Att leva i norden under 1800-talet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Att leva i Sverige under 1800-talet.

Jag har släktforskat och fått reda på hur min släkt levde ända tillbaka till 1800-talet, till min farmors mormors mormor. Jag ska berätta lite om henne.

Hon föddes i februari 1845 och hette Karin Jonson. Hon hade fem yngre syskon. De bodde i ett ganska stort hus för att vara på den tiden. De hade ett stort allrum, ett stort kök och två små sovrum och ett utedass eftersom det inte inte fanns vattentoaletter på den tiden. De hade också en ladugård med grisar, höns och hästar. År 1852 var de med om något som kallas för skiftet. När en by skiftades betydde det att man flyttade isär husen. Några fick flytta från bygatan där alla hus låg och istället för att alla fick flera smala bitar åkermark på olika ställen fick de all jord samlad på ett och samma ställe. Detta resulterade i att skördarna blev runt 75 % större eftersom man även lärde sig att man kunde odla sockerbetor, rödbetor och potatis. Tidigare hade man trott at potatis var giftig eftersom blasten är det.

Men för Karins familj var det inte så bra för deras nya hus låg mycket längre ifrån kyrkan. På den tiden var det viktigt att gå i kyrkan eftersom alla var väldigt religiösa och prästerna hade mycket makt.
Sa prästen ”TYST” så var man tyst. Man gick i kyrkan varje söndag och lyssnade intresserat på när prästen predikade. Han (kvinnor hade ingenting att säga till om på den tiden så det var endast män som var präster) kunde hålla på i flera timmar, han hade ett timglas som visade en timma som han kunde vända på två- tre gånger innan han var klar.

Det fanns självklart positiva saker med skiftet också. Åkermarkerna gav mycket större skördar vilket gjorde att folket fick mer att äta och i och med det så höjdes standarden lite.

När Karin var liten hade det redan införts skolplikt, så hon gick i skolan i sex år upp till att hon var 12 år gammal. Då var skolan mycket strängare än den är idag. Det var ofta prästen som var lärare så skolan var också väldigt religiös. När man fick ordet så skulle man ställa sig bredvid sin bänk och säga vad man ville säga och sen sätta sig snällt igen. Men det var inte ovanligt att inte folk kunde läsa.
Direkt efter att barnen kom hem från skolan skulle de hjälpa till med arbetet på gården, men de kom inte hem förrän sent, skolan började ofta vid 8 på morgonen och höll på till 5.
Det arbete som Karin brukade få göra var antagligen att hjälpa till med att binda och hänga säden eller att hjälpa till med matlagningen eller städningen.

När Karin var 18 år kom järnvägen till Sverige. Gården där hon bodde låg bara några meter ifrån järnvägen, och när ångloket tuffade förbi samlades hela byn för att se på. Det var tidernas största nöjesattraktion. Medan andra familjer var tvungna att trängas när de skulle se tåget var Karin och hennes familj bara tvungna att titta ut genom fönstret.

I maj 1863 blev Karin bortgift med en man som hette Carl- Petter Nilsson. De fick flytta till ett lite mindre hus när de gifte sig, men trots att det var mindre mark att odla på lyckades Carl- Petter få nästan lika stora skördar som tidigare. Det första barnet de fick var när Karin var 19 år. Det var en pojke som de döpte till David efter prästen i byn. Nästa barn fick de inte förrän Karin var 23 och det var en flicka som hette Astrid (min mormors mormors mor).

Industrialiseringen kom till Sverige år 1850 det är 100 senare än den industriella revolutionen hade börjat i Storbritannien. Karins bror Elias jobbade på ett sågverk och var bland de första som upplevde de positiva förändringarna inom arbetets utveckling. De äldre sågarna drogs av ett vattenhjul och var därför tvungna att ligga bredvid ett vattenfall. Dit måste timmerstockarna köras med häst och vagn. Man var också tvungen att föra det sågade virket till en hamn där det sedan skeppades ut till Storbritannien. Det mesta virket gick dit därför att de inte hade så mycket trä och behövde mer. Men vattenhjulen stod ju stilla på vintern för att vattnet var fruset. När Sverige började satsa på ångmaskiner i stället så kunde hjulen vara igång året runt eftersom den inte behövde placeras vid ett vattenfall, och nu kunde man bygga dem direkt hamnen istället.

Industrialiseringen påverkade även jordbruket. Det uppfanns maskiner för att underlätta arbetet på gårdarna. Den första var slåttermaskinen. Innan var man tvungen att gå med en lie och sedan fick kvinnorna gå efter och binda ihop säden, innan de kunde hänga upp den för att torka. Slåttermaskinen kallas även för självbindare. Den hade en kniv som ersatte lien och en anordning som band ihop säden, så det enda som ...