Utvandrarna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken Utvandrarna är den första i en serie av fyra böcker skrivna av Vilhelm Moberg.
När Vilhelm Moberg skrev boken Utvandrarna skrev han med en inlevelse som inte kan beskrivas.
Det han skriver är väldigt realistiskt. De människor som är med i boken kommer till liv. Man känner samma känslor som de och upplever samma saker.

Det märks att han noga planerat hur han skulle skriva boken.
Han har samlat väldigt mycket fakta om hur de levde 1845- 1851 då boken utspelar sig.
Han har bl.a. tagit fakta från sin egen hembygd och dagböcker och brev som människor som åkt till Amerika lämnat efter sig.

När man läser hans böcker märker man att han är väldigt utbildad. Han skriver på svenska, danska, norska och på engelska. Han har noga tänkt efter om varför allt som hände hände och svaret har han skrivit i boken.
När jag läste förtexten var min första tanke: Hur ska jag någonsin kunna komma igenom den här boken?

Förtexten handlade nämligen endast om socknen som de bodde i, vad folket levde av, de som styrde socknen, vilka som förövrigt bodde i socknen, vården av invånarnas själar och om villfarelser i religionen. Det var väldigt tråkigt att läsa om men senare förstod man varför han skrivit det förtexten som han gjorde.
Vilhelm Moberg var väldigt duktig på att beskriva miljöer och människor. Det gör att man verkligen kan se det som händer i boken.
Det är sällan jag skrattar eller gråter när jag läser en bok. Det här var nog den första bok jag läst och samtidigt gråtit och skrattat till.
Boken kom ut år1949.

Handling
Boken Utvandrarna handlar om Nilsasläkten, som hade en gård i Korpamoen, i Småland.
Karl-Oskar, son till Nils och Märta, fick en dag ta över gården som gått i arv i släkten.
Han gifte sig med sin stora kärlek, Kristina från Duvemåla och de fick fyra barn. Hans liv var nästintill perfekt.

Hans bror Roberts liv var däremot inte som han förväntat sig. Han gjorde det han hatade mest.
Han var dräng på Nybacken. Det han hatade var inte arbetet, men tanken på att ha någon som styrde över honom. Han ville vara självständig. Han ville bort!
När han fått tjänsten på hos Aron på Nybacken träffade han där en annan dräng som hette Arvid. Arvid och han blev goda vänner. Robert låg ofta och tänkte på ett land långt borta, där han inte skulle vara dräng till någon utan där han skulle äga en egen gård. Det landet hade han läst om i en bok för ett tag sedan. Sedan dess hade han velat åka dit. Problemet var att han inte hade några pengar.

En dag när Robert var ute och arbetade i ett dike blev han så trött att han la sig ner en stund för att vila. Aron kom dit för att se hur arbetet gick och såg att Robert låg i diket och sov.
Då gav han honom en rejäl örfil. Örfilen gjorde att det började susa i Roberts öra.
Robert fick då för sig att det var havet han hörde som kallade på honom.
Efter att han hade fått aga av sin husbonde gick Robert hem för att säga till sin bror att han inte vill arbeta där längre. Karl-Oskar fick se märket efter slaget och sa att Robert inte skulle behöva arbeta hos någon som agade honom.

En kväll när han och Karl-Oskar låg vakna berättade Robert om sina planer på att åka till Amerika. Förvånansvärt fick han då till svar att brodern också gått och tänkt på detta. Det gick inte så bra för honom på gården längre när det var torka. Han kunde knappt ge sin familj mat på bordet.

De bestämde sig då för att utvandra till Amerika.
Karl-Oskar berättade om sina planer på att åka till Amerika för sin hustru Kristina. Hon ville absolut inte åka. Det skulle betyda att hon skulle vara tvungen att riskera sina barns liv ute på havet som hon hört så mycket ont om, och det ville hon inte göra.
Efter några månader dog ett av Kristinas barn pga. att hon åt jätte mycket när hon inte var van att äta alls mycket per dag. Då svullnade magen upp, och tillslut dog hon.
Detta fick Kristina att ändra åsikt. ”Jag riskerar deras liv lika mycket här hemma som ute på havet. Vi kanske svälter ihjäl här hemma ändå.”

Daniel Andresson, Kristinas morbror, var väldigt religiös av sig. Han sa att Gud en dag uppenbarade sig för honom och sa till honom att han skulle ändra sitt liv och leva i anden av Jesus Kristus. Han gjorde som han blev tillsagd och började om sitt liv. Han tog in de fattiga och utfrysta till sitt hus och lät dem bo där. Han hade även egna gudstjänster i sitt hus. Detta gillade inte prosten.

