen ber därför ryssarna om hjälp! Givetvis ställer det ryska vaktmanskapet upp, och de lastar alla svenskarna på en kärra och drar iväg utanför Umeå. Ryssarna är mycket vänliga och skickar ut flygblad till alla i staden (på svenska) att de kommer i fred. Den ryska generalen får nu besked om att han ska vandra över isen. Den 29 mars vandrar de ut över isen med 120 hästar och slädar som de ”tagit” från den svenska militärförläggningen. Ryssarna är väldigt disciplinerade för de plundrar varken bönder eller borgare. De lever på den mat som de tagit med sig från förläggningen.

En halv månad senare är ryssarna tillbaka i Sverige igen. De ockuperar hela Umeå och det håller de hela sommaren 1809. Många vittnen har berättat att ryssarna höll bättre ordning på sig själva och staden än vad den svenska patrullen någonsin hade gjort. Ryssarna vann kriget. Men vi hade tur. Det kunde ha gått värre, och då hade kanske Sverige inte sett ut som det gör idag.

Efter detta stora nederlag var Sveriges situation besvärlig. Mycket berodde på Napoleons frammarsch nere i Europa. 1813 deltog därför Sverige i fälttåget mot Napoleon tillsammans med Ryssland, Österrike, Preussen och Storbritannien. Detta fälttåg slutade med förlust för Frankrike i Leipzig. Som tack för att Sverige medverkade hade vi lovats ersättning av Danmark, som var i förbindelse med Frankrike. 1814 slöts alltså fred mellan Sverige och Danmark. Norge som Danmark regerade över skulle istället förenas med Sverige och danskarna fick erhålla svenska Pommern. Under stormaktstiden hade Sverige erövrat stora delar i Nordtyskland, som därmed gick förlorade. Norge hade inte fått lägga ett ord i det hela, och var nu väldigt förargade. 17 maj 1814 samlades riksförsamlingen för att diskutera Norge som ett fritt land istället. Men eftersom norrmännen inte hade så mycket att säga till om (de var militärt underlägsna) blev de i union med Sverige till slut. Visserligen var Sverige och Norge två separata riken med olika åsikter, men de fick helt enkelt finna sig i att ha samma styre och politik. Sverige hade ju förlorat Finland och såg denna union som något riktigt stort. I och för sig var det inte så mycket de hade vunnit, eftersom Norge inte var så stort alls, men bara tanken att ha vunnit över något var slående. Men förhållandet Sverige-Norge var inte alls det samma som Sverige haft med Finland. Finland stod liksom närmare oss då. Det kan man kanske säga att de gör nu också, det är ju bara att titta på när Sverige-Finland möts i ishockey, båda länderna vill vinna lika mycket och det är mycket prestige. Men det är ju klart att vi har en bra relation med Norge nu också. Precis som norrmännen har ”Sverigehistorier” om oss, har vi ”Norgehistorier” om dem. Det är ju skönt att kunna skoja lite om sådant, att allt liksom inte måste vara så strikt hela tiden.

1814 avslutades alltså det ytterst minimala kriget mot Norge. Men detta var istället början på en mycket lång fred. Freden för Sveriges del varade från 1815-1914, även om de medverkade i en del andra krig, till fördel för någon annan. Napoleon föll slutligen 1815 och då blev det en allt öppnare utrikespolitik i Europa. Folk hade mer att säga till om, men fler stora krig startades inte. 1848 fullkomligt exploderade det länge undertryckta missnöjet över hela Europa. Fram till 1870 var det mer än oroligt.

Industrin

Metall
Järn var Sveriges viktigaste exportvara under 1800-talet, med visst undantag för spannmålen. Även den inhemska efterfrågan var stor, eftersom mekaniseringen inom jordbruket ökade. Alltså, man började övergå till traktorer mer och mer, och behövde mer material för att bygga dem. För transporterna ut ur landet behövdes järnvägar, och därmed ännu mera järn. Under 1900-talet ökade efterfrågan avsevärt eftersom uppfinningarna ökade. LM Ericsson (telefoner), SKF (kullager), ja det finns mycket att räkna upp.

Sågverk
Norrland var länge en avlägsen del i Sverige. I sin helhet var det glesbefolkat och det fanns bara få, små städer. Men under seklet fördubblades nästan befolkningen. Hur kunde det komma sig att detta skedde just nu? Jo, den viktigaste orsaken var att folk mer eller mindre kom på att skogen var en produkt att ta till vara. Sågverk växte fram i Norrland. Till en början var de små och drevs av vatten, men sedan blev de större. Skogen i Storbritannien var nästan på väg att ta slut, så mycket skog och trä såldes dit. Men mot slutet av 1800-talet var det inte själva trävirket som gav pengar utan pappersmassa och papper, som framställdes av trä.

Textil
Runt 1870 började Sverige få en textilindustri. Storbritannien spelade en stor roll för oss inom hela industrin i Sverige. Nu importerades maskiner och väverier byggdes runt om i Sverige. Göteborgs väveri blev stadens största arbetsplats med cirka 1000 anställda. I USA arbetade man på för fullt med att försöka tillverka en symaskin. I mitten av 1800-talet blev den första praktiskt användbar. Strax efter detta började en tillverkning av symaskiner i Sverige, år 1873 började nämligen Huskvarna att tillverka dem.

Folkskolan

År 1842 blev alla socknar och städer skyldiga till att ha skola och anställa lärare. Fattiga socknar kunde slippa, eftersom de antagligen inte skulle kunna betala för ett bygge av skolhus och lön till lärarna. Det dröjde bortåt 50 år innan alla barn gick i skola. Innan hade det varit ganska sällsynt att man träffade någon som kunde skriva, nu blev det precis tvärtom. Alla kunde skriva, förutom de som inte använde skriften regelbundet, de glömde lätt bort vad de lärt in under de 5-6 år som de gick i skolan. Men ...