Därför ville Daniel Andreasson att alla på hans gård skulle följa med honom till Amerika.
Drängen Arvid var en av dem.
De anslöt sig till Karl-Oskar med familj.
En olycklig bonde, Jonas Petter följde också med på deras resa.
De tog hästen och vagnen och åkte iväg till Karlshamn där de skulle åka med skeppet till Amerika.
Första gången de såg skeppet blev de väldigt besvikna. Det var inte alls så stort som de trott att det skulle vara också var det jätte sjabbigt.
De stod länge och tittade efter Sverige vid horisonten, det hem de lämnat.
Nu var de utlämnade till skepparen och hans män.
Frågan de alla frågade sig var: Kommer de överleva på färden till deras nya hem, Amerika.

Karl-Oskar: Händig, Kärleksfull och arbetsam är några adjektiv som kan beskriva Karl-Oskar som person. Han sliter hårt för att ta hand om sin familj. Han handlar utan att tänka först, vilket kan få konsekvenser. Jag upplevde Karl-Oskar som lite lättirriterad och väldigt allvarsam.
Kristina: Kristina var en kärleksfull mor, en sådan som bara finns i böcker. Hon beskrivs som helt felfri. Hon ställer alltid upp för sin familj och gör alltid det hon tror är rätt. Kristina var väldigt lekfull och hade kvar sitt barnasinne när hon blev vuxen. Kristina fick fyra barn som hon älskade, men bara tre överlevde den svåra tiden med så lite mat)
Gungan är något hon älskar och drömmer om. När hon ligger sjuk liknar hon det med att hon sitter på en gunga.

(Musikalen Kristina från Duvemåla bygger på Kristina i boken Utvandrarna)
Robert: Familjens svarta får är ett perfekt ordspråk för honom. Han vill vara självständig med är ständigt beroende av andra. Han är som sin broder och gör saker utan att tänka sig för innan. Som barn var han busig och gjorde aldrig som han var tillsagd. Detta har han med sig ut i vuxenlivet. Han är fortfarande ung i boken, men han vill bli behandlad som en vuxen. Han är väldigt utbildad, han kan läsa och räkna vilket inte var så vanligt på den tiden. Efter ett tag började han bli kär i Elin, tror jag.

Daniel Andreasson: Hen var väldigt religiös och snäll. Han hjälpte alla som behövde hjälp. Han hade det bra ställt och han lånade ut pengar till Karl-Oskar och Kristina några gånger.
Religionen var Daniels allt. Det var tom. viktigare än familjen. Han åkte till Amerika för att sprida sin religion, han var en profet.
Inga-Lena: Ingen feminist direkt. Hon gjorde som sin make och följde honom var han än gick.
Arvid: Arvid var den lite blyge killen. Han var väldigt stor och muskulös, men ändå rädd. Han drack mycket brännvin. Det sades att Arvid hade gjort en ko med kalv. Därför kallades han för, Tjuren på Nybacken.

Ulrika: Ulrika var horan i socknen. Hon försökte ändra sitt liv och sitt rykte, utan framgång.
Inte ens när hon levde i anden, blev hon befriad från ryktena. Hon var en utav de som bodde hos Daniel. Hon fick en dotter som heter Elin.
Elin: ”Den oäkta dottern.” Man fick inte reda på så mycket om henne. Jag tror att hon hade känslor för Robert.
Jonas Petter: Jonas Petter var väldigt olycklig i sitt äktenskap. Han stod inte ut med sin hustru så han lämnade henne.

Vilhelm Moberg skrev boken Utvandrarna för att upplysa om att det var många som tidigare utvandrat till Amerika. Innan han skrev om det var detta ännu ett oskrivet kapitel.
Jag tycker att boken var väldigt bra. Den var ganska trög i början men den kom igång i mitten av boken. Det bästa var när de var ute på sjön och Kristina blev dödsjuk. Det var då jag grät. Jag såg verkligen hur hon led och hur svårt det skulle bli när hon dog, för Karl-Oskar och barnen. Jag tror att det var tanken på att förlora en så nära person som gjorde mig ledsen. Eftersom att Vilhelm skriver så bra, får man nästan samma känslor som personerna i boken, speciellt när det gäller huvudpersonerna.

Boken var lättare att läsa än ja trodde att den skulle vara. Det var inte så annorlunda mot nu. Det som var bra med språket var att Vilhelm skriver med en dialekt. Detta gör att man riktigt kan höra hur de prat...